Johan Häggberg om halvhalten– ridningens röda tråd

Halvhalt – vad sjuttsingen är det egentligen? Samtidigt som det är ett av ridningens mest använda uttryck är det ofta ett av de mer missförstådda och undflyende begreppen. Att definiera halvhalt är enkelt, till exempel:  En övergående samling under rörelse framåt. Sträck upp dig, sitt till. Förhåll och ge efter. Och så vidare. Men så enkelt är det inte. Tyvärr. 

Personligen tänker jag inte i halvhalter i min ridning eller undervisning. Jag tänker snarare att ridning är ett cykliskt förlopp, där det viktiga är att inte bryta kedjan. Där vi hela tiden växlar mellan samsidiga och diagonala hjälper beroende på hur vi vill ha vårt fokus. Samsidiga hjälper för lösgjordhet och ingång i hästarna, diagonala för samling och balans.

Vad och hur?

Vi har två former av ridteori, väldigt förenklat. Och båda har sin tid och plats. Den ena är definitioner, och receptridning: Sträck upp dig–sitt till–förhåll–ge efter=halvhalt. Den andra är mer pragmatisk, lyfter frågeställningar, sysselsätter sig mer med hur än vad. Den area jag vill beträda är naturligtvis den andra.

Särskilt i dessa tider när ridsporten känns som att den är under beskjutning, både utifrån och inifrån, så är det extra viktigt med en ärlig hållning, där man står med ridstövlarna i gruset och vet vad man snackar om. För det är det som skiljer oss från dem som skjuter skarpt: Kunskap. Åtminstone i  de allra flesta fall. Det är det som kommer att hålla oss gående; kunskap, nyfikenhet, ärlighet och en stolthet över vad vi har. Men nog om detta. Låt oss återvända till vårt ämne: halvhalten.

Genomsläpplighet

Det finns ett ord som är grunden för all ridning. Genomsläpplighet. Smaka på det ordet. Vad innebär det? Att släppa igenom. Att ridningen går igenom. Vi har hästen eftergiven både för hand och skänkel, vi kan placera hästen var vi vill, och vi har full kontroll både över tempo, energi och balans. Känner ni igen er? Jag har suttit oräkneliga timmar i sadeln och kan lova er, att om vi har tillräcklig energi som mål, så är det här något som uppstår momentant. 

En klok människa sade en gång, efter att jag ridit för honom och var helt lyrisk, att ”tränar vi tillräckligt mycket teknik, så uppstår ibland konst. Och då får man gripa tilllfället i flykten och njuta.” Och sedan återvända till teknikträningen. Nu är det dags att röra sig in mot mer handfast territorium. 

Checklista

Jag ska försöka mig på att ge er en checklista över halvhaltens byggstenar. Jag ämnar börja framifrån.

När du stänger handen ska hästen ge efter. När du öppnar sina fingrar ska hästen lugnt sträcka sig framåt-nedåt. Tills du stänger handen igen. På den utbildade hästen ska du bara mjukna i handen när den ger efter. På en ung häst, eller häst under korrigering, kan du ge efter väsentligt mer. Eller för att kontrollera att hästen ligger kvar i samma form och tempo, med hjälp av vår sits.

Hästen ska vara framför skänkeln. Det innebär att när vi förstärker skänkeln ska hästen sträcka sig fram in i handen och beroende på hur vi applicerar sätet öka farten eller behålla den. Eller till och med minska den. 

Sidan är ingången till hästen. Vi måste alltid efter behov kunna runda hästen kring skänkeln, eller flytta den åt sidan, med kontroll över vilken kroppsdel som för, eller vända den. Med lätthet. 

Men hur vet hästen hur den ska reagera på skänkeln? Trycket är ju detsamma.

Återigen, det är vår sits som bär det ansvaret. Om vi sitter upprätt, och använder vår core korrekt, så är det nyckeln till att kontrollera hästens tempo och hålla den balanserad. 

Rygg- och magmuskler

Den korrekt applicerade sitsen är egentligen en konstant halvhalt där man väljer att bevara tempot, minska det eller öka det beroende på relationen mellan framsidan och baksidan. Eller mellan rygg- och magmuskulatur. 

Det är framsidan på kroppen och hur vi använder vår bålstyrka som styr hästens tempo, varför det är svårt att få hästen äkta lätt i handen och lydig från stolsits. 

En av halvhaltens stora fiender är en för starkt drivande rygginverkan. Ju mer vi kan fånga upp hästen med vår sits, desto effektivare halvhalt, men en starkt drivande rygg sänder i stället hästen framåt. Vi upprepar så ofta att ridningen kommer bakifrån att det är lätt att skapa sig missuppfattningen att ju mer man driver, desto bättre ryttare är man. Och alla vill vi ju vara dugliga ryttare. Men ännu bättre är den ryttare som kan använda hjälperna i samklang, på en tekniskt förberedd häst. Som är en rakriktad häst.

Men jag har ju betonat vikten av rundning i sidan och flyttbarhet? Jo, men det innebär inte en häst som flyr från våra hjälper, eller är sladdrig. Vi måste alltid kunna centrera hästens bakdel och placera dess bogar. Med centrera menar jag att man ska kunna ha ett bakben bakom vardera höft. Och det är nu det blir intressant. För det är nu vi kommer till ridningen.

De allra flesta hästar vill placera vänster bakben utanför tyngdpunkten och skjuta ut höger bog.

Det finns en tendens att fastna i det alla kan se i ridningen. Bogarna, var huvudet är, om munnen är öppen eller inte.

Men om vi är igenom eller inte, det är svårare att se. De allra flesta hästar vill placera vänster bakben utanför tyngdpunkten och skjuta ut höger bog. Och det är naturligtvis svårt att avgöra vad som är hönan och vad som är ägget, men det många fastnar i är det som man känner i händerna, alltså höger bog. 

Men om vänster bakben är utanför tyngdpunkten, innanför spåret, vad sker då om man ställer hästen utåt? Jo, vänster bakben hamnar ytterligare innanför spåret, och man har inlett en katt- och råtta-lek med samlingen där samlingen alltid är någon annanstans.

Blir man då dessutom irriterad på den ”jäkla hästen” som inte vill samla sig, då måste man ta ett djupt andetag och lösa det tekniska i stället. Och det är ofta praktiskt att se bakbenen som prime mover. 

Fram- och bakdelskontroll

Av någon anledning placerar vi på islandshästar ofta bakdelen på framdelen, vilket byter mot normal ridpraxis. Men det fungerar. Flytta in bakdelen, gör en vänsteröppna, eller till och med en höger sluta. Så är vi på rätt spår igen. 

Utan den simultana kontrollen av framdel och bakdel, där de ska vara lika lätta att flytta som att kontrollera, blir det svårt att nå till äkta ridning. 

En mig närstående, rätt klok person, brukar benämna det här att man uppnår diagonal genomsläpplighet. Vi kan välja inner bakben, och ha en mjuk eftergift för ytter tygel, och på så sätt är vi inne i hästarna och kan öka energin utan motstånd.

Energi utan falska toner

Det är väldigt viktigt att de övningar man använder samspelar med hästens problematik. Till exempel är en innersluta i vänster varv på de flesta hästar som att peta in bränsle i problembrasan. Men även om den förvända slutan kan vara förlösande, så är det lika viktigt att träna på vänster öppna, eller att hålla hästen rak. Annars har vi snabbt bytt problemområde från vänster bakben till vänster bog, eller rentav fått hela vänster sida emot oss. I högervarvet skaffar vi oss ofta kontroll genom att växla mellan sluta och öppna. Eller öppna och sluta. 

 I varje fall på prestationshästarna mäter vi ridningens kvalitet genom att se hur mycket energi vi kan sätta in i hästen utan att falska toner uppstår, vilket egentligen alltid innebär att halvhalten inte riktigt går igenom. Det är då vi måste vara obekväma med oss själva och identifiera energitjuvarna korrekt, täppa till rätt läckage, och öppna rätt kranar. Då behöver vi ställa rätt frågor.

Det är otroligt viktigt att vi har kontroll på vår core, eftersom det omedelbart reflekteras i hur hästen använder sin core.

Och ofta behöver vi börja med oss själva.

Använder vi sitsen korrekt, och har vi rätt position för att kunna uppnå det vi vill? Jag har ju redan varit inne på faran med stolsits, och att överanvända ryggen i ridningen. Det är otroligt viktigt att vi har kontroll på vår core, eftersom det omedelbart reflekteras i hur hästen använder sin core. Sitter vi rakt? Sitter vi snett, vilket ofta blir att höfterna hamna för långt till höger, men kollapsad vänster sida, så tappar vi kontakten med vänster bakben och får hästen att lägga ytterligare vikt på höger bog. Eller vice versa.

Sedan behöver vi vara krassa med hur hästen reagerar tekniskt. Har vi tillräcklig fokus på hur, i stället för vad? 

För mycket huvud och hals

Ofta fokuseras det för mycket på huvudets placering och halsens höjd. Det som ger möjlighet till en lång hals är hur hästen använder sin bål, och är inte bålen aktiverad blir hästen gärna för låg eller för hög, eller instabil. Hästen måste använda sin magmuskulatur, lyfta sin bröstkorg och aktivera mankens muskulatur. På så sätt kan den bära halsen utan underhals, och bakbenen kan svinga fritt. Kyra Kyrklund skrev en gång något jag alltid bär med mig: ”För att samla hästens bakben måste man först samla dess framdel”. 

För mig har det alltid betytt att hästen gör som beskrivet ovan, med mjuka bakben, sedan kan man öka fokuset på bakbenen, och öka energin. Genom att styra hästens steglängd.

Rätt tempererad

Och ha en rätt tempererad häst. Möter vi hästens energi på rätt nivå? Varje häst har sin individuella energi, och det kräver fingertoppskänsla att kalibrera nivån på hjälpgivningen. Men som med så mycket annat kan vi också hjälpa hästen tillrätta genom att ge den korrekt teknisk input. En mer känslig häst kräver naturligtvis mer tillvänjning, medan den lugnare hästen kräver en livligare hjälpgivning. 

Men framför allt kräver alla hästar en målinriktad teknisk utbildning. Hästen är etologiskt något som kallas ett lutdjur, vilket innebär att den svarar på tryck med mottryck. Och vid missförstånd reagerar hästen efter sin disposition. Den flegmatiska hästen lutar sig mot hjälperna, medan den känsliga först lutar sig mot, och sedan flyr. Det är här båda är hjälpta av den elastiska sidan. Det är så skönt att känna hur den missriktade spänningen försvinner i takt med att hästen blir mer elastisk för skänkeln. Genom fokus på detta blir det också logiskt att möta energi med energi.

Sann eftergift

Och jag tänkte sluta där jag började. Även om vi ibland fokuserar för mycket på var hästen har näsan, så är eftergiften för tygeln helt nödvändig. Utan en sann eftergift för tygeln är vår ridning mycket begränsad.

Men eftersom det lätt blir en hel ridlära när man diskuterar halvhalt så får vi nog stoppa där. Och konstatera att även om man som jag gör, det vill säga undviker ordet, eftersom det är kontaminerat, så är det ett högst centralt begrepp i all ridning.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport Island 2024.