Från VM till barnklasser

De fick 19 år tillsammans. Helen Gustafsson och Borgfjörð vom Wiesengrund var under många år ett ekipage att räkna med på ovalbanorna.
– Jag red tio SM på honom och han tog sig till a-final i femgång alla tio gånger, berättar Helen.

Men det stannade inte vid SM, det blev också tre NM, ett VM och dessutom red de Stockholm Horse Show på Globen.
– En sån häst får man aldrig igen. Jag har upplevt så himla mycket med honom.

I mitten på februari låg Borgfjörð död i boxen.
– Det var den största chocken. Jag kom ut och skulle kvällsfodra och då låg han död. Men man såg att det gått stilla till. Jag hade tagit in honom på eftermiddagen och han hade fått hö och kraftfoder. Han var ju 28 år så man visste ju att dagen skulle komma till slut.

Helen berättar att valacken aldrig varit sjuk eller halt under åren tillsammans med henne.
– Vi gjorde alltid en check på vintern då Anna Rudbäck Danielsson kom hit och tittade på honom. Men det har såklart att göra med att hur man rider, jag rider mycket i skog och mark men ibland blir det paddock och ridhus. Han var otroligt stark. Min man Micke cyklade också mycket med honom för att bygga konditionen.

Historien börjar

2005 köpte Helen Gustafsson Borgfjörd, eller ”Bojje” som han kallats till vardags. Valacken hade då gått VM 2003 med Sandra Mayer-Knips i sadeln.
– Vi sålde av våra tre hästar och köpte honom. Min vän Haraldur ”Halli” hjälpte oss att hitta honom, säger Helen och berättar om första ridturen.
– Han hade allt.

Att det blev en bra match var det nog ingen tvekan om. Ekipaget höll sig konkurrenskraftiga under många år och tog sig till VM 2013 där de fick nya erfarenheter.
– Då slog han upp i passen precis innan nedtagning och det hade han aldrig gjort förut. Jag vet inte om det var för att publiken jublade så mycket, så det blev lite ”Vad hände nu?”.

Det finns flera minnen från tävlingar att berätta om. Ett är från NM i Finland, när Bojje fick ett blåmärke på tungan.
– Då fick jag rida på hackamore i T2 dagen efter och då fick vi de högsta poängen vi fått någonsin i den grenen och då tänkte jag ”det här gick ju bra det med”.

Att Bojje var en häst som tog saker och ting med ro var ingen tvekan om. Det hände ofta på tävlingsplatser att människor kom och var oroliga att han låg död i hagen.
– Då låg han i hagen helt utsträckt. ibland fick man gå och ropa på honom och då tittade han upp, berättar Helen.

Hon kan bara minnas två gånger Bojje faktiskt blivit ordentligt orolig, den ena gången var vid urlastningen på VM 2013 då solen gassade som värst och det var väldigt varmt. Den andra gången var på Globen.
– Vi var nere och gick i bunkrarna, då mötte vi en kamel. Då blev han rädd, och det var nog det enda han var rädd för. Jag tror det var lukten som han reagerade på.

På tävlingsbanan var det F1, T2 och stilpass som gällde. Men det var inte bara att sitta upp och plocka poäng, förklarar Helen.
– Jag började ner i botten med honom sen steg vi mer och mer i poängskalan. Samtidigt när man får en sån häst så får man prestationsångest, för jag visste att han kan, han. Han var alltid schysst och ställde upp – han hade inga dåliga dagar.

2016 startade Bojje sitt sista SM.
– Då var han 20 år och jag kände att det fick räcka.

Ny uppgift

Men tävlingskarriären tog inte slut, istället har valacken fungerat som läromästare för barnbarnet Wilma, i dag 10 år. Hon började rida honom när hon var tre-fyra årsåldern.
– Han har varit supersnäll med henne. Han bara fann sig i barnklasser och när hon skulle börja galoppera tog han det så lugnt och fint.

Bojje hade en del egenheter för sig. Sin unika förmåga att slappna av smittade av sig på andra hästar. Helen berättar att många hästar i hans närhet tog efter Bojjes lugn.
– Han var jättebra att ha när man handhästade unghästar och han var farbrorn i hagen som uppfostrade fölen när vi hade föl på gården.

Sen lärde han sig öppna grindar. Helen berättar om när hon kom på honom att haka av bägge grindhandtagen till hagen.
– Han var lös hemma på gården och jag undrade om jag hade glömt stänga ordentligt. Sen när jag var hemma på gården så kom jag på honom.

För Helen har Bojje betytt otroligt mycket.
– Han lärde mig rida femgång, såklart att jag hade ridit femgång innan, men han fick mig att våga lita på mig själv. Eftersom han var så trygg, blev jag trygg och det har jag tagit med mig till de andra hästarna. När jag börjar fundera på allt han gjort för mig så blir jag väldigt berörd.