Islandshästsverige minns Peter Mesch: ”En självklar frontfigur”

Beskedet om Peter Meschs bortgång kom under måndagen och väckte stor sorg inom islandshästsverige. Under flera decennier var han en av svensk islandshästsports mest välkända profiler – som ryttare, instruktör, hästförmedlare och föregångare inom sporten.

Nu minns flera personer inom islandshästvärlden mannen som kom att få stor betydelse för svensk islandshästsports utveckling under 1970- och 80-talen.

Islandshästens givna frontfigur

Jenny Mandal beskriver Peter som ett affischnamn och en självklar frontfigur för islandshästen under sportens tidiga år i Sverige. De två levde tillsammans under några år i början av 1980-talet, och hon minns en person med stark kärlek till sina hästar, stort engagemang för att sprida kunskap om rasen – och en ridning som stack ut.

– Jag började hänga i Stormur, och på den tiden var det ju där man skulle vara om man var intresserad av islandshästar. Det var en ganska liten värld då. Jag lärde känna Häggbergs först och sedan Peter Mesch. Och Peter var redan då ett känt namn. Han var elva år äldre än jag, så han var redan etablerad när jag lärde känna honom i slutet av 70-talet. Han hade varit och tävlat utomlands och var ett känt namn i Sverige. Så fort det skulle vara någon intervju eller något om islandshästar så var det Peter de ringde till. Han började egentligen redan då jobba för islandshästarna och lansera rasen. Det var han som såg till att vara med på uppvisningar och mässor överallt. Han hade lätt för sig att prata, var rolig och underhållande och blev någon slags självklar frontfigur för islandshästen i Sverige.

– Han var superduktig på att inspirera människor. Han åkte på uppvisningar från norr till söder och var med så fort det hände något. Jag vet att han var med på en uppvisning på Drottninggatan redan 1979 och var med i tidningen. Han var väldigt tidig med att marknadsföra rasen. Peter skapade också väldigt tidiga relationer med människor på Island, och det var inte så många som hade kommit igång med det då. Han var en av de få som importerade hästar, kunde visa upp dem och sälja vettiga ridhästar. Väldigt många människor köpte sina första hästar genom Peter.

– Om man ska sammanfatta honom så var han extremt intresserad av hästarna och han älskade sina hästar, de var nummer ett. Vi levde tillsammans på Krokhaga i början av 80-talet och jag såg verkligen hur mycket hästarna betydde för honom. Han gick helt upp i dem. Samtidigt var han lite av en konstnärssjäl. Han älskade fotografering, höll på med blommor och djur och var lite pysslig av sig. Och så hade han en enorm humor. Han hade alltid en historia på lager och det där humoristiska följde honom hela livet.

– Han var väldigt framgångsrik också. Vi åkte runt med den stora bussen och det var alltid fullt med pokaler. Han vann hela tiden. Det var nästan mer frågan om vem som skulle komma tvåa. Och han red väldigt elegant på den tiden. Han hade ridit andra hästar tidigare och var lite mer skolad än många andra, så han stack ut på det sättet också.

– För de som inte kände honom under 70- och 80-talet kan det vara svårt att förstå vilken stor stjärna och förebild han faktiskt var. Många har kanske bara sett den senare delen av hans liv. Men under de tidiga åren betydde han jättemycket för islandshästsverige. Och en sak förändrades aldrig – kärleken till hästarna. Den försvann aldrig. Det var där hela tiden.

Föregångare som gjorde intryck

Åse Ericson lärde känna Peter 1980 och beskriver honom som en föregångare inom svensk islandshästsport på den tiden. Hon minns en nyfiken hästmänniska med känsla för ridning, stort engagemang för sporten och en förmåga att inspirera.

– När man började med islandshästar på den tiden och ville lära sig någonting så fanns det inte så många att lära sig av. Man fick åka till de platser i Sverige där det fanns islandshästar. I mitt fall hängde man antingen med människorna i Floda eller också åkte man till Uppsala, Tulka och Vallentuna. Ganska tidigt köpte jag en häst av Göran Häggberg och därefter en av Peter, som då hade dragit igång sin verksamhet på Vittullsberg i Uppsala. Jag tyckte det var roligt att lära mig mer om ridning och tävling och bedömningssporten, så jag kastade mig all in – till exempel var SIF:s första sportdomarkurs, med Thorvaldur Árnason som lärare, på Vittullsberg 1980.

– Peter var öppensinnad och nyfiken på olika saker med hästar. Han hade inte den klassiska militäriska ridbakgrunden, att hålla på med islandshäst på den tiden var ju inte så uppskattat från den traditionella ridsidan. Han brydde sig inte så mycket om de där gränserna utan var nyfiken på all ridning. Han red stor häst också och tog med sig en del in i islandshästvärlden. I efterhand tänker jag att det gjorde honom ganska unik för sin tid, att han inte var i ett enda stuprör. Han hade mycket känsla för hästar och jobbade med grundridning och form i alla gångarter, även i tölt, även om man kanske inte riktigt visste då hur man skulle göra?

– Hästarna som importerades från Island på den tiden var sällan så mycket tränade. En del var nästan halvvilda när de kom från Island och man fick lära sig att hantera väldigt känsliga hästar och förstå hur flockar fungerade. Det var en väldigt lärorik tid. Peter var en viktig person, genom hans ridning och att han undervisade och inspirerade. Han kunde vara otroligt peppande och stödjande, samtidigt som han också kunde säga sanningen rakt ut, man fick inte banga för rak kritik. Han hade helt speciell humor och pratade med allt och alla på tävlingar. Folk beskriver i minnen av Peter hur han kunde småsnacka i skrittpausen under en final och få dem att slappna av, och det stämmer verkligen.

– Peter flyttade till Östergötland i början av 80-talet. Vid foten av Omberg låg gården Krokhaga som blev ett riktigt nav för islandshästsporten. Där samlades folk för att gå på kurs, lämna häst på träning, köpa häst, det var en plats för tävlingar, avelsbedömningar, hingststation och mycket mer. Det var en av de första verksamheterna som verkligen satsade på ridkunskap kring islandshästen. På 80-talet växte det ju upp många verksamheter runt islandshästen, turridningen var en viktig ingång för att få människor intresserade av hästrasen, många köpte egen häst. Till Krokhaga åkte man när man ville lära sig mer om ridning och gångarter.

– Peter importerade mycket islandshästar till Sverige och var en del av att bygga upp tävlingsverksamheten. Det behövdes människor som skapade möjligheter och system för att sporten skulle kunna växa. Där var Krokhaga och Peter och gänget runt honom en viktig del. Det översattes tävlingsregler, byggdes banor och ordnades tävlingar. Peter var med och drev på att det blev uppvisning med islandshäst på Scandinavium under Göteborg Horse Show 1980 som blev lite av ett genombrott. På hästmässan Häst 82 i Göteborg höll Peter i många trådar, då bodde några islandshästar på mässområdet i närmare två veckor, det var riduppvisningar varje dag och folk fick komma fram och klappa och prata. Det var en väg som gjorde att islandshästen växte i Sverige. Han startade flera islandshästklubbar.

– Han var mångfacetterad, en äkta storyteller och jag hoppas det går att hitta och spara hans historier från förr på Facebook, om hur det var med islandshästarna på 70-talet. Och så var han mycket intresserad av natur, växter, djur, fåglar och fotografi. Han var begåvad fotograf, det var verkligen inte bara hästar i huvudet på Peter! Han har gjort ett stort avtryck hos många inklusive mig.

”Du var min andra storebror”

När Ridsport ber Johan Häggberg beskriva sina minnen av blir svaret både personligt och präglat av de många år de hade tillsammans under islandshästsportens tidiga år i Sverige.

”Peter. Under en lång tid av min uppväxt var du min andra storebror. Min andra Peter. Liksom många andra vinddrevs du in i vårt hem, någonstans när jag var tio år. Kanske elva. Jag åkte med dig och skodde, och lärde mig att styra bilen med vänster hand, medan du stoppade din pipa, samma pipa som du somnade med i munnen när du var berusad. Det susade i den då.

Till Nordiska mästerskapen 1978 i Seljord hjälpte du mig att träna in det dressyrprogram jag sedan red spegelvänt på NM. Domarna satt ju inte på den plats de skulle. Så jag inledde med att hälsa med ryggen mot dem. På vägen dit åkte vi rakt genom Oslo, som man gjorde på den tiden. Sedan for vi obotligt vilse och kom fram alldeles för sent, det var nästan morgon, och vi hade varit uppe på närmast timmervägar. På söndagen, när du tävlade Lysingur, var din näsa svullen efter ett handgemäng med en annan svensk ryttare. Men du var trea i V1 och åtta i tölten. Det var stort.

Året efter åkte jag med dig och hämtade den häst du skulle få låna på EM. När alla andra hästar mer eller mindre var sjuka fick du låna en Geisli, och hamnade i B-final. Och jag fick en oerhörd stöt när jag rörde vid en taggtråd som var virad runt stolpar. Den måste ha varit förbunden med nätet rakt av.

Jag har så oerhört många minnen med dig, och runtomkring dig. Du gav mig oerhört mycket. Men du tog också. Att vara nära dig var, vilket nog många kan vittna om, en dubbelbottnad upplevelse. Men för mig var det så att det jag fick under den tid jag växte upp, vida översteg det du tog.

Men sedan gled vi ifrån varandra. Samma vind som hade svept dig in i vårt hem, svepte dig nu hit och dit över landet.

1986 bör ha varit ditt sista lyckade internationella mästerskap. Med Eitill tror jag att du fick ett brons i T1. 1987 var du reservryttare på EM i Österrike.

Du var en så begåvad fotograf. Och ditt brinnande intresse för islandshästar fick dig att driva en pionjärgärning som öppnade många dörrar för oss. Men samtidigt var du fångad i en dyslexi som inte var av denna världen. Återigen denna dubbelhet. Herren ger och herren tar.

Jag tror att du fortfarande in i ditt sista år kände att det fanns något runt hörnet som väntade, att du var lovad en storhet som aldrig kom tillbaka. Jag såg dig när du vann pengar på en Trisslott i TV4 i maj förra året. Du hade fortfarande din glimt i ögat. Jag var helt säker på att du då visste att du nu var på väg tillbaka.

Men herren ger och herren tar. Hoppas att du har funnit frid nu.”