Ester Östberg vill se ett öppnare klimat: ”Alla är inte obrytbara”

Ester Östberg har varit ett namn att räkna med i islandshästsporten i flera år. Hon debuterade SM som barn och har sedan dess ridit mästerskap och tagit medaljer med flera hästar. Utåt syns en målmedveten tävlingsperson – men själv beskriver hon att ångesten funnits med nästan så länge hon kan minnas.

– Jag minns inte att jag inte har haft det, säger hon och berättar att skolåren påverkades mycket. Inlärningen i sig var inga problem, men allt runt omkring blev svårt.

I dag har Ester diagnostiserats med ADHD, högfungerande autism och generaliserat ångestsyndrom. För henne blev utredningen ett viktigt steg för att förstå varför hon fungerar som hon gör.

– Man har alltid känt sig lite annorlunda.

”Jag blir all in”

Ester återkommer flera gånger till att hon lätt går “all in” – både som drivkraft och som en utmaning. Hon beskriver en tävlingsinstinkt som funnits med sedan barndomen och som också kan spilla över i prestationsångest.

– Jag har alltid gillat att tävla, säger hon och kopplar den inställningen till hur höga krav hon kan ställa på sig själv.

Samtidigt har Ester hittat strategier som fungerar bättre i dag än tidigare. Hon försöker tillåta känslor, men inte fastna i dem.

– I dag kan jag säga att jag tillåter mig själv att man får bryta ihop en stund.

Att försöka sätta misslyckanden i perspektiv har varit en metod.

Hästarna som trygghet – och press

Hästarna har varit en trygg punkt, beskriver Ester. Djurens sätt att vara kan också ha varit en lättnad jämfört med sociala sammanhang.

– Med djuren har jag aldrig känt mig dömd.

Men sporten och resultaten kan också trigga prestationsångesten. Att i ung ålder prestera och hålla en jämn, hög nivå har satt en press när hon senare ridit andra hästar. Idag försöker Ester bredda synen på vad framgång är: att utveckla en häst, ta sig till ett mästerskap, bygga ett större kundunderlag och få förtroendet att träna och rida andras hästar.

– Man kan se framgång på så många andra sätt.

I dag arbetar Ester heltid med hästar hemma på Halls gård, med träning, inridning, försäljning och undervisning.

– Jag hoppas på att fortsätta kunna jobba med hästar som jag gör nu.

Samtidigt skymtar hon en dröm längre fram: att någon gång bredda vingarna, kanske flytta och bygga nästa kapitel någon annanstans.

– Det får tiden utvisa.

”Våga ta hjälp”

När samtalet kommer in på vad hon vill säga till andra som känner igen sig blir Ester tydlig.

– Våga ta hjälp. Jag var alldeles för sen att ta hjälp, säger Ester och berättar att hon länge försökte bära allt själv – tills det kraschade under gymnasietiden.

Hon lyfter också vikten av att prata, även om det är svårt.

– Våga prata med andra.

För Ester har det ofta varit lättare att prata med vuxna än med jämnåriga. Det är också här hon landar i det hon vill se i sporten: ett öppnare klimat kring psykiskt mående.

– Det pratas så lite om det, och då känner man sig ganska ensam.
– Jag känner att jag måste också visa att alla är inte… obrytbara.

Ester berättar att hon bär på en känsla av ansvar, just för att hon rör sig i en miljö med många yngre omkring sig.

– Det är så mycket barn och ungdomar runt mig i stallet.

Hon beskriver att det länge funnits en skamkänsla, även om hon tycker att den inte borde finnas.

– Den finns fortfarande, säger Ester och berättar att hon många gånger påbörjat ett öppenhjärtigt Instagram-inlägg, men inte publicerat. Nu hoppas hon att det blir lättare – och att fler vågar.

– Jag tror att det kanske också blir lättare för mig nu, att jag kanske kan ta steget själv och prata om det mer.