Emmi Svärd: Upp som en sol ner med en whiplashskada

Tiden rullar på här hemma, dagarna känns som de går i ett fast i ett lite mindre pressat schema än tidigare. Mamma är lite mer ”kapabel” och all hästskötsel ligger inte längre på mitt ansvar, det gör att jag känner jag fått lite mer tid att andas och hinna med, framförallt när det kommer till Henri.

Hästarna är dock fortfarande ganska pressat, jag försöker ta två om dagen och jag får vara nöjd om hästarna går tre gånger i veckan typ. Därför blir det inte heller några superstora framsteg för unghästarna eftersom träningen är lite sparsam, vilket såklart är tråkigt men så är det.

Mamma har faktiskt börjat ”rida” igen. Läs: Åtminstone ta sig upp och ner från hästen och skritta runt en stund, så det är en bra början! Hon kan även longera lite så jag har fått lite avlastning i form av det nu några veckor. 

Med hästarna är det bra, Demba har en tid spottat ut lite hötussar och fick en ”knuta” vid käken så vi tog ut veterinären för att kolla. Hon kunde inte se någon orsak i munnen till varför Demba skulle spotta ut tuggade tussar, hennes tänder var jättefina för en 24-åring och hålan efter tanden vi tog ut hade läkt fint.

Bulan är inte öm och hon kunde inte riktigt säga vad den möjligen är, så vi provar att ge henne en omgång metacam för att se om tussarna är smärtrelaterat eller inte. Så hon får ta det lite lugnare i nuläget eftersom hon är lite smal, men hon hålls igång lätt eftersom det är bra för hennes kropp. 

Vi tog även nytt blodprov på Rima eftersom hon några dagar visade obehag när hon hade fått packad smuts i hovarna = lite öm i sulan. Det hade också regnat mycket då och sen blivit lite varmt på det så vi var lite oroliga för hur det hade påverkat gräset och det i sin tur henne. Vi vet ju att när det kommer till Rima så svänger det fort då hon är väldigt könslig. Men värdena kom tillbaka fina, hon låg på cirka 14 på insulinet så lite högre än sist men nu har hon ju också betat lite, och blodfetterna var också okej, så det var goda nyheter!

Jag hade en tanke om att vi skulle lyckats fota Viljar och Julle och att jag skulle väntat in det och sen gjort ett inlägg med lite färska bilder men det har inte blivit av. Dels har det varit väldigt varmt och jag har fått rida sent på kvällen och Fredrik jobbar lite längre så jag har haft sämre tid för hästarna, men det är på ”att göra listan” och snart kommer förhoppningsvis lite nya bilder på dom! Tänker att jag spar lite uppdatering på hur det går just för dom två tills jag har lite bilder, det blir ju lite roligare då, jag har ju inte så många på nån av dom. 

För två veckor sedan red jag Julle i skogen och vi kommer i trav, ur det höga gräset bredvid oss flyger en stor fågel rakt upp mot oss varpå Julle flyger rakt upp i luften i ett sådant klassiskt ”jämfotahopp”. Ingen stor grej utav reaktionen egentligen och jag förstår att han blev rädd, bara det att när han sen landar i marken igen blir något helt tokigt och benen bara slår undan för honom och vi går omkull med världens fart.

Det går superfort och jag hinner inte riktigt med men håller kvar i tygeln trots jag slängs en bit bort när vi landar. Men när Julle far upp på fötterna igen så tappar jag honom och han ställer sig intill ett mer snårigt trädparti. Han är såklart väldigt skärrad och jag försöker prata lugnt med honom men han väljer att gå in i det snåriga så jag får gå efter. Han stannar i en lite mer öppen plätt och jag tror här att jag ska få tag på honom men han börjar gå igen och rör sig mot grusvägen. Väl ute så får han lite feeling och sätter av i galopp över ett öppet fält och drar hemåt.

Här har jag redan ringt mamma när han började gå ut från buskaget och när han sätter av hemåt ringer jag även grannen. Mamma är ju fortfarande inte så snabb på fötterna och jag var rädd han skulle ta sig förbi henne och fortsätta hem vilket går över en väldigt trafikerad 90-väg. Jag springer såklart så fort jag kan efter men har ju ingen chans mot en häst i galopp. Jag har mamma på samtal uppkopplad via min smartwatch så vi kunde hålla kontakten utan att jag behövde springa med telefonen uppe. Han viker sen av från grusvägen och går in i skogen, där traskar han sen en bit och ställer sig sen för att beta. Jag försöker smyga mig närmare och ser han fått tygeln om ena benet, han har tyglarna fortfarande uppe om halsen eftersom de låg kvar där när vi gått omkull. Han rör sig lite framåt då han fortfarande är lite stressad men bromsar sig själv lite med tygeln, han har sen lugnat sig så pass att jag kan gå fram och ta honom. 

Mamma står vid bommen som är över vägen en bit bort och ser oss, grannen hade följt vägen en bit in i skogen då den delar sig utifall han bestämde sig för att springa på det hållet. 

Vi gör en snabb koll och det ser endast ut som han fått lite mindre skrubbsår som tur är, jag har fått skoskav och har vridit höger knä samt är öm och skrapad på vänster armbåge. Vi linkar snällt hemåt vilket kanske var runt 1km eller så och sen tvättade jag rent och tog hand om Julles små sår. Jag har varit dålig i knät sen dess och det är tyvärr samma knä som jag vred när Brimir kastrerades så det var himla otur, var inte många veckor det kändes okej innan det fick sig en ny törn.

Jag har en tid också varit sämre i min högra skuldra vilket påverkat hela armen och nacken, men nu var det katastrof dåligt efter fallet, mycket ont och huvudvärk. Ringde kiropraktorn på måndagen för jag kände att jag måste ha en tid, jag var redan lite på övertid, såklart hade han semester och jag fick en tid lite längre fram.

Väl hos kiropraktorn sen så konstaterar han att jag fått en mindre whiplashskada i fallet, perfekt känner jag, en sak till att lägga till listan med krämpor.

Så det förklarar varför jag varit extra dålig, tråkigt dock att jag skulle få den på min redan dåliga sida samt samma sida som knäet. En whiplash påverkar mjukdelarna alltså ligament och muskler och är tydligen segt att läka ut, det är dessutom sånt som läker extra långsamt på mig så vi får väl se när det börjar kännas bättre igen.

Vi har tejpat lite på högersidan för att avlasta lite åtminstone vilket är skönt, det var bara så himla typiskt och onödigt. Det var en helt normal reaktion från hästen och han gjorde inget dumt och vilken häst som kunde reagerat likadant under den förutsättningen, det blev bara så himla tokigt i landningen att vi skulle gå i marken på de viset. Men det kunde också gått mycket värre så man får väl försöka vara tacksam för att det inte blev mer än det blev. 

Så näst på agendan är att fota lite ordentliga bilder, så förhoppningsvis kommer det komma i nästa inlägg till er, Julle har förhoppningsvis jobbat lite mer på sina poser tills dess! Sen kanske vi även ska försöka att ta lite på Demba och Rima, det är kanske kul att se lite nytagna bilder på mina gamlingar också, samt kul att ha lite ridbilder från nu också och inte bara från förr!

/Emmi

Vill passa på att önska er läsare en god jul, jag hoppas ni får spendera några lediga dagar med personer ni tycker om, eller djur ni tycker om! 

Vi blickar sedan framåt mot 2025 som kommer med stormsteg och jag tackar för det gångna året och hoppas ni vill fortsätta hänga med även nästa år. Det är dags för mig att börja arbeta den 7 januari på ett nytt spännande jobb och i mars kommer Henri börja på förskolan. Det går många tankar om hur tusan jag ska hinna med heltidsarbete, lämna och hämta på förskolan och fyra ridhästar. Framförallt början här kommer nog vara tuff då jag kommer komma hem från jobbet och vill då vara med Henri hans sista vakna timmar. Så jag får nog gå ut och rida när Henri lagt sig, det är ju inte optimalt med fyra ridhästar i denna situation men jag kan inte heller pensionera Demba och Rima bara för det blir lite besvärligt en tid. Jag vet ju att dom inte kommer ridas för evigt och så länge dom tycker det är roligt förtjänar dom att hålla igång. 

Samtidigt är jag spänd på vad 2025 har att komma med, efter ett tufft 2024 ser jag fram emot ett förhoppningsvis lättare och mindre kämpigt år. Viljar och Julle fortsätter att utvecklas och jag är nyfiken på hur våren med dom kommer se ut.

När nyheten om att GK-SM ska gå på hemmaplan på Margaretehof blev jag såklart supersugen på att försöka kvala. Men jag vet inte riktigt om det ens är en skälig tanke eller bara ett fantasimål. Det behöver hända en del för att det ska vara realistiskt men samtidigt utvecklas de så fint just nu och man ska aldrig säga aldrig, men jag hyser heller inga större förhoppningar om att det kommer vara möjligt. Hade jag inte haft fyra hästar att rida hade jag nog försökt låna en häst att kvala, men den tiden finns inte. Men om inte annat så ska jag förhoppningsvis komma ut på några tävlingar nästa år. Jag saknar att ha ett konkret mål att jobba och sträva mot, och att tävla såklart!

Men jag kommer inte tävla bara för att, jag vill att vi ska kunna genomföra uppgiften på ett okej sätt för att det ska kännas försvarbart även om jag gillar att tävla. Sen absolut behöver yngre hästar få träna på att tävla men jag vill ändå visa upp något som är nåt sånär ”färdigt” även om det säkert blir en hel del missar de första starterna.

Så vi får väl se hur det blir helt enkelt, har jag svårt att få ihop tiden att träna hästarna som jag vill kommer ju inte heller resultaten lika fort, så jag får bara hålla det öppet och ta det som det kommer.

Så med det sagt njut av lite lediga dagar och jag hoppas ni på ett eller annat sätt får både en fin jul och ett trevligt nyår!

Ni som följt mig sedan förra bloggen vet hur svårt jag haft det med att hitta en sadel som passar min kropp. Det har varit supersvårt att hitta något som passat överlag samt legat bra på hästarna.

Jag har ofta fått kompromissa med något som till exempel att knästöden inte passar mina ben men med ett fungerade säte. Min höftvinkel gör att mina ben faller ganska rakt och det har gjort att jag oftast inte nått fram till de flesta knästöd utan det har blivit ett glapp, dåligt stöd för benen – svajig kropp och instabil skänkel. Som följd på det har jag då behövt ”knipa fram” benen för att få stöd av knästöden och vips har jag dragit skänkel för långt bakåt.

Men om det stod mellan att välja mellan dålig passform för benen eller i sätet var valet ganska enkelt: Jag behövde ju kunna sitta ner i sadeln. 

Precis innan graviditeten hade jag äntligen fått tag i en sadel som passade mig rätt bra. Det var en modell jag haft innan men där knästöden inte varit optimala men då hittade jag denna sadel som hade flyttbara knästöd – ett tillval som inte är så vanligt.

Det var fortfarande inte helt perfekt men åtminstone kunde jag anpassa stödet lite mer och det gjorde stor skillnad. Det kändes super i början och sen fick jag mer och mer ont i sittbenen bland annat under graviditeten. Jag tänkte att det var för jag var gravid och det såklart påverkade min kropp. Ni kan ju tänka er min besvikelse när jag efter graviditeten upplevde att sadeln inte längre passade mig alls.

Tillbaka på ruta noll.

Jag fick ont i sittbenen, ont i höfterna och jag upplevde att mitt bäcken inte längre fick stöd i sadeln utan jag ”tippade framåt” jättemycket så det tryckte framtill. Det kändes också som att jag hade svårt att sitta ”rakt över” sadeln utan att jag antingen hamnade för mycket åt höger eller åt vänster. Jag märkte att det kändes mer stabilt på mina två lite gräsrunda grabbar än på de lite smalare damerna och funderingarna på om sadeln helt enkelt var för smal för mig började komma.

Jag som tidigare behövt väldigt smala sadlar kände mig nu jättevilse, jag tänkte också att bäckenet kanske ”kommer tillbaka” men tillslut blev det inte hållbart att rida i sadeln längre.

Det var så pass att jag ibland hoppade av och gick hem för jag hade så ont. Men om nu mitt bäcken ändrats: I vilken ände börjar jag då?

Alla sadlar jag hittills provat men inte gillat, inte ens dem kan jag ju räkna bort nu. Jag kände mig väldigt uppgiven och arg, tro fasen det skulle bli såhär, vilket oväntat men egentligen också helt väntat problem — helt i linje med min trasiga kropp. 

Problem nummer två är ju att min kropp är lurig. Jag kan prova en sadel som känns ”wow” vid första känslan, rider jag sen ett helt pass i den kan det kännas annorlunda. Rider jag sen två hästar på en dag eller rider i sadeln i två veckor så kan det helt plötsligt inte alls kännas bra längre, en lärdom jag kommit fram till den hårda vägen, genom att ha köpt sadlar för att direkt efter inse att nej, det går inte. Var hittar man sadlar man kan prova under en längre tid? Och vad ska jag börja prova? Det kändes hopplöst men jag behövde ju börja i någon ände och valde att börja lite mer lokalt. 

Jag hörde av mig till Johan på Hestamann och efter lite bollande kom vi fram till en sadel jag skulle prova. Kort där efter plockade jag upp en HR vision för att ta hem och prova, en sadel jag läst mycket gott om. Första ridpasset kändes toppen, det gjorde inte ont någonstans, vilken lycka!

Jag ropade dock inte hej än, här tar vi inte ut något i förskott. Vision sadeln satte mig i en helt annan position än jag haft tidigare, jag som alltid fått kämpa med att få fram skänkel och ändå dragit den bakåt fick helt plötsligt en mycket mer neutral skänkel utan att tänka på det. Men jag fick också lite känningar i sittbenen, inte direkt smärta men jag märkte att de var där, så jag blev lite reserverad. Det är också svårt att lära om en dålig vana och en sned kropp, jag behövde tänka på att slappna av och inte kompensationsspänna mig, vilket såklart också påverkar känslan och sitsen. 

Jag och Johan diskuterade lite mer jag fick fortsatt hyra sadeln en tid till så jag skulle hinna känna av ordentligt. Det var endast i skritten jag upplevde att jag kände av sittbenen, i alla andra gångarter tyckte jag att det kändes toppenbra, och det svängde också mellan dagarna och även  under ridpasset hur det kändes i skritten. Jag fick känslan av att ”obehaget” mer var kopplat till vad jag gjorde med kroppen och om det blev så att jag hamnade tokigt, jag kände att jag behövde jobba med mig själv också och inte förlita mig på att en sadel skulle lösa ”alla” bekymmer. 

Och det har jag gjort nu under några månader, det är fortfarande inte perfekt och jag har inte hunnit styrketräna i närheten av vad jag egentligen behöver för att hålla kroppen stark och hjälpa mig arbeta på ett bra sätt. Men jag lär mig nya saker var dag känns det som när jag behöver reflektera över min sits och hållning.

Jag har också haft många hästar att rida har det varit perfekt att prova sadeln på många olika individer som ser olika ut och kräver olika tekniker vid ridningen, och hittills har det varit en väldigt mångsidig sadel som legat fint på våra hästar vilket är en stor bonus. På de lite smalare hästarna (Demba och Rima som varit lite väl smala) hade jag dock velat ha lite mer bredd under låret så är lite sugen på en sådan stickad ullpadd för att fylla ut lite och få lite mer stötdämpning eftersom jag nu uppenbarligen sitter bäst när det är lite bredare och är lite känslig i sittbenen.

Jag har verkligen fått så bra hjälp och stöd av Johan som gett mig möjligheten att hyra sadeln så jag verkligen kunnat känna efter och prova. Ibland är det svårt när man behöver lite specialhjälp, men jag har blivit så bra bemött och har verkligen fått förstklassig service! Det är inget jag tar lätt på då det för mig varit ovärdeligt att ha sadeln hemma en tid och kunna prova och analysera i lugn och ro, och att kunna få det flexibla bemötandet har varit guld värt!

Vi hörs snart igen!
/Emmi

Jag skrev ju ett inlägg tidigare i år om ridningen och kroppen när jag hade börjat komma igång igen efter förlossningen, så jag tänkte det kunde vara passande med en liten uppdatering på samma ämne!

Hur känns det? kroppen, balansen, svårigheter, svagheter? 

Jag vet att jag kände mig ganska nöjd när jag började rida igen, jag tyckte kroppen kändes stark och välbalanserad framförallt med tanke på att jag faktiskt genomgått en bukoperation.

Nu såhär i ”efterhand” så vill jag nog ändå hålla med mig själv, visst var jag lite vinglig och inte så centrerad i mig själv med tanke på att kulan helt plötsligt var borta men jag upplever nästan mer bekymmer nu. För nu har jag kånkat runt på en bebis i ett år och det är allt annat är ergonomiskt. Och vår lille Henri som har varit stor sen han föddes väger 13 kilo i nuläget vid ettårsålder.

Att gå och bära ett barn på ena höften gör ju inte direkt under för varken rakhet eller hållning. Och bära på höger arm är inte så smidigt eftersom jag är högerhänt och vill kunna använda den armen. Och rent naturligt så kompenserar ju kroppen när man bär och jag kan känna av en viss ojämnhet i sadeln. 

Så jag kan ofta känna att kroppen lever lite sig egna liv, till exempel vill jag väldigt gärna spänna mitt höftparti/länd och ”spjärnar” emot lite och måste då påminna mig själv om att slappna av. Jag har också börjat över pronera i höger fot vilket jag kan känna extra tydligt när jag bär på Henri för då skjuter jag höften år vänster och vips så belastar jag insidan på höger fot mer. Detta i sin tur har gjort att jag gärna gör samma i sadeln, höger fot tippar in och ändrar benställningen lite samt mitt bäcken och så sitter jag helt plötsligt mer på höger sittben och blir öm där. Så jag har spenderat mycket tid senaste månaderna med att analysera min kropp och vad som händer med den och försöka reda ut en sak i taget. 

Första tiden med spädbarn sitter man ju ofta som en räka och jag tappade mycket hållning och skuldrorna åkte framåt. Men det har blivit mycket bättre efter att jag jobbat med det och tänkt på att tänka på det hela tiden och räta upp mig.

Min högra axel har ju varit lite dålig ett tag nu och den tog också mycket stryk här efter förlossningen. Vilket gjorde mig lite sne i axel partiet då jag ”tappade” höger skuldra så sluttade den axeln mer och så belastade jag höger höft mer.

Tack och lov börjar även den rätta till sig, allting hade såklart kunnat gå fortare om man haft tid/ork att gå till gymmet. Jag kom igång bra så fort jag fick efter snittet och tog med Henri dit, sen när mamma skadade sig fanns helt enkelt inte tiden eller möjligheten att åka iväg och både passa hästarnas mattider och Henris mat och sovtider. Henri har alltid varit lite strulig med sömnen och när man knappt orkat med vardagen har det ju inte funnits på kartan att åka och träna. Och nu är han inte still i två sekunder så kan inte ta med honom till gymmet även om orken är bättre.

Så med andra ord har det varit allt annat än en rak väg här året efter förlossning. Men jag känner mer och mer hur kroppen börjar ordna upp sig och bli mer stabil och jämn igen, även om det är en bit kvar.

Jag får ta ”en sak i taget” och fokusera på och när den saken sker på autopilot kan jag gå vidare till nästa. Det jag jobbar på mest nu är pronationen i höger foten och att jag behöver ”öppna upp” revbenen lite då jag på grund av mycket lek och vistelse på golvet vill falla ihop lite med överkroppen.

Så tekniskt sett så är kroppen bra och ganska stark men den har också lagt till sig lite ”olater” och jag stör mig oerhört över att jag inte känner mig jämn. Så det jobbar jag på var dag, det är ett problem jag inte haft innan och jag kan ibland känna att jag ”förstör” för hästarna genom att inte vara där jag vill vara i min kropp och ridning.

Men man får ju arbeta efter de förutsättningar man har och det är här jag är i nuläget och jag är noga med att lägga fokus på vad som sker i kroppen och att jobba på det och utvecklas till det bättre, men för någon som har höga krav på sig själv kan det vara svårt att acceptera att man inte är så bra som man vill vara, men vi blickar framåt, och mål är alltid bra att ha!

Normalt sett när vi fotar hästarna försöker vi göra det ute i skogen vid dammen. Där är ett öppet fält som man kan fotografera från och så kan man rida på grusvägen. Nu denna sommar har vi haft en sån galen invasion av blindknaggar och de brukar hålla till på ett visst ställe i skogen en bit bortom dammen, men i år kom de mycket tidigare så man kunde knappt rida dit ens.

Så denna gång tänkte jag att vi kunde fota uppe i ena beteshagen, hästarna reds en del på den ”väg” som går i just se hagarna när jag i vintras inte kunde rida på ridbanan på grund av all snö. Då ville jag kunna rida nån annanstans än bara på ridbanan på vardagarna. 

”Vägen” i hagen kantas dock av träd och när vi ville fota hästarna så var det på morgonen (innan det skulle bli så varmt) och då var det skugga längs den biten. Så då bestämde jag mig för att vi skulle fota längs staketet i hagen även om det är lite mer ojämnt underlag. Att gå upp och ner längs ”vägen” i hagen var inga problem. Men när jag försökte rida längs staketet istället blev Julle superstressad och började blanda ihop benen till höger och vänster och kunde inte gå i någon gångart helt plötsligt. Så då valde vi att gå ner och fota honom lite på ridbanan istället. 

Med Viljar tänkte jag: ”han som är så himla avslappnad, då kommer det inte bli några problem att fota i hagen” – men tji fick jag!

Första sträckan neråt/hemåt gick jättebra men när jag hade vänt och skulle rida samma sträcka uppåt bort från gården då bara total låser han sig och börjar studsa på stället och småstegra. Jag lyckades sedan få fram honom i skritt och skritta sträckan bort innan jag vände igen.

Sedan blev det samma procedur igen, neråt gick jättebra, uppåt blev han helt blockad. Så vi gjorde om samma sak gång på gång och tillslut började det lossna så pass att jag kunde börja öka tempot även uppåt i hagen. 

Nu är båda dessa hästar unghästar – Julle räknar jag fortfarande som unghäst då jag upplever att han är yngre mentalt än sina åtta år. De äldre hästarna är lite mer vana. Men jag märkte ändå i vinstras att även de äldre hästarna blev väldigt störda av att jag red upp och ner längs vår väg hemma. 

Så därför vill jag slå ett slag för att inte glömma bort att träna varierat, även lite ”udda” saker. Det behöver inte alltid vara så stor skillnad för att de ska reagera på det, något många hästar kan reagera på är att rida fram och tillbaka på samma sträcka till exempel, så även det är viktigt att göra ibland.

Vi har till exempel fortfarande varit på gården som de känner till men ändrat plats och ändå är det tillräckligt för att hästarna ska reagera och bli lite stimmiga. Så tänk på att träna på att rida era hästar på andra platser eller på andra vis än de är vana vid.

De är ju otroliga vanedjur, sen såklart finns det ju individer som inte bryr sig ett dugg om att man ändrar på något men jag tror många hästar är rätt så rutinbundna. Jag brukar som exempel, om möjligheten finns, rida vissa rundor i skogen baklänges, våra blir annars väldigt snabbt fästa vid att ”här ska vi öka”. ”här ska vi galoppera” etc så då är det bra att rida på lite olika håll och kanter eller försöka knåpa ihop en annan runda än man brukar rida!

Som ett annat exempel så brukar vi under höst/vinter/tidig vår få rida genom kohagen till skogen på andra sidan där man också kan rida lite slingor. De första gångerna blir hästarna oftast som pinnar och blir rädda för allt möjligt ”vanligt” trots att de har gått i den skogen innan.

Helt plötsligt är grenar eller nedfallna träd jättefarligt bara för man är på en mer okänd plats där man inte gått på någon månad. De kan också ofta reagera på att det står en bil i skogen och då börjar de titta och tramsa. Det är ju inte så att de aldrig sett en bil innan och de bryr sig inte om bilarna hemma varken när de står still eller kör, men gud förbjude om bilarna står och lurar i skogen där de inte hör hemma. 

Så nu efter detta kommer jag definitivt vara bättre på att lägga mer energi på att träna både Julle och Viljar ännu mer varierat. Detta året har ju mest haft prio att alla skulle bli motionerade något sånär vettigt, men nu börjar jag få mer tid till dem så då är det dags att börja tänka lite annorlunda och lägga mer krut på vissa delar.

För det är ju ganska skönt att ha hästar som tar miljöombyte med ro, även om vissa individer såklart är mer känsliga än andra och vissa saker går knappt att träna bort. Men jag trodde faktiskt inte att en sån simpel grej som att ridas i ena hagen skulle ge dem den kortslutningen de fick… Just nu betar de i den hagen men när de är klara med det så ska jag definitivt rida där oftare. 

Jag försöker också att lägga in andra varierande moment i träningen: longering, passläggningar, tölt på lös tygel, långa galoppsträckor, gå bredvid cykel etc så det inte blir för enformigt för hästarna och att man fastnar i samma rutiner alltid, utan vi gör lite kul också!

Jag tror verkligen på att en varierad träning är nyttigt för både deras kroppar och sinnen och jag blandar uppsutten träning som uteritt och ridbanepass och turer med sällskap med markarbete.

Målet är ju en allsidig träning och en glad och positiv häst som är trygg i sig själv och i sin roll som ridhäst!

2024 har på många sätt inte varit vårt år, olyckorna och skadorna har avlöst varandra. Någonstans börjar man ju undra, när ska det nån sitt slut?

För någon vecka sen upptäckte vi att Brimir (2-årig unghäst) var jättetjock i ”snoppen” och inte kunde dra upp den helt i skapet. Han hade även feber och innan veterinären hann komma ut så börjar det rinna kopiösa mängder var från skapet . Ursäkta om ni är känsliga men det var en tjock sträng som bara fortsatte och fortsatte att rinna, när han gick slängdes de klumpar åt sidorna.

Det är omöjligt att veta exakt vad som hände men veterinären tror han kanske fått upp en pinne eller så som skapat en abscess. Hålan var ordentligt stor på insidan ”ovanför” snoppen men inuti skapet, vi fick skölja rent två gånger med hjälp av sedering och veterinär, och han fick såklart medicin. Som tur är verkar allting ha läkt ut fint nu, men vi kände bara ja varför inte, såklart ska en sån grej hända också. 

I lördags när jag skulle rida Demba och kratsar hovarna så hittar jag först i ena bakhoven en stor sten som sitter kilad mellan strålen och skon, jag får bända och tricksa med hovkratsen ordentligt innan jag lyckades få loss den. Så döm min förvåning när jag lyfter nästa hov och då ser en spik?!

Jag gjorde en snabb bedömning att det var inte en grov/lång spik och den satt rakt ner och inte helt nere i hoven så vi drog ut den och den lossnade lätt. Spiken satt uppe i kanten på strålen så det kom lite blod och var när vi tagit ut den. Jag tryckte lite med kratsen runt för att ”tömma” upp de som fanns nere i hålet och ringde sen hovslagaren för lite rådgivning. Vi kom fram till att eftersom hon var ohalt skulle vi skölja hålet med koksalt och ha uppsikt över om hon började visa hälta, om hon gjorde det skulle vi ringa veterinären direkt.

Som tur är har hon inte visat några bekymmer efter, och med tanke på hur spiken satt och storleken så har den nog inte ens nått fram till sulan genom strålen. Så vi hade nog ganska mycket tur med placeringen, den verkar bara ha tagit i de yttre av strålen och inte i något ”viktigt”. Hon är fortfarande ohalt och visar inget obehag när vi trycker på strålen vilket hon gjorde direkt när vi tagit den. Men nu blir det några dagars vila för henne för säkerhets skull och jag är så tacksam det inte tog värre.

Gården vi bor på är väldigt gammal och förr var man inte mycket för att sopsortera och återvinna utan då grävde man ner massa bråte som man inte orkade ta hand om, så då och då dyker de upp ovälkomna fynd i hagarna som till exempel porslinsbitar, spikar etc. Såklart plockar vi upp om vi stöter på något men man kan ju omöjligt syna var millimeter av hagen. 

Så min uppmaning är att slarva inte med att kolla/kratsa hovarna, man vet aldrig vad som finns där i!

Man blir bara så trött, som tur var gick ju allting bra med båda hästarna men de är ju så märkligt, två så udda händelser så tätt inpå varandra utöver all otur vi redan haft. Stackars Demba som i våras fick tanden utdragen och så går hon och får en spik i hoven. Ibland undrar man om man skulle sälja alla hästar och börja samla på frimärken istället! Men då hade jag väl skurit mig på pappret eller något…

Men på tal om roligare ting så börjat Julle bli riktigt fin faktiskt, han är väldigt rolig att rida just nu och utvecklas så fint. Höstens närmande har också gjort sig märkt och bitarna i skogen har börjat sina, äntligen kan vi rida rakt fram igen! Så jag tänker vi kanske får ta ännu en liten fotosession med Julle i skogen, men mer om honom kommer i så fall i ett eget inlägg! Jag har även förra veckan påbörjat en inridning så jag tänker det ska komma upp lite inlägg framöver där man får hänga med på det och få en inblick i hur jag jobbar med unghästarna under en inridning! 

Det är både roligt och ibland fruktansvärt enerverande med unghästar, Ibland känns det som man står och stampar med samma sak i flera månader. Såklart är mycket individuellt och vissa unghästar går från klarhet till klarhet och känns snabbt väldigt ”klara”.

Jag har ju då haft (har) två unghästar som är av den typen som tar lite mer tid på sig. Julle upplever jag väldigt ung mentalt och skulle säga att han nog mer är 6-7 år än sina 8 år och Viljar som rent mentalt känns som en äldre häst har haft en ganska långsam utvecklingskurva rent gångartsmässigt. Han har alltid varit väldigt ”enkel” och stabil att ha och göra med men är ganska svår tekniskt/ridmässigt. Viljar spenderade ju sina första fyra år med att grisepassa runt i hagen och har därför befäst en ganska ordentlig passtaktig och grundstyvhet, något jag jobbat med var ridpass sen dag ett. Jag kan ibland tycka det är lite jobbigt med unghästar då dom inte är ”klara”, ibland vill man bara sitta upp och rida och kunna rida hur man vill, men på en unghäst behöver man anpassa sig mer efter hästen på ett annat vis. Sen är det såklart också jätteroligt att vara med och utveckla dom och se alla framsteg, men det har varit lite utmaning med att ha två stycken som utvecklas lite långsammare. 

Julle är faktiskt inne i en riktigt trevlig period just nu, det känns som vi är tillbaka till där han var när jag slutade rida honom under graviditeten. Det känns som formkurvan går uppåt och gångarterna börjar falla på plats mer och mer efter att han i början av sommaren blev klotrund och i princip tappade traven och bara kunde tölta styvt. Jag blir åter igen påmind om vilken go och positiv kille han är, öronen är alltjämt framåt och man blir glad av att sitta på hans rygg.

Det glimtar till stunder då han är riktigt trevlig och även vissa sekvenser i passen är väldigt fina vilket gör mig nyfiken på vad mer som finns i honom, han är kanske en sådan som blommar sent?

Jag känner fortfarande att det finns möjlighet för honom att bli en bra passhäst med mer tid och träning, men tror också han skulle kunna passa i A-flokk om vi får till lite mer tempo i traven och tölten, galoppen har han ett jädrans klös i. Men det känns roligt och spännande att träna honom just nu, vi är inne i en riktig bra fas!

Även med Viljar har det äntligen (!!) börjat ”hända grejer”. Hela våren kändes som vi stod still på samma ruta och en dag blev jag irriterad och sa till honom att skärpa sig varpå han blev helt på tvären och började med att studsa rundor och skulle små stegra när jag höjde kraven. Men efter vår lilla ”dust” så har det faktiskt börjat lossna mer och mer för honom, så han behövde nog en spark i baken helt enkelt.

Det är fortfarande inte några gigantiska kliv framåt i utvecklingen men jag kan ändå tydligt känna att det händer saker och jag kan känna skillnad bara mellan några ridpass att vi tagit några kliv framåt, så det är stod skillnad jämfört med att jag i princip inte märkte skillnad ens efter tre månader. Jag tror fortfarande att när allt bara lossnar så kommer han vara en riktig rolig och ganska fin häst, det gäller bara att ha is i magen och fortsätta träna honom, men ibland kan jag önska att framstegen kom fortare. Speciellt när man kan se andra hästar som är yngre som är mer ”talangfulla” och längre fram i ridningen, men var sak har sin tid och bara denna sommaren har det skett mycket med honom. 

Och ibland får man ha lite perspektiv och titta tillbaka, hur var det då och hur är det nu? Och då kan man tydligare se att visst har det hänt en del, men man är lite ”hemmablind”. Sen är det ju 100 procent mitt eget tycke som önskar att det hände mer, jag är ju så sugen på att få komma ut och tävla tex och vill så gärna de ska nå nästa nivå eftersom jag spenderat ganska lång tid med att vara ”emellan” tävlingshäst (några för unga några gamla/sjuka).

Några av de sakerna som hänt sista tiden är bland annat att han kommit igång mer ordentligt med galoppen, han börjar bli stark nog att bära sig och skjuta ifrån och faktiskt gå i ”riktig galopp” och inte bara någon lite lateral tvåtaktig historia som är en hårsmån ifrån pass.

I traven har han börjat upptäcka att det är ändå är lite kul att springa på fort (läs: snabbare än tidigare åtminstone). Dock klarar han inte riktigt av att hålla balansen i högre tempo med eftergift så då får han gå i en mer fri form, men jag prioriterar glädje och eget driv före formen, och ibland kommer riktigt fina långa elastiska steg.

Även i skritten har han börjat hitta en egen motor och driva på lite mer och bitvis skrittar han så sinnessjukt bra så det finns inte, han har en sån riktigt elastisk skritt som går genom hela kroppen och med bra övertramp. Vår lilla akilleshäl tölten har också fått sig ett uppsving, från att ha varit i princip skrölt alltså långsamtlångsamt för att han inte bara ska studsa fram i grisepass så klarar han numera av ett skapligt långsamt/mellan tempo. Han börjar förstå hur han ska använda kroppen och att han ska skjuta ifrån med bakbenen samtidigt som ryggen ska upp och att han ska länga sig fram.

Innan fick jag ju fokusera på två saker, att röra oss framåt och försöka lossa honom, nu går han fram på ett helt annat sätt och jag kan mer och mer bara fokusera på att lösgöra honom och hjälpa honom. Visst styvar han sig fortfarande en hel del men han har oftast en okej grundtakt åtminstone, sen bitvis kommer några riktiga ”ticka-ticka” töltsteg och så måste jag fånga honom innan han faller i trav och då styvar han sig igen. Men det har ändå varit så pass att jag känt att ”detta var nog vårt bästa ridpass” efter flera ridpass och att jag kommit hem och sagt att ”idag var Viljar riktigt rolig!” Och känt en ”längtan” att rida honom nästa gång. Så även om det fortfarande är myrsteg framåt så försöker jag tänka att även myrsteg är framsteg, och åtminstone jag blir motiverad och engagerad av framsteg. Sen har det faktiskt blivit allt tydligare och tydligare med framstegen nu jämfört med för några månader sen, vilket också är jätteroligt!  Sen kan man väl aldrig få nog med framsteg, framförallt inte när man tror att slutprodukten kan bli himla bra, då är det lätt att bli lite otålig.

Sen längtar jag såklart efter att att vi ska komma ur denna träningsfas som innehåller så mycket fokus på energi och grundlösgjordhet och få fram separerade och ridbara gångarter och mer gå in i ”finliret” och att kunna förbättra och utveckla kvaliten på gångarterna, det är mer den typen av arbete jag trivs bäst med.

Han ska få en liten vila här i början på september så hoppas jag han får en liten nytändning inför höstens fortsatta träning. Men det känns äntligen som all träning och tålamod har börjat ge mer tydliga resultat för oss, och det känns spännande att fortsätta arbeta med honom! 

/Emmi

Nu har det gått en tid sedan jag skrev om Julles plötsliga vilja att bli femgångare. Jag har såklart fortsatt att träna passen på honom och tänkte att det är dags för en liten uppdatering! Och liten är väl vad den blir, men så är det ibland tänker jag! Eftersom det varit som det varit med mamma och hennes brutna höft så har jag ju under en lång tid mest hållit igång och motionerat hästarna. En lyckad vecka har en häst gått kanske tre ridpass som exempel, så som ni förstår har det inte varit någon hårdträning eller optimala förhållande att utvecklas under.  

Men Julle har gjort sitt bästa, och det är ju inte så att jag ridit pass varje ridpass heller, så ni kan ju tänka er att det inte blivit något pass-bootcamp. Men lite har det faktiskt hänt! Han är fortfarande väldigt enkel att lägga och tämligen ostressad i passen vilket är skönt. Han börjar hitta en stabilitet och kommer mer och mer underfund med hur han ska göra med benen. Tidigare kändes det lite som att han inte riktigt hängde med på vad som skedde och man behövde vara där och stötta honom mycket. Nu har han mer fattat grejen och vi har kunnat börja gasa lite. Jag upplever dock att han inte fått 100% ”pass-goggles” ännu så att jag kan driva på fullt ut.

Det jag önskar är att han skulle vara lite mer fokuserad på passen och ”rakt fram” då han fortfarande är ganska observant utåt sidorna och tittar efter luriga saker. Det gör mig såklart lite mer återhållsam med drivandet då jag känner att skulle han få för sig att där är något farligt medans vi far fram så lär vi (jag) sitta i ett träd någonstans. Så jag hoppas lite att han ska få lite mer fokus på just passen och det vi gör där och då och kunna släppa omgivningen lite mer, men jag tänker att det kommer nog. 

Han är fortfarande väldigt positiv till passen och verkar tycka det är väldigt roligt. Han tuffar på mer och mer stabilt och jag behöver sällan göra någon korrigering och han klarar av långa sträckor. Just nu jobbar vi med att hitta balansen och styrkan för att kunna gå fortare, och även att han ska våga ta stöd i handen och suga framåt ordentligt. Jag upplever att han har en stabil grund och rör sig trevligt i passen, men det behövs mer träning för att få upp farten, och innan den kommer är det ju ingen idé att prova vingarna på passbanan.

Nu när vi fotade fick vi vara på ridbanan, jag har aldrig lagt pass på honom där men han tog det så fint. Han blev inte alls stressad av att jag la en långsida, sen bromsade och så fick han skritta lite innan jag fattade galopp och la honom igen. De första gångerna hängde han inte riktigt med och det blev lite väl 4-taktigt och 2-takten började komma precis innan vi skulle bromsa. Men efter någon läggning så förstod han att det var pass jag var ute efter och då la han sig direkt. Sen blev det inte någon vidare flashig pass eftersom det är väldigt begränsat utrymme och han hade inte en chans att få upp någon fart. Helt ärligt tror jag inte ens Demba hade lyckats få till en pass med sväv på en liten ridbanelångsida. Så jag är mer än nöjd med hans prestation, det som var mest viktigt just nu var att få fram lite bilder att visa er och att han ska vara positiv och ostressad och det tycker jag vi lyckades okej med!

Så planen är att vi fortsätter prova oss fram och utforska passen vidare och att jobba på balansen och styrkan och så ser vi vart det tar oss! 

Nu har ni fått långa paragrafer om sjukdomar och tråkigheter så tänkte vad passar då bättre än ett litet sjukvårdstips?

– Ni vet när man står där och hästen har fått ett sår, såklart är det också alltid superdumt placerat och rötmånad på det. Man måste ju därför hålla flugorna borta och man har ingen aning om hur man ska lyckas lägga om såret på ett vettigt sätt. Då kan mitt tips komma till nytta! Nu funkar såklart inte detta på exakt alla sårplaceringar men det har funkat jättefint för oss och passar till exempel på ben eller kotor som brukar vara svåra att bandagera eftersom bandage gärna glider.

Detta tips är egentligen två produkter och ena delen passar till de flesta sår som behöver läggas om. Det är en kompress från märket Sorbact och vi har använt den som heter ”sorbact absorption” och såhär beskrivs den:
Sorbact Absorption är ett absorberande förband som används vid ytliga och vätskande sår. Förbandet är sterilt och har en svamp- och bakteriebindande yta vilket underlättar sårläkning och förebygger infektioner.

Det vi tycker är bra med den är att den absorberar bra och fastnar inte i såret, så när man plockar av den så ”drar” man inte i såret. Jag tycker även att var och liknande transporteras bak till ”vaddet” och skyddsnätet som ligger närmast såret hålls fräscht.

Det finns även en vanlig sorbact som inte absorberar vätska utan endast är som ett fint ”nät” men vi upplever den absorberade bäst. Den kommer i 7x9cm men det har funkat bra för oss att dela kompressen på mitten för att dryga ut dem till fler användningar då de ändå kostar en slant. En annan fördel är att man inte måste vara på och byta kompress hela tiden om förbandet sitter bra då kompressen gör ett så bra jobb att det inte måste underhållas konstant. Man brukar dock behöva byta mer ofta i början och sedan efter några dagar kan det sitta så länge förbandet sitter ordentligt på plats, iallafall på de sår vi haft. Så för mig är det är ett måste att ha hemma i sjuklådan! De finns att köpa på apotek, men det är inte alla apotek som har dessa så är alltid bra att ha hemma så man är redo om (när…) det behövs!

Del två av mitt tips är hur du ska fästa kompressen när det gäller framförallt ben, vilket är ett klurigt ställe att få till exempel flexlinda att fästa.

Så när vi en dag stod där med ett dumt sår på låret på julle och det var sommar och flugor kom jag på en toppen idé, kinesiotejp!
Tejpen är egentligen tänkt att användas till att tejpa huden hos människor för att stödja muskler eller senor av olika anledningar. Det som är positivt med tejpen är att den andas, är ganska vattentålig, är stretchig och är gjord för hud, så den är säker att använda.

Tejpen sitter bra och kasar inte så mycket eftersom det är klister på baksidan, men sitter inte heller så hårt fast att det är obehagligt för hästen att plocka bort tejpen. Det kluriga är att man ska få till att ha lite spänning på tejpen när man lindar så det blir lite tryck så den håller kvar ordentligt men inte så hårt så den klämmer av nån cirkulation, så där får man vara uppmärksam och gå på känslan. Med sån här tejp i kombination med sorbact kompress så har vi kunnat ha förband på i flera dagar innan vi behövt byta.

Tejpen finns att köpa på flera olika ställen men vi brukar köpa på biltema då det är bra pris och brukar vara ”köp X stycken för X kronor” så blir det väldigt prisvärt!

Så det är också ett bra tips att ha hemma i sjuklådan, än har vi inte provat att tejpa på sår som inte varit på benet för vi inte har haft några sådana men jag tror även att man hade kunnat tejpa till exempel en ruta på bogen. Jag tror det hade funkat, kanske inte att det håller i flera dagar dock, men kanske iallafall en dag.

När man lindar på benen lindar du ju in änden på tejpen på varv två och sen lindar du omlott och lägger ändbiten på det redan fästa så sitter det väldigt bra. Det är ju svårare när det ska tejpas bara rakt på något. Då är det bra att innan man tejpar så klipper du änden på tejpen rund det för att det inte ska bli en spetsig hörna för annars släpper det ju alltid hörnen som släpper först först.

Tejpen har ett bakstycke så man kan klippa av en bit och runda ändarna innan man tejpar på, när vi lindat på ben plockar vi av baksidan under tiden medan vi lindar för bäst resultat.

Ett bonustips är också tjärplåsterspray, en superspray för alla diverse små sår och även irriterad hud som till exempel blivit angripen av knott/ andra insekter och då blivit sårig.

Sprayen lägger sig som en hinna för såret och skyddar men håller det ändå luftigt och öppet och insekterna gillar inte tjäran. Det enda negativa är att det varit väldigt svårt att få tag på denna typen av spray så om ni finner det någonstans, köp!

/Emmi

När vi ändå är i farten och snackar diagnoser och krämpor så kan jag lika väl köra på och gå igenom min egen diagnos. Jag har sjukdomen Ehlers Danlos Syndrom ”EDS”, vilket är en typ av bindvävssjukdom som påverkar bindväven (kroppens byggstenar) och därför kroppens alla leder. 

Jag har den ”lättare” typen som brukar kallas överrörligshetstypen, vilket innebär att jag är överrörlig samt har en del värk i kroppen. En ”vanlig” led ska ju hålla ihop av sig själv av ligament och så vidare, men eftersom jag har brist på kollagen i bindväven så är alla mina leder lite lösa, och därför måste jag ”ersätta” ledfunktion/stabilitet med muskler för att hålla samman kroppen. 

Man brukar säga att hos en person med EDS jobbar kroppen tre gånger så hårt bara för att stå och gå jämfört med en frisk människa, vilket gör mig ganska trött. EDS är en typ av genmutation och vi började tidigt söka vård för bekymmer som ont i fötterna, ont i knäna etcetera redan när jag var barn. Man kunde aldrig hitta något ”fel” men vid en undersökning sa en läkare på VC att det är något genetiskt fel på dig, du har någon avvikelse men jag kan inte säga vad. Och till slut (tror det var år 2012) fick jag min diagnos av en smärtläkare; att det var EDS jag hade. 

Det finns inget att ”göra” mot sjukdomen, man kan inte ta medicin för att bli friskare utan man får då bara behandla värk och krämpor. Det man kan göra är att träna och hålla sig stark så kroppen håller samman, jag är tack och lov väldigt frisk och behöver inte ta medicin regelbundet, även om jag blivit markant sämre de senaste tio åren. 

Så hur påverkar detta mitt hästliv? Jag måste vara lite extra noga när jag hanterar hästarna och försöka att tänka smart. Om en häst drar till ordentligt i grimskaftet utan att jag är beredd kan min axel börja glida ur led och sen kan jag ha ont i ligamenten i veckor för de blivit lite uttänjda. 

Vi kastrerade en unghäst liggandes den 19 april och då lyckades jag vrida till knäet, och det är ännu inte återställt. Jag har också haft mycket bekymmer med att hitta sadlar som passar att rida i, utan att jag får ont i sittben, höfter, ländrygg och så vidare, min kropp är väldigt rörlig så det är lätt att det blir fel. 

Jag har också haft mycket jobb med min sits att sitta ”fint”, jag måste hela tiden under ridning lägga mycket fokus på vad jag gör med min kropp och hur jag använder den för att försöka göra det prydligt samtidigt som det är balanserat och noggrant rent rid- och teknikmässigt. Sen, såklart, försöker jag att inte trilla av eftersom det är lätt att jag skadar mig lite extra och eller tar lång tid att läka, men ingen vill väl egentligen trilla av, så det är nog mer en vettig grej att försöka låta bli överlag tänker jag. 

Annars skulle jag nog säga att min hästhobby (läs: liv) flyter på bra för det mesta och jag reder ut det mesta. Jag orkar kanske inte rida fullt så många hästar på en dag som jag gjort tidigare utan att det ”tär” på kroppen, jag brukar försöka dra gränsen vid tre hästar per dag. Men jag tror också det är mycket tack vare hästarna som jag är så pass frisk som jag är, att jag alltid varit aktiv och hållit i gång. Något som varit väldigt skönt är att även om jag haft ont någonstans så har jag nästan alltid klarat av att rida, det har bara hänt några få gånger att jag varit så dålig att jag knappt kunnat rida. 

Jag upplever mig och ganska svag i händerna, jag har svårt att till exempel putsa sadeln för jag får mycket värk i fingrar och händer av att trycket som behövs för att putsa. Även annat lite mer statiskt och enformigt arbete som att mocka hagar blir väldigt repetitivt med belastningen och rörelserna, och skapar mycket värk hos mig. Att mocka några boxar går oftast bra, även om jag i perioder varit väldigt dålig i min högra axel och då haft svårt att mocka överlag. Men det går, jag behöver bara pausa lite mer. 

För något år sen drog jag på mig en ligamentskada i bäckenet/länden på höger sida, jag lyckades av oklar anledning tänja ut ett ligament där (vilket man inte ska kunna, sa dom) och det håller på och spökar till och från. Så det kan begränsa mig en del ibland när jag har väldigt ont, men ofta lägger det sig igen innan det drar igång en tid senare. Det har  varit värre nu när jag bär runt Henri framförallt i babyskyddet då, man går väldigt på sniskan så då provoceras det området betydligt mer. Annars så är väl vintern med snö och slask min sämsta period. Dels får jag mer ont av kyla + mina knän tar stryk av att slira runt på dåligt underlag och putta skottkärror och så vidare. 

Men även om det ofta är tungt och tar mycket energi så ger hästarna mig enormt mycket energi och jag kan inte tänka mig ett liv utan dom! Sen kanske jag inte tänker mig fem ridhästar som jag har just nu utan kanske mer en, absolut max två, det hade nog varit lite mer lagom. Men det är ju som det är när man har några som inte riktigt är redo för pension och några yngre hästar, och en mamma som bryter lårbenshalsen – då blir det många hästar! 

/Emmi