Malin Schön
Blogg
Malin Schön blev utsedd till Trainer of the year inom FEIF 2020. Hon är sportdomare, ridlärare I i SIF och arbetar i stor utsträckning belöningsbaserat. I bloggen kan du läsa om hennes vardag och hennes tankar
Malin Schön
14 juni 11:00

Malin Schön: Magsårsuppdatering och mycket på gång

Malin Schön: Magsårsuppdatering och mycket på gång
Foto: Sandra Nordin Johansson


Nämen här ekar det ju tomt på nya inlägg!
Förlåt! Jag tänker så mycket på saker jag borde skriva, eller skriva om och ibland skriver jag till och med ner ämnen eller saker/händelser i anteckningar i mobilen, som jag kommer på. Men sen kommer tadaa – LIVET emellan.
Men nu kommer en liten uppdatering om, ja, livet hos mig.

I höstas skrev jag ett inlägg om att min valack Brandi hade haft magsår och hur det yttrat sig och hur länge det faktiskt tagit att läka. Det är SÅ många som skrivit till mig på olika plattformar, sms och mail om det här! Många har delat sina berättelser och erfarenheter runt magsårshästar med mig, men de flesta har haft frågor om olika detaljer och kring magsår på häst i största allmänhet. Helt klart var det ett inlägg som behövdes!

Brandi Och Malin
Jag och Brandi


Så hur mår Brandi nu?
Jo men det verkar faktiskt vara BRA med honom nu! Som jag skrev i inlägget så var det en dag i juli förra året som jag satt upp och kände att ”DET HÄR är ju min häst, här är han ju!”. Efter det har det stadigt, men rätt sakta gått framåt.

Brandi Beta
Brandi i hagen. foto: Victoria Flachsbinder


Jag har väldigt försiktigt ökat på träningen men hela tiden tänkt på väderomständigheter, försökt titta och lyssna in hur han mår för dagen och vad han vill, eller snarare om han verkligen inte vill, göra.

Och nu i mars upplevde jag att han började bjuda fram mera när vi red. Så där som förr. Men jag hade glömt hur han faktiskt var, för det var så länge sen jag kände honom så ärligt pigg och glad och med framåtbjudning utan stress! Och det har hållit i sig!

Brandi får fortsatt jobba en del som handhäst och med promenader – vilket han verkar ha börjat uppskatta mera igen! Ibland så rider jag Exakt med Brandi som handhäst med ett träns under grimman och så byter jag ”längst bort” och rider Brandi med Exakt som handhäst hem – en väldigt rolig mix!

I övrigt då? Jo men tackar som (typ) frågar.
Årets tre första månader var väldigt lugna, alldeles för lugn rent företagsekonomiskt. Vilket, som egenföretagare, är stressande. Det var många som hörde av sig och sade ”jag VILL rida lektioner och träna, men elräkningarna och bolåneräntorna äter upp alla pengar”. Jag förstår definitivt det. Det gör de för mig med. Men det gick att ta sig genom och nu, när räntorna sjunkit och vädret varmare så är det fullbokat! Underbart – jag jobbar och njuter!

I skrivandes stund sitter jag på ett tåg från Östersund på väg hem till Stockholm efter en jättekul kurshelg på fina SG Islandshästar.
Under april, maj och början av juni har jag varit i Uddevalla, Göteborg, Gotland, Boden, Färingsö, en vecka i sydvästra Frankrike, Finspång, Sundsvall och Östersund och nästa helg är det en till vända i Sundsvall som väntar och jobbat med så många roliga och fina hästar och deras människor och på så många olika vis!

Screenshot
Amerikanska varmblodet Calle jobbar med kroppskontroll på en kurs


Två nivå 2 – och en nivå 4 tävling har jag dömt under våren och det märks skillnad på fokus på konflikmarkörer och kontaktproblem mellan ryttare och häst i bedömningarna upplever jag. Samt att det varit lektioner runt om Stockholm och hemma. Och så har jag hållit en Grönt Kort-kurs i studiecirkelformat för Västerbottens Islandshästförbund.

Så att när det är fullt så är det full fart – men åh vad kul jag har!!!

Efter Sundsvallshelgen kommande helg så är det midsommar (då skall jag umgås med vänner, dricka bubbel och sova) och sen väntar en vecka med årets Hästläger för Aktivera Stockholm, ett korttidsboende för barn och ungdomar på autismspektrumet. En underbar vecka då vi är ute på Vädersjö Gård, där jag står med mina hästar, och jobbar med samvaro med hästar på olika sätt.

Dagen efter att lägret tar slut, fredagen den 29/6, kommer jag att föreläsa om hållbar träning av häst på SM på Himmelstalund i Norrköping!
Föreläsningen är runt lunch någon gång i SIF-tältet är det och gratis för alla som är inne på SM-området (inträde dit kostar ju dock en slant – men det finns ju mycket att se, shoppa och upplevadär!).

Och första vecka i juli smäller det!
Jag och fantastiska Nina Unkuri håller ett hästläger ihop på hennes gård Västerbacken Häst&Rekreation i Alunda strax utanför Uppsala!
Lägret som är indelat i tre dagar för ungdomar, från ca 10 år, den 1-3/7 och för vuxna den 5-7/7 och kommer vara inriktat på träning med positiv förstärkning och hur vi kan använda positiv förstärkning i vår vardag med hästen, i såväl ridning som hantering. Det gör inget om man inte jobbat med det med sin häst tidigare – alla är välkomna! Och skulle det vara så att man inte har tillgång till en häst så finns det att låna på gården! Det finns ett fåtal platser kvar på bägge lägren så är ni intresserade kontakta Nina! Uppgifter om priser och dyl. hittar ni på hennes hemsida!
Jag ser SÅ mycket fram emot det här lägret och Exakt kommer dessutom följa med mig som demohäst.

Exakttinda
Exakt och eleven Tilda värmer upp före ridning tillsammans

Och efter lägret är det SEMESTER – något jag också ser fram emot!
Hoppas er vår varit fin och att sommaren blir fantastisk!

Och – vi kanske ses på SM, eller på någon kurs eller annat event!
Eller kanske är ni sugna på att arrangera en clinic, föreläsning eller kurs?

 Hör av er vettja! 


Malin Schön
4 mars 10:30

Malin Schön: Redo för våren

Malin Schön: Redo för våren
Foto: Sofia Pettersson

Åh vad jag är redo för våren nu!

Inte i meningen ”vad jag längtar efter lera och att ha hästhår exakt överallt”, men i meningen ljusare kvällar, varmare, fåglar som kvittrar och kunna brodda av hästarna!
Det har varit erbarmligt halt senaste månaden där jag bor, och trots att de som driver stallet både plogar och sandar mycket så går det ju inte att sadla jämt precis överallt. Broddar har räddat en del halkande, men ja – ni vet.

Men vi går ju mot ljusare tider, i alla fall vädermässigt.
I övrigt vette tusan, det känns ju mörkt när tränare med förkastliga träningsmetoder, som Andreas Helgstrand och Cesar Parra bland andra, grävs fram i ljuset för oss att se. Ja, det är ju så klart bra att det kommer fram, men jag tror tyvärr de är toppen av ett isberg. Det räcker oftast med ett varv på sociala medier som (inte minst om man fastnar i att kolla på reels) så ser i alla fall jag dagligen en handfull klipp som visar allt mellan ytterst tveksamma träningsmetoder eller rent djurplågeri.


Inte sällan postas det som ett ”roligt” djurklipp att skratta åt.
Ett känt exempel är det kända Youtube-klippet ”Ed being very naughty”

Vi VET, genom forskning, att hästar inte kan vara ”naughty” – alltså medvetet olydigt, stygga, elaka. Det här är en video på en ponny som upprepade gånger säger NEJ, skriker nej och är väldigt obekväm i situationen (konfliktbeteendena haglar så att säga). Och ändå är det över 3000 kommentarer som hyllar den lilla ryttaren och föräldrarna.

Jag tror säkerligen att Ed har ett utmärkt liv i övrigt och det här är ju ihopklippt från massor olika tillfällen (vilket ju verkligen inte gör saken bättre). Men WTF – kan vi sluta skratta åt djur som uppenbart är stressade och just i ögonblicket mår dåligt?
Om ni fnissar lite åt klippet – prova det här:
Hade du velat byta plats med Ed på filmen? Hade du fnissat om det var DIN häst på filmen? Hur hade du känt om det var en hund eller kanin som hanterats på liknande vis på filmen? Eller om det varit en människa som var på filmen. Oj vilken annan kontext det hade blivit.

Vad kan vi göra åt sånt här?
Jag tycker:
Kommentera det ni ser, ifrågasätt, försöka utbilda människor. Klicka inte gilla på inlägg där sånt här och värre visas.
Våga vara lite jobbiga!
Så, rant over!

Sedan finns ett, som tröst, en uppsjö av roliga och gulliga filmklipp där djur inte är stressade eller lider.
Jag lägger upp ett här som motvikt, taget ur min egen hage.

Annars då?

Jo, jag sitter i skrivandes stund på ett tåg mot Östersund, där jag skall hålla kurs för ett underbart gäng elever på fina SG Islandshästar. Det brukar vara en rolig blandning av elever som jobbar med klicker och traditionell ridning där. Crunches, bettlöst, bett, targets och skänkelvikningar och öppnor. Takten i tölt, lösgjordheten och övergångar och morötter i en härlig mix!

Kurshelgerna börjar fyllas på vilket såklart gläder mig!
Att ekonomin för många är lite ansträngd märks även i hästvärlden. Många vill rida lektioner, men har inte råd då räntor, drivmedelspriser och matpriser skjuter i skyn.
Jag är enormt tacksam för alla som tar sig råd att träna för mig – ni gör det möjligt för mig att ha mitt drömyrke!

En annan väldigt kul grej som ”ligger i pipen” är andra omgången av Alternativa Mästerskapen!
Om någon missat det så är det en bettlös onlinetävling som mina vänner Nina Unkuri och Stina from och jag tillsammans arbetat fram!

Vi skapade tävlingen i höstas och fick nästan 50 startande första omgången!
Underbart kul! Och folk var så himla duktiga!

Nu har vi utarbetat en bättre och tydligare domarhandledning (vi hade inte räknat med att ni där ute skulle vara så duktiga som ni var!) som gör momentens genomförande och era poäng lättare att förstå, samt lättare för oss att döma era program.

Det är så väldigt inspirerande och kul att se alla duktiga ute i landet! Den 25/3 – 21/4 kan alla som vill vara med i den här omgången av Alternativa Mästerskapen!

ALLA är välkomna, oavsett hästras och ålder! Vi har en avsutten och en uppsutten klass, man får tömköra, köra, rida eller visa sin häst från marken!
Här kommer en liten film med höjdpunkter från förra året, som inspiration:

Vill ni vara med? Alla regler och hur man anmäler sig hittar ni i vår Facebookgrupp och på vår Facebooksida!
Varmt välkomna!
/Malin


Malin Schön
17 januari 10:31

Malin Schön: Utbildningens tid

Malin Schön: Utbildningens tid
Foto: Erica Osterman


Hej på er där ute i häst-Sverige!


Vintern kom förhållandevis tidigt i år, i alla fall i Stockholmstrakten där jag bor. Trevligt med torra rena hästben, mysiga snömular och vackra vyer. Mindre kul med fruset vatten i stallet, bitvis djupfrysta kroppsdelar och halka.
Men de flesta tider på året har ju sina för- och nackdelar och en orsak till att vi i Sverige, eller ja i hela Norden pratar så mycket om vädret är ju att vi HAR årstider och ett väldigt växlande väder.


Något annat som det nog inte undgått någon att det pratats mycket om under det senaste året, men i synnerhet de senaste månaderna är det näst intill uttjatade ordet Hästvälfärd.
Fast i mina öron är det inte uttjatat och skall verkligen inte bli det heller, för det är så viktigt att det faktiskt inte KAN tjatas nog om. Och visst håller någonting på att hända? Ett paradigmskifte?

Eller om inte annat en väldigt ökad medvetenhet. En del ropar ”äntligen”, andra himlar med ögonen och säger ”åh, så är djurrättsaktivisterna igång igen, snart får vi väl inte göra nått med våra hästar”. En del känner osäkerhet, andra en väldig säkerhet och en del kränkta och påhoppade.
Men de allra flesta av oss människor känner ett eller annat för det som börjat komma upp till ytan nu och orden, men även innebörden av dom, Social Licens To Operate ligger som en filt över den mesta hästverksamheten i stora delar av (väst?)världen.

Ett område där det kanske inte märkt absolut mest utåt i varje sekund är inom domarkåren. Som ju jag, i egenskap av nationell sportdomare för islandshäst, är en del av.
Något som tagits upp i media och på sociala medier om och om igen är att vi domare måste döma annorlunda – bättre. Sluta ge korta halsar, sänkta bröstkorgar, spända ryggar och ”flashiga” benlyft höga poäng. För så som vi dömer kommer folk att träna sina hästar. Vad människor ser eliten och de som klassas som ”väldigt duktiga” göra och få betalt i höga poäng för på tävlingsbanorna är vad som kommer ses som förebilder och strävas efter och kopieras (rubb som stubb – även det som är mindre bra) hemma på ridbanorna och på vägarna. Inte hos alla, inte alltid – men hos väldigt många.

Men let me tell you – även I domarvärlden händer det saker.
Det puttrar och, ja inte kokar, men i alla fall sjuder av diskussioner.
Jag är i skrivande stund precis hemkommen från Svenska Islandshästförbundets årliga domarseminarium.


Det var en en väldigt givande föreläsning av Björn Mortenssen om att bli sitt bästa jag (som människa, men mest som domare i det här fallet). En annan bra föreläsning var med Joanna Sätter om varför och hur vi domare alltid är lite färgade av vår omgivning och våra kollegor, hur mycket vi än tror att vi inte är det.

Dag två ägnades mera åt bedömning där vi pratade väldigt mycket om just detta med hästvälfärd och vad som håller på att hända och ändras i världen. Och något otroligt bra hände, vad jag vill minnas för första gången, när vi skulle döma ekipage på video. Vi blev ombedda att sätta extra fokus på konfliktmarkörer hos hästarna (det som även heter konfliktbeteenden). Alltså beteenden som markerar att hästen inte är bekväm med situationen den är i. De stora konfliktbeteendena som att hästen stegrar sig, drar i väg (skenar) eller bockar är ju så tydliga att vi inte kan missa dom (dock kan vi kalla dom allt möjligt, trots att de är konfliktbeteenden – hästen skriker att den inte klarar av situationen den är i).

Men som så många så klokt sagt: om vi kan lära oss ”höra” (alltså se) när hästen viskar så behöver den inte skrika!
Och otroligt vanliga konfliktbeteenden i ridning är att hästen i olika grad gapar, ruskar eller slår med huvudet, slår med svansen och uppvisar olika grader av smärtansikte.

De här signalerna kan vara väldigt subtila och som ryttare kan man ju inte heller se hästens ansiktsuttryck när man rider, eller om svansen slår lite.
Det var mycket intressant och bra att vi blev ombedda att titta efter dessa beteenden!
Ett annat väldigt bra förslag som kom upp var att vi när vi dömer ett ekipage skall, som en självcheck, sätta en ”Happy horse”-poäng. Alltså inte en poäng som skrivs ner någonstans, utan bara som vi tyst för oss själva tänker. Om poängen på visningen är hög, men happy horse-poängen är låg bör vi se över vår bedömning av ekipaget!

Och jag tycker att det allt som oftast är en så bra sak att tänka: ”Är det här en glad häst?” eller en häst som är tillfreds? Lägg gärna till tanken ”Skulle jag vilja byta plats med hästen just nu?” i såväl träningen som i samvaron och hanteringen med hästar. Något vi som är instruktörer behöver tänka också!


Den här vintern har jag försökt vara med på så mycket utbildningstillfällen jag haft möjlighet med. I oktober ordnade Riksanläggningen Wången Islandshästdagar och hade samtidigt instruktörsseminarium för oss instruktörer i SIF. Föreläsningar om allt från skoning och Gæđingalist till om hur det är att undervisa generation Z och clinic med Eyolfur Isolfsson!
I november föreläste min favoritetolog (va? Har inte ni en favoritetolog? Skaffa er genast det!) Renate Larssen på föreningen World Horse Welfare om aggressiva beteenden hos hästar. Här kan man se den föreläsningen gratis:
Klicka här

Ett tips, om man gillade den här rätt korta föreläsningen, är att
Renate kommer hålla en längre version på svenska för Föreningen BHIS.


Jag var även med på clinicen med Angelo Telatin som SIF och
Stormur ordnade tillsammans med Österåkers Fältrittsklubb och Elke Hartmann. Och så fick jag dessutom möjlighet att rida lektion för Angelo någon dag efter den, vilket var mycket intressant och roligt!
Och i januari var det dags för Föreningen Belöningsbaserad Hästträning i Sveriges digitala konferens med temat ”Eftergift eller belöning?” som var över tre dagar med många föreläsningar och samt forskning runt ämnet.
I denna digitala tid och värld vi lever i är det så lätt att få tillfällen till fortbildning och fördjupning – direkt in i ditt vardagsrum! Passa på att ta del av det!

Men så är det ju väldigt roligt att ses så där IRL, som vi inom domarkåren gjorde nu i helgen! Halva grejen med seminarier och andra live-event är ju just att träffas och snacka med likasinnade nördar som man själv!
Hoppas ni har det bra i vinterkylan!

/Malin Schön


Malin Schön
12 september 2023 20:19

 Magsår på häst – Brandis resa 

 Magsår på häst – Brandis resa 

Brandi är född 2009 och är min egen uppfödning. Han är efter Ómi från Stav och undan mitt sto Tindra frá Österkulla (e Mökkur frá Varmalæk). Han är den snällaste häst jag vet. Lugn, varit lätt att få kontakt med och utbilda, vilket jag gjort själv, och haft rena gångarter från början. Sällan upprörd, otroligt mjuk och en riktig medlare i flocken. Kort sagt en riktigt goding!

Vi har varit ute på en del tävlingar, varit utklädda på Freyfaxis lagtävling två gånger och ridit otaliga kurser. Det enda Brandi verkligen inte gillat var skoning, men tack vare klickerträning och ändrat upplägg och ökad förståelse för hans upplevelse av det så har det löst sig och idag går skoningarna lugnt och fint till! 

Under slutet av sommaren 2021 började jag märka en förändring i hans beteende. Jag tror att det absolut första som hände var när vi red på en äng. Höet var slaget och ”dinosaurieäggen” bortförda. Vi hade ett mjukgörande dressyrpass och bytte varv, gjorde övergångar och allt kändes bra, tills – BRAK – en älg kom utrusande ur, den rätt täta, skogen! Älgen måste blivit skrämd av något för den verkligen rusade ut ur skogen och fortsatte över fältet, till synes utan att ta notis om oss. Både jag och Brandi blev nog lika rädda och han fullkomligen skenade av fältet och det kändes som ren tur att jag satt kvar i svängarna. När vi lugnat ner oss så red jag tillbaka till fältet och lite tveksamt gick Brandi in på det igen. Vi skrittade en liten bit på det och sen kastade han sig iväg ut från fältet igen i full fart. Okej, han hade verkligen blivit rädd, det förstod jag. Jag satt av och lät honom beta lite i kanten av fältet och sen promenerade vi hem.

Jag vet inte om den här episoden har med resten av historien att göra, men det kändes som startskottet. Under veckan som följde så blåste det rejält och bredvid den stora sommarhagen, som flocken gick i, var en skogsdunge med aspträd som lät rätt mycket i blåsten. Eftersom stallet är en bra bit från hagen och det finns en bindbom utanför hagen så gjorde vi i ordning hästarna direkt vid hagen när vi skulle rida. Och en dag var Brandi, som aldrig reagerat på vind och ljud tidigare (född och uppvuxen på lösdrift som han är), väldigt stressad. Det eskalerade när jag borstade och sadlade från stressad till helt hysterisk. När jag skulle sitta upp stegrade han, något han aldrig gjort under hantering under alla år. Helt ställd och förvirrad stod jag där och försökte förstå vad som hände med min lugna trygga häst. Tiden gick och var det vindstilla fungerade det bra att göra i ordning honom utanför hagen, men var det blåsigt valde jag att promenera till stallet. Jag tänkte att något hänt i hagen under blåst och han blivit rädd för ljudet. Och när det blåser kraftigt i aspar så låter det ju verkligen högt och påminner om ljudet av forsande vatten. I övrigt jobbade han på som vanligt och kändes som han skulle. 

Hösten kom och allt rullade på som vanligt med hästarna, kurser, livet. Brandi kändes i stort sett som vanligt, men då och då var det episoder då han reagerade på ett sätt jag inte kände igen. Vi ”terapiade” mycket med fältet där vi träffat älgen, eller ja, alla fält. Red till kanten, betade och tittade, skrittade in på fältet, betade lite och ut igen, in och skrittade en bit längs med kanten, betade och ut igen. Oftast gick det bra, men så ibland for han iväg ut från fältet som om någon slagit eller knivstuckit honom. 

Och sen började små andra beteenden krypa sig på. Brandi började skrapa mycket med frambenet medan jag borstade. Han klev undan lite, lite grann när jag sadlade. 

Ville inte stå vid uppsittningspallen alla dagar. Och så stod han och tittade mot sin vänstra sida efter uppsittning och vid halter. Han började också flema lite då och då utan, för mig synbar, orsak. Och så lite smärtansikte emellanåt. Vilket faktiskt som hästägare, även som en påläst sådan, är lite jobbigt att se och erkänna att ens häst har! Allt det här hände ju inte samtidigt, men kom liksom krypande och jag började känna att något faktiskt var fel. Googlade och läste på och misstanken om magsår började växa. Men varför? Han gick på lösdrift, i en trygg, bra flock med fyra fodringar per dag samt extra tuggande dagligen när jag var där. Han kändes lugn och harmonisk i övrigt. Ingen annan uppfattade att något skulle vara fel (personalen i stallet, andra hästägare i flocken) 

Brandipainface
Brandi med smärtansikte.

Jag tog ett djupt andetag och bokade en gastroskopi på klinik. Det jobbiga med att göra gastroskopi är att hästen måste svälta, helst 12-16 timmar, före titten i magen. Och så lång svält kan ge magsår i sig. Men än så länge är det enda sättet att få veta. Det finns forskning på att kunna göra test med ett salivprov som kan göras utan svält och hemma – hoppas verkligen det blir verklighet! Läs mer om det här

Vi åkte in till kliniken och gastroskopin gjordes. Och så här: Brandi hade inte klassiskt blödande magsår, vilket ju var skönt, men han hade något som liknade rivmärken på slemhinnan i magen. Veterinären gissade på att han fått i sig något vasst (troligtvis växt, något annat skulle förmodligen gett större problem). Däremot ger det ju samma smärta som ett ”vanligt” magsår. Vi diskuterade runt hans levnadssituation och han fick GastroGard (omeprazol, samma aktiva substans som människor får vid magsår) utskrivet. Jag valde att låta honom ha två veckors total vila och sedan gå promenader och vara lös på ridbanan med mig och välja själv om han ville göra något med mig eller bara gå runt och nosa. Efter cirka en månad började jag skritta uppsuttet någon dag i veckan. 

Cirka 2,5 månader senare var han sig själv igen! Ville vara med, kom till mig på ridbanan när jag stod med sadeln i famnen och lät mig sadla. Puh! Allt väl tänkte jag och började långsamt trappa upp träningen igen. 

Hela våren och sommaren 2022 kändes bra, men under hösten började symtomen återkomma. I och med att man måste svälta hästen inför gastroskopi, ville jag helst inte göra det igen utan tog ut en vända GastroGard till (som jag hade kvar på recept) och han blev bättre, men inte helt bra. Jag tänkte att en del saker blivit i minnet som obehagliga för honom och jobbade mycket med att förstärka att sadeln lades på (genom klicker och matbelöning, samt att ta sadla på och ta av sadeln) och försöka promenera och mysa mycket. Att komma med ut som handhäst funkade bäst. Att gå promenader själva var inget han uppskattade. 

Jag läste det mesta jag kom över om magsår och jag hittade artiklar om hur för lite sömn kunde påverka hästen. Min underbara stallägare diskuterade hur vi kunde göra saker ännu bättre och vi lade till halm i ligghallen (som tidigare haft ”bara” torvbädd, som mockades ofta och fylldes på). Och ganska direkt började jag se hur Brandi hade halm i man och svans nästan varje dag – han låg alltså ner i halmen! 

Det som började bli tydligt för mig var att ett symtom på att Brandi inte mår helt hundra i sin mage är att han blir reaktiv i ridningen. Rädd för blåst, tittig och kunde plötsligt dra iväg ”som stucken av en kniv”. I sällskap kändes han som sig själv men så fort vi var ute själva var han osäker, vilket han aldrig varit innan. 

I slutet av april 2023 hände det igen – vi skrittade hemåt på en ridtur, stannade till och han fick beta lite, vilket han glatt gjorde. Jag satt avslappnat i sadeln och han lyfte huvudet och så – PANG skenade han. Rätt in i en hage, som tack och lov var öppen (alternativet var att följa vägen där en vägbom står. Stängd. Det hade kunnat gå riktigt illa, för när han drog såhär var han helt blockerad). När han stannade satt jag fort av och promenerade lite skakig i benen hem med honom. Tandläkaren, som även är veterinär, kom bara några dagar senare och jag fick en tid då (tack vare snälla stallkompisar som bytte dag!). Brandi hade en liten foderinpackning mellan två tänder och när jag pratade med veterinären om beteendet sade hon att jag skulle känna efter hur det kändes, för foderinpackningar kan ge smärta som kan ge lite av samma symtom som magsår, och ringa om det inte blev bättre så provare vi med en omgång GastroGard till.

”Hjälper det inte långsiktigare den här gången så måste vi åka och göra en grundlig utredning” tänkte jag. Jag var bortrest i jobb en vecka, så Brandi vilade och när jag kom hem började han direkt med att stå och titta mot magen, titta på mig med ett, för mig, rätt tydligt smärtansikte och så flema. Jag ringde veterinären direkt. Hon skrev ut en lite längre kur GastroGard och så började vi. Sommaren har varit lugn för Brandi med en väldigt försiktig träning och mycket tid spenderad med att observera honom. 

Brandimin
Jag och Brandi, som mår bättre nu.

Och så för cirka 1 månad sedan när jag red ut en lugn tur så kände jag: Här är han ju – MIN häst! Han bara var sig själv igen, helt och fullt. Lugn, avspänd och intresserad! Sakta, sakta har jag börjat öka träningen. Jag försöker vara jättenoga med att lyssna på honom. Se på hans uttryck. Höra om han vill. Inte sitta på honom två dagar på raken, jobba lugnt och mycket avsuttet. Och, peppar peppar, så känns han bra! Men jag kommer vara väldigt försiktig när han skall flytta tillbaka till vinterhagen. Men jag hoppas så att det här är sista gången han mår så här. 

Några reflektioner efter den här resan (som jag ju inte vet om är slut än):

– Våga se att något är fel! Smärtansikte kan vara svårt att upptäcka och även svårt som hästägare att acceptera att ens häst har det. Granska ansiktsuttryck på bilder du tagit. Läs mera om smärtansikte och öva på att se det här: https://langthastliv.se/pain-face

– Funderar du på om det kan vara magsår – åk in och kolla det! Magsår är väldigt, väldigt vanligt på häst har det visat sig. Och det är olika för olika individer vilka symptom de visar. Läs mer här

– Att hästen plötsligt blir reaktiv kan vara ett symtom!

– Det tar tid att läka och även tid för en del individer att upptäcka att det inte längre gör ont och att smärtminnena försvinner.

– Se över din hästs levnadssituation och foderintag! Trivs hästen i sin flock? Får hästen tillräckligt tuggtid och sover den tillräckligt. Kommer den till ro i boxen/ i flocken?

Kom ihåg de tre U:na för ett bra hästliv: Umgänge, Utrymme, Utfodning! 


Malin Schön
28 april 2023 19:18

Friends Arena med clinic och nervositet

Friends Arena med clinic och nervositet
Malin Schön och Exakt inne i mässarenan. Foto: Erica Osterman

Hösten 2021 blev jag inbjuden att hålla en clinic om klickerträning på Sweden International Horse Show på Friends Arena. Jag funderade både en och två gånger innan jag tackade ja.
Jag har som yngre ridit i showen på, som det då hette, Stockholm International Horse Show på Globen och även jobbat där som publikvärd och allmän personal.
Så jag visste ju vad det innebär att vara på en sådant ställe med häst, men har aldrig varit med häst på Friends.

Freyrgloben Malin Schöm
Freyr och jag på SIHS ca 1999.

Men när jag kom till Friends Arena med Exakt i transporten var jag ändå mycket tacksam för att ha erfarenheterna av att ha ridit i en sådan show tidigare. Utan de erfarenheterna hade jag nog fått fullständig panik några gånger om av det organiserade kaos som råder bakom kulisserna på ett sådant där ställe.
Ingen visste riktigt något, ”Va, har du häst med dig? Vadå för häst?”, trängsel och så många hästar och människor och trånga gångar och passager.
Tur att min häst är en stjärna och tog det mesta med ro och även om han blev lite stressad här och där så litade han på mig och slappnade av igen.
Jag tror jag aldrig varit så nervös i hela mitt liv som innan jag skulle in på arenan, men det gick och vi överlevde – nej till och med njöt av att visa upp oss. När vi kom ut från arenan efter clinicen stannade Exakt och tittade tillbaka på arenan och sen på mig och så försökte han gå tillbaka in! Ett bra betyg av hästen!

Men allting runt omkring själva uppträdandet var… Inte så hästvänligt. Avlastning på en smal trottoar utanför arenan med en 50-väg precis bredvid, en obehagligt smal grind in, trångt och rörigt och ingång till mässarenan genom en luftsluss i glas (!) etc… Ganska stressande för såväl människor som hästar.
Så jag var rätt osäker på att jag ville göra om det när jag fick frågan att göra om clinicen 2022.
Men jag blev ju samtidigt väldigt hedrad och glad att bli tillfrågad om att medverka igen! Och jag tycker det är så viktigt och bra att olika sorters träning – även träning med positiv förstärkning visas upp på stora arenor.
Exakt var ju dock skadad och under rehab (läs mitt förra inlägg för mera kontext) när jag fick frågan i höstas, så jag hörde mig för runt om ifall det fanns någon annan häst jag kanske skulle kunna få ha med mig in.
En tidigare elev erbjöd mig att ta hennes fina fyrgångsvalack, som också är klickertränad med! Så otroligt gulligt och snällt! Jag var och träffade och tränade med hästen några gånger, men han tyckte jag var helt okej, men jag var ju inte hans matte utan en lite konstig, trevlig tant med morötter. Ingen man sprang runt med bara sådär.
Jag var kanske också lite tveksam. Det var ju min Exakt jag ville göra det här med, vi har ett starkt band och litar på varandra när det kommer till att visa upp oss och vår träning.

När veterinären kom ut och gjorde UL och koll av Exakt i början av november och gav grönt ljus för att börja rida igång Exakt frågade jag därför om han tyckte jag kunde ha med Exakt på en sådan här clinic, och förklarade vad den innebär.
Han tyckte att jag absolut kunde ta med Exakt! ”Du är noggrann och känner din häst väldigt väl och värnar om hans bästa. Du kommer kunna anpassa och styra clinicen så den passar vad hästen är redo för då” sade han.
Och det stämde ju – jag hade väldigt fria händer med vad jag ville visa och göra på clinicen.

Så var det dags, den stora dagen – 24/11!
Glädjande nog var allt bakom mycket bättre, i alla fall för mig och Exakt. Plats att lasta av, box utanför mässarenan, ofarlig ingång etc. Skönt.
Vi var inne på arenan och tittade och kände oss för. En stor bildskärm på sidan av mässarenen visade vad som hände där ur en bra vinkel för de som satt långt ifrån och i taket på mässan är en stor jumbotron som visar det som händer inne på stora arenan.
Men Exakt var lugn och glad och nosade nyfiket på allt.

Sihs3 Malin Schön Exakt
Inne på mässarenan. Foto: Erica Osterman

När det var dags för själva clinicen så höll fälttävlan på inne på stora arenan. Den skulle egentligen vara slut, men var försenad. Det som var tokigt var att ljudet på jumbotronen i mässan (precis bakom min rygg) var på högsta volym. Och fälttävlan är precis som spannkörningen inte någon stillsam händelse. Det är fullt ös med hög musik och skrikande publik!
Volymen var så hög att jag inte riktigt hörde vad jag sade i mikrofonen. Publiken hörde mig okej, då de hade högtalare riktade mot sig.
Tyvärr var det här inte ett scenario jag hade räknat med och inget jag hade kunnat träna inför och Exakt blev ganska rädd för ljudet.
Det var några saker jag hade tänkt visa, som jag direkt insåg att han var lite för stressad för att kunna göra, så det vara bara att tänka om på plats. Jag förklarade för publiken vad som hände och vad jag kunde göra för att lugna Exakt (låta honom titta och ge honom gotta att tugga på så han kunde lugna ner sig själv och ta hänsyn till hans känslor).
Tack och lov lugnade han ner sig själv lite när han fick titta och tugga.
Det kändes för mig som att spänningen och stressen tog ca hälften av tiden av vår 30-minuters clinic, och så klart blev ju jag lite nervös och stressad när jag såg hur Exakt reagerade.
Ganska precis fem minuter innan vår tid var slut började Exakt kännas helt fokuserad och som sig själv. Och när vi skulle gå ut var han rätt tydlig med att han helst ville vara kvar och fortsätta.
Så slutet gott allting gott.
Men jag är lite ledsen över att ljudet stökade lite och skrämde oss, stolt över hur jag och min häst hanterade det, men kommer inte riktigt ihåg vad jag sade eller visade.
Förhoppningsvis lät jag någorlunda vettig och sade nått bra.

Jag är inte missnöjd med clinicen, men den hade kunnat bli bättre.
Och så är det ju – det är svårt att styra vad som händer på stora arenor och tävlingsplatser. Mycket kan man träna inför, men en del saker är svåra att förutse.

Jag är glad att Exakt hann släppa stressen innan tiden var slut så han fick med sig en bra känsla ut och han var så lugn och fin att lasta efteråt när vi åkte hem!

Tack för två fina år Sweden International Horse Show!


Malin Schön
21 februari 2023 19:43

Skador, rehab och igångsättning

Skador, rehab och igångsättning

Det duggar ju inte tätt om blogginläggen här, eller hur?
Men jag ser att samma gäller för mina bloggkollegor och på nått sätt känns ju det bra, då är jag inte ensam om att blogga sällan (vilket ju i och för sig inte är bra va?).
Orsakerna är väl blandade. Brist på tid, inspiration att sätta sig ner och skriva, men också att man inte vet hur många som läser inläggen.
För ca 10 år sedan bloggade ”alla”. Varenda kotte hade en egen blogg, mera eller mindre välbesökt. Man skrev för sig själv, för andra eller för ingen – men ut på nätet skulle det!

Sen har facebook, instagram, TikTok och allt vad tjänsterna heter tagit över mera och blogg blivit en smula omodernt. Eller?

Jag har skrivit de flesta av mina inlägg här lite i form av artiklar runt olika ämnen.
Så här tänkte jag försöka mig på att vara lite mera personlig och berätta om hösten med en skadad häst. Men jag har ju ingen aning om någon tycker det är intressant?
Så lite feedback skulle vara uppskattat om ni orkar och vill 😉
(det går att kommentera inläggen här på sidan, men det går också bra att skriva på min Facebooksida eller instagram.


Hösten har varit fantastiskt kul, med mycket kurser, till och med en i Frankrike!
Träningshästarna har avlöst varandra och varit roliga bekantskaper och jobbat fint. Lektioner lite här och där och även där många nya bekantskaper, vilket alltid är trevligt.

I början av augusti upptäckte jag en dag en mycket liten, men ändå för mig tydlig, svullnad på Exakts ena framben. Ingen värme, ömhet eller hälta fanns, men jag visste att han hade sprungit en hel del i hagen då två ston började brunsta i hagen bredvid, och han borde ha flyttats till en annan hage fortare än vad som blev gjort. Det är så lätt att vara efterklok.
Han fick stå med zinkaband (Varicex F) några dagar men det ändrade inget.
Så jag ringde ut en veterinär som har möjlighet att göra såväl ultraljud som röntgen på plats (skönt att inte behöva åka iväg till klinik och det kostar i det stora hela i princip samma).
En skada på förstärkningsbandet till djupa böjsenan konstaterades med UL och det som kändes mycket bra var att den här veterinären är väldigt utbildad inom rehab och ordinerade rehab på ett sätt jag inte fått ordinerat av veterinär på direkten!
Förutom NSAID (Metacam) och så stilla som möjligt den 10 första dagarna så ordinerades laserbehandling 3-5 ggr/vecka de två första veckorna samt kylning av skadan morgon och kväll. Eftersom laser stod som rekommendation i veterinärens journal så täcktes även det av försäkringen! Bra att tänka på!
Exakt, som vanligtvis går på lösdrift, har stått på box och gått i, först en liten och sedan en större, paddock. Inte dunderuppskattat, men han har funnit sig i det väldigt fint och jag har försökt berika så gott jag kunnat i hagen genom att sprida ut högivorna i massivs små små tussar över hagen, gömma morotsbitar och hänga med honom och göra små övningar.
Under hösten har Exakt och jag sedan promenerat massor. Två promenader dagligen som började på 5 minuter ökades med 5 minuter i veckan. Och otroligt gulliga vänner som hjälpt mig med promenader de dagar jag varit bortrest i jobb!

Under den här tiden har jag varit så tacksam för all trickträning Exakt och jag gjort under åren.
Massvis med rätt så lugna och även stillastående trick som vi kunnat leka med för att hålla igång hans huvud och hålla tristessen lite stången.

Här är lite av det vi gjort under sjukhagetiden:

Så har han fått göra manklyft och pantherwalk! Så tacksam för det då det skulle känts så taskigt att säga nej till de två sakerna, då det verkligen är något han älskar att göra samtidigt som det är väldigt bra för muskler och nervsystem!
Så stora delar av våra promenader har bestått av pantherwalk, vilket hållit hans bogar smidiga och coremuskulaturen aktiverad samt att han fått en uppgift att fokusera på vilket hållit honom lugnare att gå med och hantera (Exakt är en reaktiv häst med lätt till hopp, skutt och flykt)!
I början av november visade ultaljudet att skadan var läkt och jag fick klartecken att börja rida och även lägga in trav/tölt.
Försiktig och rehabvan (en stor del och specialintresse i mitt jobb är just rehabilitering och igångsättning och många träningshästar genom åren har varit just det) som jag är så har jag ridit max varannan dag och övriga dagar har vi promenerat och sprungit tillsammans, samt lekt i skritt över och mellan bommar.
Jag fick även klartecken att ha Exakt med mig på den clinic jag var inbjuden att göra under Sweden International Horse Show (skriver ett eget inlägg om det), vilket var skönt!


Efter Horse Show fick Exakt börja vara ute i sin flock några timmar om dagen, men då det frös på och blev väldigt knöligt och ojämnt underlag i hagen i december och jag upplevde hans ben som lite ansträngt så fick han återgå till paddock i alla fall över jul då jag är bortrest och inte kan ha ständig koll på benet (ni som haft en sen- gaffelbands- eller ligamentsskada vet hur enormt nojig man blir med att känna på benet heeela tiden).

I början av december var veterinären ute på det sista besöket för att kolla så skadan fortsatt verkar läkt efter 6 veckors igångsättning. Det såg den ut att vara, jag fick longera Exakt i trav för första gången och det var väldigt skönt att se och höra att även det såg bra ut!

Så nu är han frisk, jag rider honom 3-4 gånger i veckan i alla gångarter och ökar upp mängden trav, tölt, galopp och böjda spår, och sedan strax efter nyår går han ute på lösdriften i sin flock heltid igen och är så nöjd och lugn!

Häromdagen red jag förstå gången med lite flera varv på vår 140-meters ovalbana i tempo utan skrittpauser och gjorde lite tempoväxlingar och bad försiktigt om lite mera ”tryck” i gången och Exakt kändes härligt smidig, jämn och villig att ta i mera! Lyckan!

Nog för den här gången, hoppas vintern är fin där ute och att ni inte har som vi i södra Stockholm, mest regn och slask.


Malin Schön
26 oktober 2022 18:15

Malin Schön: Practise non judgement!

Malin Schön: Practise non judgement!
Foto: Sofia Pettersson

26Jag red för fantastiska Perry Wood en gång (vill hemskt gärna göra om det!) och han sa en så otroligt bra sak på teoripasset: ”practise non judgement” – praktisera att inte vara dömande!

Och det är något vi alla behöver ha med oss! Så väl i livet som i hästvärlden!

Jag jobbar ju mycket med positiv förstärkning och genom det klickerträning. Men jag jobbar inte uteslutande belöningsbaserat. Och definitivt inte med alla hästar.
Och jag rider en hel del bettlöst, men inte alltid och inte på alla hästar.

Jag har många elever som jobbar helt traditionellt (alltså med negativ förstärkning) och en hel del som blandar – och vet ni vad? Det går bra!
Men det kräver att människan i ekvationen är öppen i sinnet. Hästen är det – jag lovar!

Der här gör att jag verkligen har mött på olika bemötanden, allt från att vara omtyckt till att vara bespottad. Hela spektrumet där emellan. Jag har fått enorma kärleksförklaringar med även hatbrev (med snigelpost – vilket visar på brinnande engagemang måste jag ändå tillstå!) med hot och ogrundade anklagelser. Because assumption is the mother of all fuckups.

En del traditionalister tycker att jag har ”tappat det” och tror att jag bara springer lite planlöst runt och kastar godis lite random i hästens mun och ”inte gör nått vettigt” medan en del belöningsbaserade tränare inte tycker jag är helt ok heller då jag inte jobbar 100% R+.

Jag hade för ett tag sedan en konversation med en vän i stallet där jag, mest för att jag var glad och lite exalterad över det, nämnde att det var så spännande med träningshästen jag hade för att den hästen aldrig var riden eller jobbad med eskalerande tryck och inte förstod det. Om hon utsattes för eskalerande tryck så stannade hon bara och blev osäker och förvirrad.

Jag menade mest att det var intressant för mig att jobba en sådan häst och dessutom lära den att tölta. Men min vän svarade lite kort och snävt och när jag undrade lite vad som var fel så kom det fram att vännen tyckte ”att ja när ni säger sådär så låter det som att allt vi andra gör är fel!”

Jag tänkte till och ja, jag förstår vad min vän menar!
Det är väldigt lätt att både låta så, men även att som mottagare tolka den andre så.

Vi pratade lite runt det och var överens om att det kan uppfattas så väldigt lätt – och att det nog dessutom finns många människor på ”bägge planhalvorna” som faktiskt tycker just det – att den andra sidan har och gör fel rätt och slätt.

Men inget är ju svart eller vitt.

Hur vi än försöker kommer vi nästan alltid glida mellan de olika inlärningsteorierna (positiv- och negativ förstärkning samt positiv- och negativ bestraffning – läs det här inlägget om ni vill lära er mera om dessa!), tricket är väl att själv vara medveten om det och våga tänka öppet kring det.

Malinschön-05

Jag tror verkligen helhjärtat att det på ett bra sätt går att jobba ridhästar (oavsett ras och ålder) med både positiv- och negativ förstärkning och även med en mix av det och ha en häst som mår bra, är harmonisk och nöjd men också vågar säga ifrån när något är fel (hästar är mästare på att dölja känslor och smärta eller viska så svagt så vi knappt hör det) för att den vet att människan lyssnar.

Jag vet SÅ många hästar som förstår klickern (alt. ett belöningsord), men rids i huvudsak med tryck/släpp och inte blivit godismonster, tiggiga eller allmänt odrägliga, utan bara har ryttare som har ett modernt tänk och ett bra verktyg i verktygslådan att ta fram om ett problem uppstår eller ett nytt moment skall läras in och!
Om vi får problem med huggiga, tiggiga hästar runt mat och matbelöning (även morötter och hästgodis är mat) så se det som ett tecken på att något inte är helt rätt där. Och det GÅR att jobba med och jobba bort.

Jag vädjar härmed till er i bägge läger: var öppna! Våga mötas och samarbeta! Våga prata! För det är så vi kommer framåt i utvecklingen!

Våga tro på att bägge sätt har fördelar (men även sina nackdelar) och går att jobba med.
Att jobba med klicker är inte bara för trickträning (ett trick är också ett beteende, precis som en skänkelvikning är), men att rida med tryck behöver inte betyda att jag stressar hästen!

Allas mål är inte samma. Men allas mål bör vara att hästen skall må bra!
Och har vi en häst som steppar runt, skrapar och inte kan slappna av i stallet – då mår den inte bra i den situationen. Då kanske vi måste våga titta utanför det vi trodde oss veta om träning och jobba på ett för oss nytt sätt.

Men kom ihåg: hästarna har aldrig bett om att få delta i vad vi människor fått för oss att göra med dom. Och i och med det är det av yttersta vikt att vi gör allt det så trevligt, ostressande och roligt (för HÄSTEN, det är inte alltid samma som vi tycker är roligt) för dom som det är möjligt. Även om det inte alltid är den bekvämaste vägen för oss och vi ibland måste våga ifrågasätta saker vi lärt oss och trodde vi visste!

Och tro på relation före prestation!

/Malin Schön


Malin Schön
10 oktober 2022 13:50

Malin Schöns blogg: Att börja rida mera bettlöst

Malin Schöns blogg: Att börja rida mera bettlöst

Det här är det tredje inlägget i den här serien om att rida sin häst på bettlöst – scrolla ner för att läsa hela serien från början om ni missat den!

Ok! Du har börjat skola din häst på bettlöst träns! Härligt!

Oberoende av på vilken typ av bettlöst du rider så är det nu bara att fortsätta. Prova att rida ut. Kanske börja med skrittur på stigar i skogen. Eller skritta ut och känn dig för. Känn på fram och halt (godis vid halten om din rädsla/oro är att hästen inte skall stanna!), kanske lite korta övergångar, något steg sidförande eller öppna.

På banan börjar du rida lite volter och åttor. Känn på hur böjning fungerar, kanske fram- och bakdelsvändningar, eller prova lite skänkelvikning. Var noga med att inte bli hängande i tygeln – det är då de blir tunga i handen. Hästar hänger bara när de har något att hänga mot. Ha låga krav och var nöjd med lite. Belöna ofta och ta pauser.

Om du jobbar med klicker så kom ihåg att klicka precis när hästen svarar på din signal. Och kom ihåg att det är utbildning av både dig själv och hästen – och det tar tid. Så tänk på var du gör med kroppen; sätet, andningen, höfterna, sittbenen – allt som inte är handen.

Det finns instruktörer som är duktiga på just bettlöst – kanske ta några lektioner, digitalt eller IRL.

Lisaapril
Lisa Spets och April töltar på sidepull. Foto: Malin Schön

Växla tillbaka till bett om det känns som du vill det, men förkasta inte det bettlösa med ett ”nej min häst trivdes inte alls på det” för det är en utbildningsfråga!

Våga fortsätta! Trots att det inte känns bra alla dagar. Trust the process!

Jag VET precis hur det kan kännas – jag har varit där!

Så var det det här med hästens form.

Egentligen är jag inte så förtjust i att använda ordet FORM. De flesta tänker så lätt eller ofta på nacken eller nosen alternativt huvudets position då. Jag tycker bättre om att prata om hästens hållning eller överlinje.

De flesta av oss vill att vår häst skall jobba i en hållning som är bra för den. Sen kanske vi har lite olika åsikter om vad som är en bra hållning. Biomekaniskt kan forskningen visa vad som är nyttigt för en häst.

Bland det nyttigaste för en häst är att inte bli riden på. De är kort sagt inte gjorda för belastning. Sedan har forskningen också visat att de håller för att ridas, men det är viktigt att de jobbar i balans och får tillräckligt med återhämtning och variation i sin träning.

Och där är tre nyckelord: balans, återhämtning och variation!

Men åter till hållningen.

Det stora är ju att jobba med sig själv med att inte försöka bestämma exakt var hästens huvud och hals skall vara. Inte detaljstyra (micromanage). Vilket är jättesvårt för de flesta av oss har fått inpräntat i vårt medvetande hur en ”korrekt” form ser ut. Samtidigt som vi alla har läst, hört och repeterat att ”formen kommer bakifrån, inte från handen”.

Varför är det så jäkla svårt?!

Kanske för att det är lättare att försöka hantera och ”fixa” det vi ser; hästens hals, nacke och huvud som är framför oss, än att jobba med det liten mindre konkreta, som vi inte ser – utan måste känna – bakom och under oss.

Men de saker vi kan göra är att jobba med att lära hästen och belöna hästen för en bra, hållbar hållning.

Malin-farg-25
Exakt i lång och låg form. Foto: Sandra Nordin Johansson

Här är arbete med positiv förstärkning väldigt bra i inlärnignen, då det är svårt att få ett lika bra resultat om hästen intar en hållning för att undvika eller slippa från ett tryck. Att lära hästen powerpose eller manklyft/crunches (det kommer ett inlägg om det längre fram) och så klicka/belöna hästen för ALLA tillfällen då hästen rör sig i en användbar, nyttig och bra hållning.

Från marken, från ryggen, stillastående och i rörelse. FÖRSTÄRK beteendet!

En bra hållning, oavsett om man jobbar med positiv- eller negativ förstärkning är ju inte alltid en och samma sak. INGEN hållning är bra om den är för statisk! Utan även här gäller ju variation! Att jag belönar hästen för att den länger ut halsen och sträcker sig motsäger inte att jag även kan belöna en högre, kortare hållning. Dynamiskt jobb är viktigt för hållbarhet och välmående!

Mer om det i ett senare inlägg!

Ta hand om er där ute och berätta för era hästar hur fantastiska de är!

/MalinS


Malin Schön
16 september 2022 07:54

Malin Schöns blogg: Att skola sin häst på bettlöst träns

Malin Schöns blogg: Att skola sin häst på bettlöst träns
Foto: Erica Osterman

I mitt förra inlägg skrev jag lite om bakgrunden till att jag börjat rida mera bettlöst och hur det kändes i början för mig. I det här inlägget tänkte jag gå igenom lite om hur det kan vara att börja och några saker som kan vara bra att tänka på.

Värt att notera är så klart att det skiljer sig, så klart, ganska mycket åt i upplevelsen mellan olika hästar. Är hästen känslig, reaktiv, lugn eller lättstressad? Dessutom så skiljer sig olika ryttares ridning och kontakt med hästen åt. Vad var och en har för grundläge att starta från så att säga.
Var ärlig med både dig själv (styrkor, utvecklingsområden och eventuella farhågor och rädslor) och din häst (liksidighet, lugn, lättsamlad, framtung etc.).
Alla har inte samma upplevelser och inte heller samma referenser.

Men here we go:

Del två: Starten – att skola hästen på bettlöst

– Ok, vi är igång!

Vi förutsätter att vi rider på sidepull, den mjukaste av de bettlösa alternativen. Se till så det sitter bra anpassat och du är på ett inhägnat område.

Sidepull
Exakt i sidepull. Foto: Malin Schön

Börja från marken med att gå med hästen, gärna bredvid sadeln så att du ”rider från marken” och göra några halter, gå fram och svänga lite. Kontrollera så att hästen svarar mjukt och fint på hjälperna och förstår vad du ber om.

Rida Från Marken
Brandi, 4 år vid fototillfället, ”rids” från marken. Foto: Per Schön

Sänk dina förväntningar och krav kraftigt och sitt upp!

Så börjar du. Rätt upp och ner som vanligt!

Ett bra mål att ha det första ridpasset är ABC – starta, stanna, svänga.
Ha som mål att ta så lite i tygeln som möjligt och använda sätet, kroppen och rösten så mycket du kan. Ge både dig själv och hästen små pauser ofta och håll ridpasset rätt kort.

Ett bra hjälpmedel man kan börjar med först, om man vill, är en halsrem och godis.

Om din främsta rädsla eller oro är att hästen inte skall stanna börja med att ge den en godisbit från ryggen varje gång den stannar på din signal (röst, säte, eventuell halsrem och så lite tygel du kan). Sätt sedan en röstsignal på det (många har ju redan det. ”Hoo”, ”stanna” eller en vissling). Var konsekvent med att ge godis vid halt om det något du är orolig för att inte skall fungera. Om du använder klicker, så tänk på att det hästen gör i sekunden du klickar är det du förstärker. Använd alltså inte klicker för att få hästen att stanna, utan klicka när hästen HAR stannat i det här fallet.

Om hästen blir tung i handen, vilket är rätt vanligt att de blir i början, så kom ihåg att hästar inte hänger om de inte har något att hänga mot. Lätta alltså på handen själv och sänk kraven på ”form”. Ta reda på var hästen går i bäst balans om den själv får ta ansvar för sin hals och sitt huvud. Låt det kännas ”skit” och fokusera på tempo och riktning! Ha tålamod!

Du grejar det här!

Kom ihåg att det alltid är ok att växla tillbaka till bett om det känns otryggt, svårt eller du känner att du behöver det! Variation är bra! Våga låta processen ta tid och kanske är det så att du enbart vill rida bettlöst när vi klättrar er lugna stig i skogen, då du ändå mest sitter på långa tyglar.
Det kan också vara ett bra ställe att börja på om du känner dig trygg där!

Jag red ofta i början ett varv på vår klätterslinga i skogen, cirka 35 min, och sedan red jag in på ridbanan och red ca 10–15 minuter där. Då var min häst uppvärmd och mjuk samt i en bra och avslappnad stämning efter skogsturen.
Och så siktade jag alltid på att avsluta när något gick riktigt bra – eller med att göra någon övning där jag visste att chanserna att det skulle lyckas var hög.

Det var viktigt för både mitt och min hästs självförtroende att vi kände att vi lyckades med uppgiften – hur lätt den än kunde verka.

Om ett problem uppstår, försök analysera.
Ett väldigt bra redskap, som kan hjälpa en analysera är att filma sig själv. Sätt upp mobilen på ett stativ (jag har en tripod med ”snake-ben” som går att klämma fast på staket eller ställa på en pall av den här typen) eller be någon du litar på filma när du rider.

Det är inte alltid den mest njutbara filmupplevelsen i början, men är ett väldigt bra och nyttigt sätt att se ur en annan vinkel vad man gör och förstå vad som eventuellt blir fel.

Håll hela tiden ridningen på en nivå där du och hästen känner er trygga!

Lycka till och kom ihåg att ni gärna får kontakta mig på min instagram eller facebooksida om ni har tankar eller frågor!


Malin Schön
29 augusti 2022 19:05

Det bästa bettet kan vara – inget alls!

Det bästa bettet kan vara – inget alls!
Foto: Erica Osterman

Jag får ofta frågan ”varför rider du bettlöst?” när jag dyker upp på en kurs eller clinic med ett bettlöst träns på min häst.

”Varför inte?” svarar jag.

För jag rider mycket bettlöst. Ungefär 90% av ridningen på mina egna hästar är nu för tiden bettlös. Oftast med sidepull, men ibland på ett hackamore med korta skänklar.

Sidepull
Exakt med sidepull. Foto: Erica Osterman

Men jag rider ju även på bett ibland, men det blir rätt sällan då jag oftast tycker jag får ärligare svar från hästarna bettlöst och inte känner ett behov av bett. På just mina hästar.
Jag är däremot inte EMOT att rida med bett – jag är dock FÖR bettlös ridning!

Hackamore
Brandi med ett hackamore med korta skänklar. Foto: Malin Schön

Vi har alla sett en häst med orolig mun. Som gapar, klapprar med tänderna, har tungan utanför, skummar rikligt eller fipplar och rör munnen mycket. Det ser inte så nice ut va? Leder inte till högre poäng på tävlingar heller (i alla fall inte i islandshästsammanhang). Men framför allt: det är ett uttryck från hästen på obehag och smärta!

Att hästens mun inte är gjord för att ha ett bett i sig är något vi alla vet. Jo det gör vi! Även du.
Trots det är det en fullkomlig självklarhet för de allra flesta att när hästen är sådär mellan 3-5 år gammal stoppa in en metallbit (oftast, ibland gummiklädd, ibland helt i plast, gummi eller läder) i hästens känsliga mun. Otroligt vanligt är dessutom att direkt från början sätta på en nosgrimma och stänga till munnen ”så hästen lär sig från början att inte gapa” alternativt ”för att bettet skall ligga still i munnen”.

Allt för sällan ser man exempel på att hästen får undersöka bettet först och få lite godis för att den nosar och grejar och kanske till och med smakar på det. När jag ser det blir jag alltid glad!

Ännu gladare blir jag av hästar som blir inridna bettlöst och i det fall ryttaren vill det introduceras till bettet när hittat en bra balans med ryttare och förstår i alla fall de grundläggande hjälperna. På det sättet besparas hästens mun de missförstånd som nästan oundvikligen sker under grundutbildningen och som bonus har man en häst som KAN ridas bettlöst från början.

Här jobbar jag med en av mina träningshästar, som är inriden bettlöst, med att introducera bett.
Jag vill att hästen skall ha en bra känsla när den ser bettet och gärna vilja ta bettet i munnen själv. Jag använder därför en klicker som jag klickar med (och ger belöning) först när hon nosar på bettet och sedan när hon pillar på det och sedan när hon vill smaka på det. Det är tredje gången vi tränar med det på filmen:

 

Hästens andning påverkas negativt av att ha ett bett i munnen (även utan tryck i tygeln) – visste du det? Läs gärna den här utmärkta översättningen av Dr. Robert Cooks text om hur hästens andning och bettlös ridning fungerar.

Ingen häst är gjord för att ha bett i munnen, men de flesta lär sig att vara helt ok med det.
Men de finns de som aldrig blir helt bekväma med något bett och det oavsett hur många tusentals kronor ägaren plöjer ner i att söka rätt bett för den hästen. Och de hästarna bör i min uppfattning få slippa bett!

Alla hästar bör kunna ridas på någon sorts bettlöst alternativ även för variation, eller om de har en skada i eller i närheten av munnen, som gör att de inte får eller kan ha bett i munnen.

Och en väldigt fin sak inom islandshästsporten är att vi får tävla, i alla grenar och åldersklasser, på nästan alla bettlösa alternativ! (Till exempel indianhackamore/boasal är dock inte tillåtet).

Valsa-bettlöst
Magnús och Valsa vinner speedpass på SM 2019 bettlöst. Foto: Malin Schön

Jag vill dock igen påpeka att jag inte är emot ridning med bett!

Ett bettlöst alternativ är inte alltid ”snällare” mot hästen än ett bett. Det finns jättemjuk och harmonisk, trevlig ridning på bett och brutal, otrevlig ridning på bettlösa alternativ, men jag har ändå sett mer av det omvända.

Och oftast när det gäller den otrevliga, hårda eller rent brutala ridningen så handlar det inte om vad hästen har på huvudet och i munnen, utan om hur den ryttaren hanterar och ser på hästar, hanterar sin egen stress och press, så väl inre som yttre.
Väldigt få människor går ju ut och tänker ”idag skall jag göra min häst riktigt illa och rida hårt”. Det grundar sig ofta i personens grundsyn på hästar, vad och var man från början fått lära sig hästhantering och ridning samt vilka förebilder (eller så kallade förebilder) man har som ryttare och hästmänniska.

Jag tänkte jag skulle berätta lite mera om mina tankar kring bettlös ridning och jag börjar från början och har delat upp det i lite olika kapitel och vi tar de första två idag så fortsätter ”bettlöstskolan” i nästa inlägg.

Hoppas ni finner det intressant!

Del 1. Bakgrunden

Jag har länge lekt lite i träningen av mina hästar med att rida i repgrimma och ibland helt utan träns, men jag började rida lite mera bettlöst för ca 3 år sedan. Dels för att det var enkelt då jag började rida mera med klicker och då gav hästen matbelöningar, men också av nyfikenhet och för att utveckla mig själv som ryttare!

Gnarepgrimma
Gná och jag i repgrimma. Foto: Malin Stang

Kunde jag göra det lika bra som med bett? Kunde jag få samma känsla? Vad hände om jag tog bort bettet?

Jag började med att stegvis rida mera på bettlöst, främst på sidepull och jag kände mig bitvis som 1) en nybörjare och 2) som en SÅ DÅLIG ryttare i början!

Nyttigt för ödmjukheten så att säga…

Emellanåt gick jag tillbaka till att rida på bett för att få lite självförtroende igen.

En gång var jag helt säker på att det var någon som inte stämde med min häst, att han hade ont. Han kändes skev, var tung i handen och det kändes som jag knappt kunde styra annat än i skritt. Nästa dag red jag med bett och han dansade fram, mjuk som smör. Jag fattade: han förstod mig inte på bettlöst. Han försökte garanterat göra det som kändes lättast för honom, men kände inte igen signalerna och blev osäker och tung.

Men så jag satte mig ner och tänkte och kom fram till att det är inte min häst som funkar dåligt/mindre bra på bettlöst – det är JAG som måste lära mig rida bättre!

Så jag fortsatte traggla. Red massor i skritt och använde klickern till att belöna upp (förstärka) när han jobbade rätt, var lätt och bar upp sig bra, om än så bara i skritt eller en kort, kort bit i trav eller tölt. Det går så klart att göra utan klicker, men det går fortare och blir tydligare för hästen med en klicker.

Och ganska snart så blev det bättre. Och så en dag råkade jag se skuggan av min hästs huvud när han jobbade (med aktiv och bra överlinje dessutom) i trav och såg hur läpparna ”sladdrade” helt avslappnade. Och där någonstans bestämde jag mig: jag skall lära mig det här!

Alla hästar kan skolas att gå bettlöst!

Men precis som med bett måste vi utbilda dom (och oss!) till att förstå det. Och ibland måste vi omvärdera vad vi trodde att vi kunde och visste.

Att bara slänga på ett bettlöst träns av någon sort och tro att hästen skall gå som vanligt blir inte vidare schysst mot hästen, inte mot dig själv heller.

Du måste bara våga prova!

Fortsättning följer i nästa inlägg!

Ridsport digital

99:- i månaden