”Att döma Landsmót är det finaste man kan göra”

Marcus Ljungqvist driver till vardags Stenholmen islandshästcenter i Linköping tillsammans med sin fru Emma Möller Ljungqvist. Där har de inackorderingsstall, ridskola, turridning och dessutom driver de gårdshotell. Han har dömt islandshästekipage sedan 1992 då han blev lokalklubbsdomare, därefter har han blivit både nationell sportdomare och gaedingakeppnidomare. Strax innan pandemin blev han dessutom landsdomare vilket öppnade för möjligt att ha få döma de större mästerskapen.

Hur känns det att du ska få döma Landsmót?
– Att döma Landsmót är det finaste man kan göra så det känns fantastisk roligt. På mästerskapet dömer man dessutom i par, det vill säga att att man är två domare på varje position. Sen roterar man så man dömer inte med samma person hela veckan. Det ska bli extremt stimulerande att diskutera nörderi in i minsta detalj, det kommer att bli fest!

Känns det pirrigt?
– Ja, det är andra gången jag dömer ett större mästerskap men Fjórðungsmót som jag dömde förra året var mer pirrigt. Då hade jag inte dömt något stort mästerskap innan och dessutom var vi mitt i pandemin och då var det nästintill inga tävlingar innan.

Hur kommer det sig att du ska få vara en av domarna på Landsmót?
– Alla gaedingakeppnidomare är anslutna till den isländska gaedingakeppnidomarföreningen och det är de som sköter examinationer, auktoriseringen och obligatoriska seminarier. I vintras la de ut frågan om domare på Landsmót och då fick man möjlighet att ansöka. Vi blir tio domare och organisationen vill alltid ha några utländska gaedingakeppnidomare som kan se de isländska ekipagen med nya ögon. Jag fick beskedet för bara några veckor sen.

Hur förbereder du dig?
– Jag kommer att döma mycket innan. Jag ska bland annat döma de två stora Nivå 1-tävlingarna; den på Sundabakki som går i helgen och juni på Himmelstalund hos Dyggur.

Du har dömt islandsekipage i 30 år, vad tänker du kring det?
– Att jag måste vara en gammal gubbe som hållit på med det i 30 år, haha! Det har gått lite i perioder och jag har inte dömt lika mycket jämt. Egentligen har jag börjat döma mer på allvar de sista sex till sju åren. Det var inte heller jättelängesen jag blev gaedingakeppnidomare och landsdomare blev jag strax innan pandemin. Sen har jag tittat på hästar med domarögon i 30 år, det är ett långt liv att beskåda hästar och värdera deras prestation. Det var den grunden jag kunde luta mig mot när jag tog gaedingakeppnidomarprovet och landsdomarprovet.

Det är nämligen sällan någon fördel att man känner domaren

Vad är det svåraste med att döma?
– Svåraste är, och det tror det jag gäller alla som sysslar med bedömningssport, är att vår värld inte är jättestor och därför kan det vara svårt när man har någon form av personlig koppling till ekipaget. Då börjar jag ibland fundera om jag inte är lite extra sträng när jag sätter poäng. Det är nämligen sällan någon fördel att man känner domaren. Det är svårigheten med en bedömningssport, även om det finns kriterier så får man jobba med att vara så objektiv som möjligt. Det är en viktig fråga som vi i princip diskuterar på vartenda domarseminarium. Man får öva hjärnan på att bara vara i stunden, att våga att se att det är dåligt fast förväntan är bra och tvärtom.

Vad finns det för utmaningar med att vara domare?
– Det är ganska utsatt att vara domare. Du offentliggör ju ett tyckande. Alla kan ju tycka olika saker om prestationer, men som domare måste du sätta siffra på det. En siffra som du ska kunna motivera. På höga nivåer blir det mycket prestige och det spelar stor roll för de som blir bedömda. Det gör att jag känner stor ödmjukhet inför uppdraget. Det är inte bara att åka dit och lattja. Jag kommer väga varje siffra med guldvåg men det är en del av utmaningen. Det ska vara lite nerv i det.

Man kommer somna ovaggad

Hur kommer dagarna på Landsmót se ut?
– Jag fick schemat alldeles nyligen, det blir 43 timmar aktivt dömande på sex dagar. Vi kommer döma mellan 8-20, så man kommer somna ovaggad.

Är det inte en risk att man blir trött och blasé på slutet?
–Det är för mycket nerv på mästerskap, så då kickar säkert adrenalinet in.