Efter dressyrskandalen: Grupptryck och auktoritet styr

Hur kommer det sig då att människor använder våld mot djur? Psykologen Liria Ortiz svarar: 

– När man pratar om våld mot kvinnor pratar vi om makt och kontroll. Det är samma sak med en häst som man vill få att göra vissa saker. Man vill nå ett resultat och är inte tillräckligt uppmärksam på att dessa metoder funkar på kort sikt, men inte på lång sikt.

Det handlar alltså om att uppnå resultat i de flesta fall, menar Liria Ortiz.

– Men det kan finnas sadister som njuter av att tillföra smärta, och vi vet att psykopater ofta plågar djur som barn. Men i det här fallet verkar det vara mer funktionellt, personerna vill uppnå något konkret. Deras beteende har ett syfte. 

Att människor som troligen börjat rida för att de älskar hästar börjar behandla hästar illa menar Liria Ortiz kan hända genom att ryttarna uppfinner ursäkter. 

– Man vet att det inte är okej att plåga ett djur men tänker ”jag gör det här på grund av…”. Man hittar ursäkter som att man var pressad och stressad och att djuren inte gjorde som man ville. Tyvärr tror man på ursäkterna själv. 

Det handlar också om att människan – precis som hästen – är en social varelse. 

Våld handlar om makt och kontroll.

– Det är så fascinerande att se hur folk i grupp gör saker som de aldrig skulle göra annars. Man värderar att tillhöra gruppen högre än oviljan att tillföra ett djur man älskar smärta. Om man inte hänger med blir man utesluten, säger Liria Ortiz.

Hon berättar att en annan förklaring kan vara att det finns en stark ledare, som indirekt eller direkt säger hur man ska bete sig. 

Att hästskötarna pratar sinsemellan om hästarnas blessyrer och ändå stannar kvar är en gåta. 

– Det kan handla om att de skulle uteslutas ur gruppen, förlora sina jobb. Det handlar också om status.

Och eftersom beridarna som utför våldet anses ha högre status än groomarna är det inte svårt att tänka sig att statusen spelar in när de inte vågar säga ifrån. 

– Ett fall som dyker upp i mitt huvud är en kirurg som våldtog sina patienter. När det kom fram visade det sig att alla på mottagningen mer eller mindre visste om det här, men ingen vågade säga någonting.