Filippa Montan: ”Vi måste bli bättre på att acceptera olikheter”

När tidigare landslagsryttaren Filippa Montan läste Ridsport Islands artikel om Ester Östberg och behovet av ett öppnare klimat kring psykisk hälsa i islandshästvärlden kände hon igen sig. Det gjorde något med henne – så pass att hon nu för första gången själv väljer att öppna upp om sin egen resa med diagnoser, känslor och krav på prestation.

Filippa är ingen obekant figur i sporten. Hon växte upp i en familj som var en av de mest inflytelserika i svensk islandshästsport på 90- och 00-talet – dotter till Viveca och Göran Montan, eldsjälen som byggde upp Margaretehof till en central plats för sporten och banade väg för många ryttare och uppfödare. Redan som ung var Filippa framstående på tävlingsbanorna och hon blev uttagen till landslaget redan som 14–15-åring.

Trots alla meriter har delar av hennes liv länge varit osynliga för omvärlden. Fram till nu.

– Det är personligt. Jag är ganska privat av mig, så det här är nytt för mig. Det är jobbigt att vara så öppen och så personlig – men det behövs, säger hon.

Diagnosticerades sent

För drygt två år sedan, som 43-åring, fick Filippa diagnosen ADHD med underliggande autism. Beskedet blev en viktig pusselbit.

– Jag fick min diagnos sent i livet. Och det förklarade en hel del – varför vissa saker stressar mig på ett sätt som kanske upplevs överdrivet, berättar hon.

Hon beskriver hur det i tävlingssammanhang sällan handlat om vanlig tävlingsnervositet, utan snarare om hur hon tar in världen omkring sig.

– Jag kan lätt bli överväldigad av mycket stimuli. Alla ljud, alla ljus, alla synintryck – allting går in lika starkt. Min hjärna sorterar inte bort något.

Det påverkar sådant som planering och tidsuppfattning – förmågor som många tar för givna.

– Jag har ingen känsla för tid. Fem minuter kan kännas som en sekund – eller som hur lång tid som helst. Att planera min start har alltid varit min största stress.

Genom åren har hon utvecklat egna strategier för att klara tävlingssituationer: räkna baklänges, ta tid på varje moment och skapa tydliga rutiner. Utan dem kan miljön snabbt bli övermäktig.

Glädjen på banan – skammen efteråt

Själva tävlandet har däremot alltid varit en plats hon gillat.

– Jag har alltid älskat att vara inne på banan, berättar Filippa samtidigt som frustationen legat som en tung handduk – varför lyckas hon aldrig prestera på samma nivå på tävling, som hon gör hemma?.
– Det är först nu jag förstår att det handlar om att jag inte kan hålla fokus.

Även efter starten har utmaningarna känns tuffa – i mötet med omgivningen och de egna känslorna. Filippa minns tillbaka på många tävlingshelger.

– Det har varit svårt att hantera – och det sociala spelet. Skammen över att folk sett mig bryta ihop, att inte kunna reglera känslor.

Med hästarna behöver jag inte maskera eller spela en roll.

Hon beskriver hur både besvikelse och glädje kan bli starkare än vad som uppfattas som ”lagom”, något som ofta lett till hård självkritik.

– Jag vet inte hur många gånger jag sagt: ”Jag ska sluta tävla, jag ska sluta med hästar. Jag är förfärlig.” Och sedan kommer skammen ovanpå det – varför kan jag inte bara le och säga att jag är nöjd, som alla andra?

Att maskera för att passa in

Ett återkommande tema i Filippas berättelse är maskering – att anpassa sig efter omgivningens förväntningar.

– Alla vill passa in. För mig har det uppenbarligen krävts lite mer.

Först när hon flyttade till Danmark blev hon riktigt medveten om hur mycket energi det tog.

– Där förstod jag hur mycket jag ställer om mig i olika sällskap, säger hon.

Att hela tiden justera röstläge, beteende och sätt att vara blev till slut en vana – men också något som slitit på henne i längden.

Hästarna – platsen utan krav

Mitt i allt har hästarna alltid varit den fasta punkten. Filippa tror att det är just därför så många dras till dem.

– Hästar dömer inte. De bryr sig inte om du haft en dålig dag eller glömt något. De möter dig som du är, säger hon och berättar vidare om vilken betydelse det haft.
– Det är där jag känner lugn och trygghet. Med hästarna behöver jag inte maskera eller spela en roll.

Hon är övertygad om att många med liknande svårigheter söker sig till hästar av samma anledning.

– För många är det den enda platsen där man inte blir dömd.

Från hinder till superkraft

Diagnoserna innebar både lättnad och sorg.

– Det har betytt mycket. Samtidigt finns det en liten sorg över allt jag tagit på mig och trott att jag bara var misslyckad.

Om folk läser det här – vad ska de tänka om mig? Kommer de titta på mig annorlunda?

I dag ser hon också en annan sida av sitt sätt att fungera – som något som faktiskt gett henne styrkor.

– Jag kan börja se mina styrkor och fokusera på det jag är bra på, berättar Filippa som menar att som instruktör har hennes känslighet blivit en tydlig tillgång.
– Jag är väldigt bra på att känna efter. Jag kan snabbt utvärdera en häst eller en ryttare och anpassa träningen därefter. Jag möter alla där de är.

De starka känslor hon själv brottats med gör henne bättre på att förstå andra.

– Jag tar inte illa upp om någon blir ledsen eller frustrerad. Jag kan relatera – och det gör mig till en bättre tränare.

Hon berättar också att medicinering gjort stor skillnad i vardagen.

– Jag går på medicin nu – det hjälpte en hel del.

Ett öppnare klimat – och tydligare struktur

Precis som Ester Östberg vill Filippa se ett mer inkluderande klimat i sporten, där människor tillåts fungera på olika sätt.

– Alla människor behöver olika saker. Det är okej om någon behöver komma undan, vill vara för sig själv eller fokusera. Man är där för sin prestation och sin häst – inte för att vara social.

Hon efterlyser också konkreta förändringar som skulle underlätta tävlandet för många. Ett exempel är att ta efter andra delar av ridsporten, där varje enskilt ekipage har en precis starttid.

– Det behövs mer exakta tider. När hålltiderna bara är ”morgon” och sedan lunch gör jag inget annat än att räkna och räkna om. Jag kan inte prata med någon – det går inte.

Tydligare information och mer stöd även utanför collecting ring skulle, enligt henne, göra stor skillnad.

– Det skulle vara en enorm hjälp.

Rädd för att bli dömd

Att berätta öppet är inte självklart. Filippa erkänner att det finns en oro för hur hon ska uppfattas.

– Om folk läser det här – vad ska de tänka om mig? Kommer de titta på mig annorlunda?

Men hon återkommer hela tiden till det viktigaste budskapet.

– Jag är fortfarande samma människa. Jag har inte förändrats ett skit.

När hon blickar tillbaka på sina år i sporten finns det två insikter som hon själv haft stor hjälp av – och som hon gärna vill skicka vidare till andra som kämpar med prestationsångest. Den första handlar om pressen som många ryttare upplever.

– Det finns ingen som ställer högre krav på min prestation än jag själv. Ingen annan dömer mig så hårt som jag gör. Den yttre pressen jag känner är oftast bara en spegling av kraven jag har i mitt eget huvud.

Den andra insikten kom efter många år av tävlande och grubblerier över dåliga resultat.

– Folk minns inte ens sämsta prestationer. De minns dina bästa. Det är det som blir bilden av dig – inte de gånger det gått dåligt.

För Filippa blev de tankarna ett sätt att steg för steg förändra sin egen självbild.

– Om omgivningen faktiskt ser det jag gör bra – varför ska jag då själv fastna i det som gått fel?

Hennes förhoppning är att berättelsen kan bidra till större förståelse – och göra det lite lättare för någon annan att våga vara sig själv.

– Vi behöver ha det högt i tak. Om man kan tänka en extra gång när någon reagerar annorlunda – då gör det nog skillnad för någon.