Johan Häggberg: ”Teknik går före känsla”

Det talas ofta om vikten av ett system. Men vad är då ett system? Jag skulle vilja kalla det något i stil med en tankefigur om ridning, som innehåller vissa grundtankar, om mötet mellan häst och ryttare, och som avser att tillhandahålla en plan för hästens utbildning från början av dess ridkarriär till den sista ridturen.

Ett typexempel är väl det som oftast benämns den klassiska utbildningsstegen. Jag avser på intet vis att försöka ersätta den. Snarare beskriva hur jag tänker inom den. Jag vill beskriva några viktiga hållpunkter för ett fruktbart sätt att tänka. Enligt min åsikt.

Teknik går före känsla: Beroende på hur långt man vill är i och för sig känsla eller fallenhet eller talang eller vad man nu väljer att kalla det en viktig del, kanske till och med nödvändig. Men långt ifrån tillräcklig. Jag vet det mycket väl. För det är den väg jag själv har vandrat.

Låt mig berätta en liten anekdot. (Ursäkta alla som hört den tidigare).

Det här var på den tiden man kom med i landslaget om man lyckades rida pass i finalen på SM

1987 fick jag en häst som hette Manuel. Han var med den tidens mått mätt en stor, röd; synnerligen lättriden häst som borde hetat Automat. Vilket inte hindrade mig från att ideligen misslyckas med passen. Men det här var på den tiden man kom med i landslaget om man lyckades rida pass i finalen på SM. Så jag knåpade mig med till NM -88 på Tånga hed. Och där skulle jag rida stilpass. Så vi masade oss i väg till rakbanan. Den fantastiske Einar Öder Magnusson försökte, med ett tålamod med ursprung i himmelen, att bringa någon form av ordning i mina spridda skurar pass. Utan nämnbar framgång. Några år senare, under en trevlig utekväll i Stockholm, berättade Atli Gudmundsson, som hade åsett det hela medan han stod och tvättade sin NM-häst, att han inte hade förstått så mycket av vad som pågick, men en sak var han helt säker på: Att den där killen skulle aldrig lära sig rida pass.

Men via mycket motivation, analys , och väldigt mycket teknikträning , gick det alldeles utmärkt. Sedermera visade jag häst för tio i pass, ett stort antal hästar för 9,0 och 9,5. Karly Zingsheim tyckte i femgångsfinalen på SM 2005 att min pass var värd 10 och jag tror jag fått 10 på alla sträckor i stilpass. Min segerpoäng från VM 2003 i Herning i stilpass, 9.08, stod sig i 14 år som den högsta totalpoängen som uppnåtts. och så vidare, och så vidare.

Poängen med detta är att jag insåg tidigt värdet av teknikträning.

Och medan man på den tiden föll i farstun för den som red pass som att det var både den första och sista gången smög jag i bakgrunden med en helt annan målsättning. Upprepbarhet. Jag ville rida pass så att andra kunde rida pass på min häst, inte tömma skiten ur dem. Jag minns fortfarande min förtvivlan när jag via ett regelbrott miste en av de bästa femgångare jag haft, och tvingades bevittna hur man hänsynslöst överutnyttjade hästens kapacitet, tills det slutade med att man året efter fick tillgripa en flock människor för att få stopp på toton på ovalbanan. Knappast en studie i upprepbarhet.

Sedan har jag också misslyckats. Naturligtvis. Men fler gånger har jag lyckats. Inte via min talang. Utan via min teknikträning. Kanske är det så att upprepbarhet är ett lika viktigt ledord i hästträning som genomsläpplighet. Men vill vi ha det ena måste vi ha det andra.
Så. Ur teknik kommer genomsläpplighet. I min värld det viktigaste ordet i ridning.

Smaka på den första delen av ordet. Genom. I princip all träning som fungerar bygger på det. Att vi ska vara genom. Vi måste hela tiden ha som målsättning att komma ut på andra sidan av vad vi utför med vår häst. I stort och smått. Har vi ställt en fråga behöver vi vänta på svaret. Men här måste vi hålla tungan rätt i munnen. Så att vi ställer rätt frågor. Vi måste skilja på korrektion och utbildning. Det finns naturligtvis ingen självklar linje däremellan, och ibland kan vi korrigera en sak, medan vi utbildar i en annan.

Hästträning är att skapa mönster

Till exempel kanske vi korrigerar bristande psykisk följsamhet, medan vi lär hästen att flytta sig för skänkeln. Är vi inte igenom så måste vi förlita oss på turen när vi rider för prestation, eller det som vi kan kalla ”surpriseridning”. Till exempel en plötslig förändring i betsling, eller en plötslig för ändring i bootsning, eller en ridning med höga krav på ett sätt som kringgår behovet av utbildning. Det är en kunskap som är bra att ha, men vi bygger inga långa tävlingskarriärer på det. I varje fall inte på samma häst. Hästträning är att skapa mönster.

Genomsläpplighet är detsamma som bra kontakt. Utan, eller med alltför varierande, genomsläpplighet bygger ridningen till för stor del på kompromisser. Och alltför många kompromisser skapar bristande genomsläpplighet. Så det ena föder det andra. Men med inga kompromisser menar jag inte hänsynslöshet, utan ett intelligent spel med hästen som börjar den första gången man sätter grimman på den, och inte avslutas förrän vi öppnar grinden till de eviga ängarna.

Min fasta övertygelse är att, givet att vi önskar rida hästen för prestation, så tjänar vi på att vara så petiga som möjligt med det tekniska. Ger vi hästen de bästa tekniska förutsättningarna vi förmår så når vi också så goda förutsättningar som möjligt för både lydnad och som ridhäst. En sak jag fortsätter att tjata om är hur ofta ett tekniskt tillkortakommande läggs hästens karaktär till last, eller hänskjuts till deras beteende. Vi säger att den är ovillig att samla sig när vi har dess bakben på fel plats för att den ska kunna samla sig. Vi säger att den är fräck när vi har bakbenen för långt bakom den för att den ska kunna stanna med lätthet. Hästar har olika mental disposition för att reagera felaktigt, men det är upp till oss att ge dem möjligheten att reagera riktigt. Det är upp till oss.

Nästa del kommer i morgon, söndag.