Läsarberättelse: ”Utan hästarna är det något som fattas”

Jag minns inte riktigt hur det började. Min två år äldre storasyster red, kanske ville jag göra det hon gjorde. Där vi bodde fanns ingen ponnyridskola. Det var storhäst eller inget. Kort i rocken, som jag alltid varit, nådde fötterna inte nedanför sadelkåporna ens.

Min morfar, som var gammal kavallerist, tog initiativet till att ordna sommarponnyer till mig och min syster. Själv hyrde han en storhäst. Vi hade dem på släktens sommarställe, i en gammal kohage. Morfar ville vara ett gott föredöme och red med hjälm. En orange plasthjälm, en sån för skogsarbete, utan hakband. Ponnyn som hyrdes till mig blev min första hästkärlek. Liten, vit och gudomligt snäll. Jag nådde nedanför sadelkåporna! Vi hoppade i skogen över hinder vi byggt med morfar, red magiska uteritter i trollskogen och galopperade på stubbåkrar.

Min nästa kärlek var också skimmel, en pigg och fantastisk ridskolehäst som jag var skötare på. Sen kom tonåren. Som tur var fanns då möjligheten att ha egen häst, och stallet blev fristaden när allt annat var svårt. Mitt fantastiska sto med humör och integritet, söt som socker. Jag drömmer fortfarande om henne på nätterna ibland, såhär drygt tjugo år senare. För kärlek fastnar så.

Idag är islandshästen min ras. I stallet finns hon som gör varje dag lite bättre. Som jag vill göra rätt för, som jag vill ska leva sitt bästa hästliv och bli gammal hos oss i vår familj. Och jag får se min dotter ha en vän att hålla i när allt annat är svårt, om det blir det när tonåren knackar på.  

Precis på samma sätt som när det började för många år sedan, ger stallet och hästarna något som inget annat ger mig. Det går inte att förklara. Men utan stallet och hästarna är det något som fattas.  

Skrivet av Malin Fernlöf.