Bildspecial: ”Det var så mycket glädje”

1975 var Marika Brettschneider 14 år och jobbade hos sin mammas kusin Katrin Westling som hade en gård i Bygdeträsk tillsammans med maken Robert Westling. På gården hade Katrin och Robert fyra islandshästar som Marika fick rida. Vid samma tid hade Gunilla Broady köpt en islandshäst. Det var upptakten till att Vallholt bildades och Gunilla blev ordförande.

– Den första instruktören som kom hit var Siggi Saemundson från Island, berättar Marika. De vuxna var ju i barnafödande ålder så mammorna satt bredvid och ammade och jag fick rida. Sedan fortsatte vi att ta hit instruktörer, det var Peter Mesch, Ia Lindholm, Jenny Mandal och Hreggi Eyvindsson, Peter och Johan Häggberg, Nina Keskitalo…
– Och några år senare var jag ett av de där ammade barnen, säger Petra Lundmark som föddes 1980. Gunilla är min mamma, så jag föddes verkligen in i Vallholt och i föreningslivet. Mina föräldrar åkte till Island på 70-talet för att uppleva landet, och fastnade för hästarna.

En mindre värld

Under åren 1976-77 startade det en lokalförening i varje väderstreck i Sverige: utöver Vallholt i norr var det Stormur i öst, Gauti i väst och Gandur i syd.

Islandshästvärlden var mindre på den här tiden och man kände alla, är Marika och Petra överens om. När Vallholt firade jubileum för några år sedan samlade man ihop bilder och tidningsklipp från de första åren och framåt.

– “Men du var ju kändis!”, kommenterade mina barn när de såg det där, säger Marika.

– Jag köpte min första egna häst 1984 när jag jobbade hos Peter Mesch och Jenny Mandal på Ekhaga, berättar hon. Det var Vafi frá Reykjavik, som Peter hade ridit SM på med en andraplacering i fyrgång. Jag red också det SM:et och tävlade i tölt, men glömde att byta varv så jag blev diskad. Men när det var SM på Stadion året därpå var jag med igen med Vafi och kom till B-final i fyrgången.

– SM var ju på ett helt annat sätt då, det var inga kval eller så utan man bara anmälde sig. Jag började hålla kurser också från mitten på 80-talet till mitten på 90-talet, och gick en instruktörsutbildning för Erik Andersen.

Kurser och uppvisningar

Petra red kurser för Marika som ung.

– Vallholt var en aktiv förening! Jag skolades in i föreningen, var på ungdomsseminarier runtom i Sverige och var med och arrangerade saker. Vi hade kurser, läger, långritter och tävlingar. Det var lätt att få till saker och mycket vi “bara gjorde”. Hästarna var så bussiga, de var med på allting. Först använde vi Bygdeträsks hockeyplan som bana, sedan fick vi lov att bygga en ovalbana. Det fanns en lada som vi byggde om till stall och en gammal skola som fungerade som lägerlokal. Alla hjälptes åt – mammor, pappor, barn och sambos, även de som inte red. På kurser och tävlingar släppte vi ihop alla hästar i en hage, det var inget problem. Vi hade ryttarmiddagar och band som spelade, berättar hon.

– Och vi hade “gubbkurser”, för männen som normalt sett inte red, de var populära!, fyller Marika i.

Föreningen deltog också på en rad olika uppvisningar.

– Vi brukade vara med på Skellefteå ridklubbs luciafirande, ofta med en kadrilj. Det var tomtebloss på benen och passläggningar från stallgången, säger Marika.
– En kompis till mig var med på en uppvisning i Nydala i Umeå där hon red pass med bara halsring, minns Petra. Hästen hon red kallades “Kalle Kula” men hette egentligen Raud Von från Strandholm (f -89, e Hrafnketill frá Sauðárkróki, u Skrauta frá Ytra-Dalsgerði), hon var efter Hrafnketill frá Saúdarkróki (f -76, e Blossi frá Sauðárkróki, u Hrafnkatla frá Sauðárkróki) som var ett stort namn då. Ulf Lindgren som hade Hrafnketill tävlade henne en del också. Hennes smeknamn kom från att han kallade henne “Kalix”, han var mycket här uppe.

Samlingsplatsen då och framåt

Bygdeträsk hos familjen Westling var centrum för aktiviteterna under Vallholts första decennier.

– Robert och Katrin hade gästfriheten, engagemanget och mark. De tog upp hingstar hit, både Atli frá Sydra-Skördugili (f -80, e Hrafn frá Holtsmúla, u Máría frá Syðra-Skörðugili) och Svalur frá Glæsibæ (f -80, e Freyr frá Flugumýri, u Svala frá Glæsibæ) till exempel. Vilka hingstar de tog hit präglade aveln, hästar av samma årgång var ofta efter samma hingst, säger Marika. 

Runt millenieskiftet slutade familjen Westling med sin verksamhet, vilket påverkade föreningen.

– Vi är ju utspridda mellan Skellefteå och Umeå, det blev mindre tydligt vad som var “hemmaplan”. Tävlingar på senare år har väl framför allt varit i Umeå, på Hipplogen eller på travet, men där finns ingen riktig ovalbana.

– Banan i Bygdeträsk har inte officiella mått, och nu ser den inte ut som den gjorde i sin forna glans. Man ser att det funnits läktare och flaggstänger och så, men det är inte som då, berättar Petra.

Banan i Bygdeträsk både underhålls och används mindre idag, instämmer Anna Norlin. Hon har varit engagerad I Vallholts styrelse till och från sedan hon flyttade till Umeå 2007 och är föreningens ordförande sedan två år.
– Vi lokalföreningarna i norr samarbetar för att lyfta sporten här, och satsar framåt. Vi i Vallholt kraftsamlar för att bygga en ny bana och behöver prioritera, och våra efterlysningar efter medlemmar som skulle vara intresserade av att använda våra nuvarande banor har inte burit frukt än. Vår förhoppning är att ha en ny bana med officiella mått på plats 2027 – just nu är vi i fasen där vi undersöker former, partners och platser. Sannolikt blir den nya banan i anslutning till någon befintlig anläggning.