”Flosi märkte att något var fel”

20-åriga Flosi från Rooslunda (f-03, e Meitill frá Kjarnholtum, u Vænting från Rooslunda) har bara blivit bättre med åren, han har blivit starkare och mer rutinerad. Därför var det med självförtroende Karin Gunnarsson satt på hans rygg inför femgångsklassen på Sundabakki i våras. Karins smarta klocka larmade om att hennes vilopuls var hög, men vad gör väl inte en tävlingsryttare? Ekipaget värmde upp, men något kändes fel.

– Flosi var jättekonstig, han bromsade genom hela kroppen. Jag utgick från att det var något fel på hästen och utgick från tävlingen, säger Karin.

Men veterinären kunde inte hitta något fel på hästen. Det gick några veckor, och sedan kände Karin sig jättedarrig. Klockan berättade om en vilopuls på 120, att jämföra med hennes normala vilopuls på 60. Karin lades in på sjukhus för utredning.
– Där ser man hur kloka hästarna är – Flosi var den första som sa ”Karin, det är något fel på dig”.

Läkarna kunde så småningom konstatera att Karin lider av Graves syndrom, en autoimmun sjukdom som drabbar sköldkörteln.
– Med medicin känner jag mig nu rätt så normal.

Men den första tävlingen efter det att hon insjuknat, GK-SM, gick inget vidare.
– Då var jag inte på topp och då kan man inte göra det man ska.

Därför var det en stor lättnad att rida på Elmia, berättar Karin.
– Jag kände att oj, nu är jag rätt så pigg. Det var som en lättnad. Det var så skönt att känna att vi var tillbaka på banan och på rätt väg igen.

Det är många som trott att det är Flosi som varit skadad.
– Särskilt eftersom det inte syns på mig att jag varit sjuk.

Nästa år hoppas Karin på en normal tävlingssäsong.
– Det ska bli jättekul med en säsong till med Flosi, innan han pensioneras från de stora tävlingarna. Då kan jag också jobba på i lugn och ro med de yngre förmågorna!

I stallet finns hingsten Þorshamar från Stabbarps gruvgård (f -15, e Alfur frá Selfossi, u Freyja von Sögel), Rökkvi från Sundabakka (f -18, e Bragi frá Kopavogi, u Rein frá Hrafnkelsstöðum 1) och Hagall fra Engholm (f-01, e Völsungur frá Skeidvöllum, u Helena-Fagra fra Engholm).
– Alla tre är väldigt lovande. Jag är rätt enveten och samarbetar ofta med samma häst länge. Att ge dom tid är väldigt viktigt.

Både Karin själv och islandshästvärlden har utvecklats mycket senaste åren, menar hon.
– Hela tiden får man mer kunskap och folk hjälper varandra, vilket leder till att hästarna utvecklas. Inom islandshästvärlden har ridtekniken utvecklats massor, ett plus är att det är mjukare ridning som gynnar hästarna mer nuförtiden. Man har också lärt sig balansera hästen i dess bärighet och i gångarter mer och mer.
– Det ska bli spännande att följa utvecklingen, säger Karin.