Ja, och hur gick det sen då? Förutom att vara nojjig för hur länge jag skulle klara av att rida under graviditeten så oroade jag mig för hur det skulle gå efter. Givetvis visste jag ju att man får ta det som det kommer och det blir som det blir, men kände åter igen att vi hade för många hästar för mamma att ta själv. Det kändes ju inte heller optimalt att sätta dom på ännu mer vila än som var absolut nödvändigt, Viljar hade ju redan vilat ganska länge som det var och Demba är ju ändå lite till åren så jag ville inte hon skulle stå för länge heller utan hålla igång kontinuerligt. Rima behöver röra på sig för att må bra i sin sjukdom och Julle behöver också vara igång eftersom han är till salu och ligger ute på annons.
Jag tänkte ju också att med min tur kommer jag säkert inte kunna rida på månader, jag upplever att jag läker ganska långsamt och kände att med både graviditet och förlossning i bagaget så visste jag inte alls hur min kropp skulle må. Så det var mycket tankar och ”oro” hur vi skulle lösa allting, och det var ju inget man kunde planera i förväg.
Sen blev det så att det blev ett akut kejsarsnitt, och jag tänker att det är ju inget superhemligt så jag kan likaväl dela med mig av det för kanske kan det skänka någon annan lite ro inför en kommande förlossning att läsa lite om hur det gått för någon annan. Operationen gick bra både för mig och Henri, det blev inga komplikationer utan allting rullade på fint, jag fick lite lågt blodtryck på slutet och fick medicin mot det så fick ligga kvar på ”uppvaket” (även om jag var vaken) lite extra länge på grund av det.
Såhär i efterhand så måste jag säga att jag nog ändå mått oförskämt bra i min återhämtning, framförallt eftersom det ändå är en ganska stor operation och de ska igenom många lager så det är mycket som ska läka. Jag förväntade mig att jag skulle må superdåligt och ha väldigt ont, men jag fick smärtstillande på BB (lite mer ordentliga grejer i början såklart) och sen tog jag vanliga tabletter i kanske två dagar hemma, sen upplevde jag inte att jag var så smärtpåverkad mer.
Det som var väldigt jobbigt var att jag drog på mig en riktig tråkig förkylning på BB som gjorde att jag hostade mycket och kraftigt i ungefär sex veckor… Det var kanske inte det mest optimala och skapade givetvis en del obehag i mitt snitt. Annars var det mest vid läges ändring som upp och ner ur säng/soffa som var jobbigt, det stramade mycket i magen då. Vi började gå korta promenader redan fyra dagar efter Henri föddes (vilket var rekommenderat att göra så snabbt man kunde) så jag kunde ändå ganska fort börja röra mig mer, visst i början blev det korta rundor i långsamt tempo, men man måste ju börja någonstans!
Givetvis fick jag rekommendation på att man inte skulle börja träna förrän 12 veckor hade passerat, och som den hästtjej man är har man svårt att lyssna. Efter lite googlande så var det olika rön i olika län, sen kände jag lite att det måste ju spela in lite hur aktiv man var innan förlossningen och under graviditeten, jag red ju väldigt länge och tränade på gym nästan in i det sista. Och man känner ju lite själv också, hur mår jag och hur känns det?
Så efter 7 veckor tyckte jag att jag rörde mig obehindrat och hade inte haft någon direkt smärta på länge så varför inte prova, skulle det inte kännas bra fick jag ju backa. Detta var runt jul/årskiftet och då hade mamma dragit på sig influensa så hon kunde inte rida alls, så så kände jag att det var bra om jag kunde komma igång. Hade givetvis ambitionen att ”börja lugnt” men som med allting annat så går det ju aldrig som man tänkt och vips red jag två-tre hästar om dagen.
Men även det har gått långt över förväntan, jag har haft en del värk i sittbenen och såklart känt mig lite ”ur balans” bitvis i ridningen, men allt som allt så har det ändå rullat på väldigt bra. Jag kan ”fortfarande” (har ridit i 6 – 7 veckor haha) känna att ibland hinner kroppen inte riktigt med att parera upp och så kommer det ett litet svajsigt moment om det blir ett tvärstopp eller ett hopp åt sidan tex. Så jag kan ibland uppleva att bålen inte riktigt är lika stark som vanligt, men jag tycker faktiskt att med tanke på allt så klarar jag av att rida rätt så ”som jag brukar” och att jag känner mig ganska stark och välbalanserad i sadeln även om det inte riktigt känns som förr. Men man har ju också spenderat nio månader med att bli allt mer osmidig och lös i kroppen och sen en förlossning på det, så jag tänker att det är okej att inte känna sig helt återställd efter bara några veckor i sadeln igen. Jag skötte mig faktiskt med att vänta med gymmet tills 12 veckor hade passerat, så nu är jag igång med även det, så förhoppningsvis ska kroppen få sig en skjuts i stabiliteten här nu och att jag snart känner mig helt återställd!
Så det var lite om min förlossning och tiden efter, utan och med häst! Vill också poängtera att man givetvis inte ska känna någon stress med att komma upp i sadeln igen, man tar det i den takt man känner för och alla är olika! Men jag upplevde att jag fick extremt mycket värk i skuldror, nacke och axlar så för mig hjälpte det mycket att få komma upp i sadeln och rida igen och vinkla om kroppen lite, annars blev det ju väldigt mycket tid i soffan sittandes som en räka. Man måste våga lita och känna efter i sin egna kropp tror jag!
Följ Ridsport på