Marie Rhodin: ”Alla borde använda tekniken som finns”

Att mäta hästars rörelsemönster var länge en krånglig sak, det krävdes laboratorium och var kostsamt. Men en av dem som varit med och ändrat på den saken är Marie Rhodin, veterinär och docent vid SLU.
– Nu har tekniken kommit så långt att det går att sätta sensorer på hästarna under en hältutredning ute i ridhusen. Mycket av forskningen kan göras där hästarna finns, säger Marie Rhodin.

Redan som femåring berättade hon för sina lärare vad hon skulle bli: veterinär.
– Jag ville jobba med djur och det kändes som ett roligt yrke. Jag har inte ångrat mig en dag.

Blev forskare av en slump

Marie Rhodin växte upp i en familj som födde upp hundar. Redan som liten var hon intresserad av hästar och gick på ridskola.

– Jag var 13 år när jag fick min första ponny, ett gotlandsruss. Jag tävlade lite på andras ponnyer, sedan köpte jag ett 2-årigt halvblod när jag var 16 år, som fick flytta med till Uppsala under studietiden och som jag utbildade till Grand Prix dressyr. Nu har jag en dotter som är hästintresserad, hon har en C-ponny som jag hjälper till att utbilda och dottern har precis börjat tävla.

Men hur kom det sig då att veterinäryrket skulle bli en forskarkarriär? Delvis handlade det om en slump – hon fick frågan om att doktorera. Att doktorsavhandlingen skulle handla om dressyr och biomekanik gjorde det lätt för Marie Rhodin att sluta jobba heltid som veterinär på kliniken i Ultuna och börja forska.
– Mitt stora intresse är dressyr, och att forska gav mig även mer flexibilitet och tid för min egen häst och ridning än vad arbetet på kliniken gjorde. Samtidigt gillar jag det kliniska arbetet, vilket gjort att jag alltid kombinerat det med forskningen.

Delvis handlade valet att forska om nyfikenhet.
– Att få svar på alla frågor och att kunna hjälpa hästar och hästägare. Jag har sett från hästägarsidan vilket bekymmer det är med halta hästar. I doktorandarbetet använde jag objektiva metoder för rörelseanalys, och efter forskarutbildningen började jag jobba mer kliniskt med halta hästar – och fick nytta av tekniken även då.

Har mött på motstånd

Men den nya metoden för att se hältor har inte tagits emot nådigt inom veterinärkåren.
– När tekniken kom blev det ett väldigt motstånd, med attityden ”varför ska man behöva en dator för att se hältor, det här har veterinärer kunnat i alla tider”. Min veterinärkollega Pia Haubro Andersen som är med i forskargruppen var med när ultraljud kom och det var samma motstånd då. Nu finns det inte en enda veterinär som inte diagnostiserar senskador med hjälp av ultraljud.

Marie Rhodin tycker att det är synd att den teknik som nu finns för att mäta graden av hälta, förstå vilket ben som avlastas och i vilken del av stegcykeln, inte används i större utsträckning. Hon berättar att forskningen visat gång på gång att hältbedömningen är extremt svår och att de flesta veterinärer inte är tillräckligt bra på bedömning för att diagnostiken av lindriga hältor ska bli optimal.
– Hältbedömningen är det helt avgörande steget för hur man sedan går vidare med bilddiagnostik, behandling och rehabilitering.

Flera studier har undersökt hur erfarna hästveterinärer bedömer hältor.
– Det var katastrofala resultat, någon tyckte vänster bak, en annan höger bak och en tredje att hästen inte var halt alls. Då fick jag ännu mer energi att verkligen göra forskning för att vi ska bli bättre på att bedöma hältor.

Särskilt när det gäller lindriga hältor, som ofta drabbar sporthästar, är det svårt att lokalisera hältan rätt och hitta det smärtsamma området.
– Alla borde använda tekniken som finns. Det är som med en termometer, det går inte att mäta små temperaturavvikelser utan termometer. Det handlar om att hjälpa hästar som far illa av hältan om de får felaktiga diagnoser.

Vill komma till nytta i samhället

Att forska är ett kul jobb, även om det tar tid att söka forskningsmedel och att publicera sina rön, berättar Marie Rhodin.
– Det viktigaste för mig är att forskningen kommer till nytta i samhället. Varför är inte den nya tekniken en självklarhet på alla kliniker? Den är perfekt när en häst ska besiktigas, det går att visa exakt hur hästen rörde sig och ingen kan ifrågasätta det i efterhand.

En annan fördel är att det går att spara data till nästa besök hos veterinären för att följa upp om behandlingen fungerat.
– Min förhoppning är att hästägarna ska efterfråga tekniken så att veterinärerna börjar erbjuda den. Det handlar inte om att ersätta veterinären, utan är ett komplement som ultraljud och röntgen, för att kunna göra bättre bedömningar.