Johan Häggberg: Varför cementera gränser?

Detta var ett mycket intressant VM. Det vi såg var att medaljerna och placeringarna spreds mellan många länder. Utan att ha gjort en empirisk undersökning vill jag påstå att det aldrig varit så jämnt mellan länderna. Vilket är synnerligen intressant och bra. Det var inte alls samma isländska dominans som vid förra VM, och vi såg framstående prestationer från fler länder.

Enligt Heimir Gunnarsson var det väldigt bra stämning mellan lagen och det är också en kul iakttagelse. Jag tror bland annat att vi ser en effekt av att undervisningen blir allt mer internationell och i takt med att de unga ryttarna blir mer och mer dominerande så suddas gränserna mellan ryttarna ut. Man tävlar för sitt land och är stolt över det, men ens coach kommer från ett annat land, och man har kanske köpt sin häst från ett tredje, så varför cementera gränser? Det måste också vara skönt att vara på en tävling där man nöjer sig med att tävla medan tävlingen pågår.

En intressant sak med det svenska laget är att det nog aldrig varit så få nysvenska islänningar i laget. Vi har ofta fått höra, med mer eller mindre sarkasm, att vi byggt vår framgång på inflyttade. De dagarna är nu över tror jag. Och det här är viktigt, för den här världen lever på hopp.

Jag tyckte innan att det gnällts lite för mycket på det svenska laget, och tycker det fortfarande. Även om inte alla satte det, så finns det gott gry och jag tror att vi kommer att se ett antal nykomponerade ekipage på banorna nästa år. För att folk kommer att se meningen med att satsa, eftersom man ser möjligheterna. The future is so bright we need to wear shades, Det handlar bara om att de rätta hästarna och ryttarna ska mötas. Så shoppa loss. Och kära avlare – tänk vilken glädje att få se sin häst på SM. Eller till och med VM.

Ibland transcenderar ridningen in till konst. Anne Stine Haugens uttagning i fyrgång var ett sådant ögonblick. Lätt ridning, uppförsbacke, och som Hæmir fra Hyldsbæk (f -15, e Grímur frá Efsta-Seli, u Heilladís frá Grímsstöðum) tog halvhalten efter halva galoppen – han blev helt mjuk och bara hängde i steget. Traven var vacker och skritten fantastisk. Det enda som var under 8 var långsamma tölten, och den kommer. Något längre bakbenssteg så.

Sedan vill jag lyfta fram Henrik ”Hinni” Bragason nedtagningar i stilpassen. De var oerhört fina. Tyckte mig se att Trú frá Árbakka (f -17, e Örvar frá Gljúfri, u Toppa frá Ármóti) hamnar på Lotushof. Oavsett om det är Vicky eller Bergtór Eggertson som ska ha henne lär det innebära att hon kommer att synas igen. Och kanske för in en av dem i nioklubben. Som med den islossning som pågår i stilpassen snart kanske kommer att vara för stor för att vara en klubb.

Det var så jäkla kul att följa tjejtrojkan som red pass – Alicia Palm, Tova Ivarsson och Molly Eriksson. Personbästa på personbästa. Och väldigt fin ridning. De kommer tillbaka, alla tre. Det som nästan imponerade mest på mig, var den förändring Ljúfa från Ekeholm (f -15, e Mökkvi från Åleby, u Ástsæl från Majbacka) genomgått. Från att vara spänd och osäker, till att vara mycket lugnare, och mycket säkrare. Missade bara ett löp, och det var tyvärr det sista i speeden. Ett personbästa till och de hade verkligen kämpat om segern. Jag tror att de hade behövt kopiera pappa Mökkvis tid från VM 2015, 7,39. Redan kanske nästa år kommer de att vara snabbare än så. Som jag skrev i min lilla speedpassbetraktelse, jag tror de kan bli lika snabba som Imnir fra Egeskov (f -09, e Gaukur frá Innri-Skeljabrekku, u Glóra frá Hofi).

Sedan var jag väldigt imponerad av Tekla Peterssons ridning i passen i finalen. Till saken hör att finalerna varit lite krångliga ända sedan NM då passen inte fungerade alls. Jag tror att det hade både tekniska och psykologiska orsaker. Och stämningen hos Vatnadís från Noastallet (f- 15 e Vaki från Österåker, u Isold från Hestwite). I uttagningarna är hon alltid som bäst och sprängfylld av energi. Så problemet har nog varit att hon tappat bjudningen, samtidigt som Tekla känt sig otrygg. Och samtidigt som vänster bakben inte varit hundraprocentigt på plats. Jag blev lite stressad på danska mästerskapen då det var lite av samma problem i höger varv, så då var det så skönt att se den klappsäkra ridningen i finalen. Snabbare och med mer pondus för varje gång. Så det var ett grymt imponerande statement. Imponerande. Och ett stort steg framåt.

Och Caspar Logan Hegardt. Så jäkla snyggt. Från början till slut. Med bravur, auktoritet, och en djävulsk skicklighet. Det kommer att bli fler guld. Jag vet inte hur, jag vet inte när. Men att det kommer att komma är jag förvissad om.

Jamila Berg och James Faulkner. Hattarna av för er. Well done indeed. Jag hade skrivit en förklaring till varför James borde ha varit direkt i fyrgångsfinalen, men kände mig som en gnällspik, och avstod. Men det kommer också. Och Lilly Björsell red väldigt fint. Med en häst som såvitt jag kan se hade sänkt sin frekvens, och rörde sig mer avslappnat. Good Job.

Sedan har det varit intressant att skriva de här artiklarna. Det har kommit både oväntade och spontana positiva reaktioner. Och den totala motsatsen. Men jag tror att de här fyller ett syfte, som överstiger det faktum att det säkert på vissa sätt varit smartare för mig att hålla klaffen. Vi är en väldigt kritikkänslig församling, och jag menar att vår utveckling skulle gå snabbare om vi öppnar mer för konstruktiv kritik. Ingen är sakrosankt. Och de alternativa, evidenta rösterna är viktiga. Om jag är en sådan? Det hoppas jag. Men sedan är det naturligtvis tråkigt om någon känner sig ledsen och trampad på tårna. Men mitt råd är att läsa en gång till. Fundera över om det var så illa. Rent allmänt behöver man aldrig be om ursäkt för att man placerats någonstans, av domare, eller kommittéer. Såvida man inte försökt påverka beslutsgången på ett ojuste sätt så ska man bara försöka hedra den position man hamnat i efter bästa förmåga.