InspirationAtt ålder bara är en siffra visar både Rosita Karlsson och Kathe Grattidge. Med hjälp av islandshästen håller de igång kroppen, men åren med rasen har också kantats av skador och svårigheter.
Rosita, 78, och Kathe, 80, hittade islandshästen sent i livet – och vill aldrig sluta rida

Hej, kul att du vill läsa artikeln!
Rosita Karlsson, 78 år, och Kathe Grattidge, 80 år, känner inte varandra sedan tidigare, men de har en sak gemensamt. De toppar tillsammans tidningen Barometern/Oskarshamns-Tidningens lista över äldre ryttare i Kalmar län.
För de båda började hästintresset redan som barn. Rosita är uppvuxen på en bondgård med ardennerhästar medan Kathe började rida på ponny och storhäst på en gård nära hennes barndomshem. Idag är det istället islandshästar som är grejen för båda två.
– Jag känner att storleken är väldigt bra och det finns många trevliga islandshästar, säger Rosita.
Köpte egen häst sent
Det var också ganska sent i livet som de båda köpte sin första egna häst och på köpet fann islandshästen som ras. Efter ett långt uppehåll från ridningen åkte Rosita, då i 65-årsåldern, på sitt första ridläger – och det med islandshästar. Sedan var hon fast och köpte strax efter en egen.
– Jag hade inte ridit islandshäst innan, men när jag kom hem från ridlägret så spanade jag så klart efter en islandshäst, berättar Rosita.
Kathe, som för det mesta har ridit storhäst, började sin islandshästresa på ett lite annorlunda sätt. Hon hade tidigare ridit islandshäst lite grann hos en i familjen. Som 58-åring fick hon chansen att skaffa sin egen – och det på import från Island.
– Det var så att sonhustruns väninna skulle åka till Island och provrida en häst till sig själv och då såg hon ut och provade en till mig också. Det var lite konstigt egentligen, men det beror på att jag inte hade den kunskapen, berättar Kathe som importerade Sigurður frá Steinnesi (f -99 e Skinfaxi frá Þóreyjarnúpi, u Vaka frá Steinnesi) i början på 2000-talet.
Rider än – trots pigg häst och olycka
Idag är de båda fast beslutna om att islandshästen är deras ras. Rosita äger fyrgångsstoet Smella från Vesslarp (f -05 e Nökkvi frá Efri-Rauðalæk, u Smáhildur från Kvarnbacka gård) som hon rider ett par gånger i veckan. Oftast är det uteritter i alla gångarter som gäller. Resan dit har dock varit krokig. Smella var när hon kom väldigt pigg, lite väl pigg, enligt Rosita.
– Hon hade väl varit van att det skulle gå undan, och det var jag inte inne på sådär direkt. Jag har gått på kurser med henne och nu är vi väldigt samstämda.
Kathe har idag lämnat hästägandet bakom sig efter att ha haft två olika skade- och sjukdomsdrabbade individer genom åren. Idag rider hon istället en gång i veckan på en gård där hon får låna islandshästar samt hos sin dotter, som även själv funnit rasen genom sin mamma.
– Dagen efter min åttioårsdag så var vi ute på en längre ritt i snön.
Ridningen kunde dock ha tagit ett abrupt slut på grund av en olycka för Kathe.
– Jag fick låna en häst i stallet och av någon anledning så kastade han av mig. Vi hade lite fart så att jag fick en rejäl kotkompression i ryggen. Jag red nog inte på nästan ett år efter det. Men sen kom jag igång igen och det har blivit bättre och bättre. När man sitter i tölt som stärker det ryggmusklerna. Så på det viset märker jag i ridningen efter den där olyckan att kroppen återhämtar sig mer och mer, även om jag blir äldre och äldre.
“Är som mindfulness”
Både Rosita och Kathe ser stora fördelar med att rida regelbundet som äldre. Framförallt är de eniga om att det håller igång kroppen på ett bra sätt, men också ger många andra fördelar.
– Jag tror det här med balans är väldigt bra och sen det är roligt, säger Rosita.
– Det är fantastiskt att komma ut i naturen och det här att man är ett med hästen. Det är som lite mindfulness kan man säga, säger Kathe
Är det någon skillnad när man rider som äldre?
– Man är inte lika följsam i min ålder som tidigare, men jag tycker det går bra. Jag sitter upp med pall, men det ska man göra i vilket fall som helst för att inte slita på hästen, säger Kathe.
Trots åldern och att ridningen inte sker varje dag längre så har ingen av dem någon plan på att sluta.
– Det känns lika bra varje gång jag rider och jag vill inte sluta helt, säger Kathe.
– Jag håller på så länge det känns bra, säger Rosita.
Följ Ridsport på