Catharina Hansson: ”Ni är häst-Sveriges största sponsorer”

Att ha ett eget stall är underbart på så många sätt. Att ha hästarna så nära, höra dem frusta när man lägger sig för att sova med öppet fönster en varm försommarkväll. Kunna sitta hos dem i hagen och dricka morgonkaffet. Njuta av världens ljuvligaste ljud – hötuggandet – en sen vinterkväll. Få ta hem en tränare till sin egen ridbana och drillas tillsammans med sina barn. Rida ut i sin egen skog. 

Men det är också enormt mycket jobb, sådant jobb som man inte tänker på när man är inackorderad. Sladda grusvägar, laga stängsel, tömma gödselstack, laga vattenpump, stapla höbalar, laga stängsel, täta vattenkar, flytta säckar med strö, laga stängsel, laga vattenkoppar, täta rör, dra vattenslangar. 

Och så laga stängsel igen. 

Jag har aldrig ridit så lite i mitt liv, som nu, sedan jag blev stallägare. 

Massor av jobb, massor av utgifter. Utgifter som ingen annan än den som själv äger ett stall vill vara med och betala. Även om man tar eget hö, har betalat av alla byggnader och maskiner och driver stallet utan personal är det helt omöjligt att räkna hem det med de stallhyror som gäller på marknaden. Man får nog inte vara för bra på matte om man ska känna att det är en rimlig business. 

Att någon enda människa väljer att driva inackorderingsstall är faktiskt något av ett under. Jag förstår att en del behöver sällskap till sina egna hästar och visst, det finns ett litet fåtal som också lyckas driva sitt stall professionellt och ta ut stallhyror som gör att det går ihop eller till och med plus. 

Men resten – det är ren välgörenhet. 

Ni är värda bugningar och applåder. 

Om alla Sveriges stallägare plötsligt bestämde sig för att börja ta ut den hyra som är nödvändig skulle vi snabbt få se det här landet avhästas. Några försökte, när el-, foder- och dieselpriser tvingade dem, men på det stora hela är stall-hyrorna fortsatt för låga. 

ATG, Agria, Folksam och H&M i all ära, men ridsportens största sponsorer är alla stallägare som gör så att ryttare i det här landet kan ha häst. Det är ni som får häst-Sverige att gå runt. Ni är värda bugningar och applåder. 

Ni som gör det bara för att ni kan.
Ni som gör det för att ni älskar det. Ni som gör det för att ni alltid har gjort det.

Och även ni som gör det för att ni bara är dåliga på att räkna. 

Tack!

Detta är en krönika – en personligt skriven text. Åsikterna är skribentens egna. Den publicerades första gången i Ridsport nummer 9/2024.