Brandi är född 2009 och är min egen uppfödning. Han är efter Ómi från Stav och undan mitt sto Tindra frá Österkulla (e Mökkur frá Varmalæk). Han är den snällaste häst jag vet. Lugn, varit lätt att få kontakt med och utbilda, vilket jag gjort själv, och haft rena gångarter från början. Sällan upprörd, otroligt mjuk och en riktig medlare i flocken. Kort sagt en riktigt goding!
Vi har varit ute på en del tävlingar, varit utklädda på Freyfaxis lagtävling två gånger och ridit otaliga kurser. Det enda Brandi verkligen inte gillat var skoning, men tack vare klickerträning och ändrat upplägg och ökad förståelse för hans upplevelse av det så har det löst sig och idag går skoningarna lugnt och fint till!
Under slutet av sommaren 2021 började jag märka en förändring i hans beteende. Jag tror att det absolut första som hände var när vi red på en äng. Höet var slaget och ”dinosaurieäggen” bortförda. Vi hade ett mjukgörande dressyrpass och bytte varv, gjorde övergångar och allt kändes bra, tills – BRAK – en älg kom utrusande ur, den rätt täta, skogen! Älgen måste blivit skrämd av något för den verkligen rusade ut ur skogen och fortsatte över fältet, till synes utan att ta notis om oss. Både jag och Brandi blev nog lika rädda och han fullkomligen skenade av fältet och det kändes som ren tur att jag satt kvar i svängarna. När vi lugnat ner oss så red jag tillbaka till fältet och lite tveksamt gick Brandi in på det igen. Vi skrittade en liten bit på det och sen kastade han sig iväg ut från fältet igen i full fart. Okej, han hade verkligen blivit rädd, det förstod jag. Jag satt av och lät honom beta lite i kanten av fältet och sen promenerade vi hem.
Jag vet inte om den här episoden har med resten av historien att göra, men det kändes som startskottet. Under veckan som följde så blåste det rejält och bredvid den stora sommarhagen, som flocken gick i, var en skogsdunge med aspträd som lät rätt mycket i blåsten. Eftersom stallet är en bra bit från hagen och det finns en bindbom utanför hagen så gjorde vi i ordning hästarna direkt vid hagen när vi skulle rida. Och en dag var Brandi, som aldrig reagerat på vind och ljud tidigare (född och uppvuxen på lösdrift som han är), väldigt stressad. Det eskalerade när jag borstade och sadlade från stressad till helt hysterisk. När jag skulle sitta upp stegrade han, något han aldrig gjort under hantering under alla år. Helt ställd och förvirrad stod jag där och försökte förstå vad som hände med min lugna trygga häst. Tiden gick och var det vindstilla fungerade det bra att göra i ordning honom utanför hagen, men var det blåsigt valde jag att promenera till stallet. Jag tänkte att något hänt i hagen under blåst och han blivit rädd för ljudet. Och när det blåser kraftigt i aspar så låter det ju verkligen högt och påminner om ljudet av forsande vatten. I övrigt jobbade han på som vanligt och kändes som han skulle.
Hösten kom och allt rullade på som vanligt med hästarna, kurser, livet. Brandi kändes i stort sett som vanligt, men då och då var det episoder då han reagerade på ett sätt jag inte kände igen. Vi ”terapiade” mycket med fältet där vi träffat älgen, eller ja, alla fält. Red till kanten, betade och tittade, skrittade in på fältet, betade lite och ut igen, in och skrittade en bit längs med kanten, betade och ut igen. Oftast gick det bra, men så ibland for han iväg ut från fältet som om någon slagit eller knivstuckit honom.
Och sen började små andra beteenden krypa sig på. Brandi började skrapa mycket med frambenet medan jag borstade. Han klev undan lite, lite grann när jag sadlade.
Ville inte stå vid uppsittningspallen alla dagar. Och så stod han och tittade mot sin vänstra sida efter uppsittning och vid halter. Han började också flema lite då och då utan, för mig synbar, orsak. Och så lite smärtansikte emellanåt. Vilket faktiskt som hästägare, även som en påläst sådan, är lite jobbigt att se och erkänna att ens häst har! Allt det här hände ju inte samtidigt, men kom liksom krypande och jag började känna att något faktiskt var fel. Googlade och läste på och misstanken om magsår började växa. Men varför? Han gick på lösdrift, i en trygg, bra flock med fyra fodringar per dag samt extra tuggande dagligen när jag var där. Han kändes lugn och harmonisk i övrigt. Ingen annan uppfattade att något skulle vara fel (personalen i stallet, andra hästägare i flocken)

Jag tog ett djupt andetag och bokade en gastroskopi på klinik. Det jobbiga med att göra gastroskopi är att hästen måste svälta, helst 12-16 timmar, före titten i magen. Och så lång svält kan ge magsår i sig. Men än så länge är det enda sättet att få veta. Det finns forskning på att kunna göra test med ett salivprov som kan göras utan svält och hemma – hoppas verkligen det blir verklighet! Läs mer om det här
Vi åkte in till kliniken och gastroskopin gjordes. Och så här: Brandi hade inte klassiskt blödande magsår, vilket ju var skönt, men han hade något som liknade rivmärken på slemhinnan i magen. Veterinären gissade på att han fått i sig något vasst (troligtvis växt, något annat skulle förmodligen gett större problem). Däremot ger det ju samma smärta som ett ”vanligt” magsår. Vi diskuterade runt hans levnadssituation och han fick GastroGard (omeprazol, samma aktiva substans som människor får vid magsår) utskrivet. Jag valde att låta honom ha två veckors total vila och sedan gå promenader och vara lös på ridbanan med mig och välja själv om han ville göra något med mig eller bara gå runt och nosa. Efter cirka en månad började jag skritta uppsuttet någon dag i veckan.
Cirka 2,5 månader senare var han sig själv igen! Ville vara med, kom till mig på ridbanan när jag stod med sadeln i famnen och lät mig sadla. Puh! Allt väl tänkte jag och började långsamt trappa upp träningen igen.
Hela våren och sommaren 2022 kändes bra, men under hösten började symtomen återkomma. I och med att man måste svälta hästen inför gastroskopi, ville jag helst inte göra det igen utan tog ut en vända GastroGard till (som jag hade kvar på recept) och han blev bättre, men inte helt bra. Jag tänkte att en del saker blivit i minnet som obehagliga för honom och jobbade mycket med att förstärka att sadeln lades på (genom klicker och matbelöning, samt att ta sadla på och ta av sadeln) och försöka promenera och mysa mycket. Att komma med ut som handhäst funkade bäst. Att gå promenader själva var inget han uppskattade.
Jag läste det mesta jag kom över om magsår och jag hittade artiklar om hur för lite sömn kunde påverka hästen. Min underbara stallägare diskuterade hur vi kunde göra saker ännu bättre och vi lade till halm i ligghallen (som tidigare haft ”bara” torvbädd, som mockades ofta och fylldes på). Och ganska direkt började jag se hur Brandi hade halm i man och svans nästan varje dag – han låg alltså ner i halmen!
Det som började bli tydligt för mig var att ett symtom på att Brandi inte mår helt hundra i sin mage är att han blir reaktiv i ridningen. Rädd för blåst, tittig och kunde plötsligt dra iväg ”som stucken av en kniv”. I sällskap kändes han som sig själv men så fort vi var ute själva var han osäker, vilket han aldrig varit innan.
I slutet av april 2023 hände det igen – vi skrittade hemåt på en ridtur, stannade till och han fick beta lite, vilket han glatt gjorde. Jag satt avslappnat i sadeln och han lyfte huvudet och så – PANG skenade han. Rätt in i en hage, som tack och lov var öppen (alternativet var att följa vägen där en vägbom står. Stängd. Det hade kunnat gå riktigt illa, för när han drog såhär var han helt blockerad). När han stannade satt jag fort av och promenerade lite skakig i benen hem med honom. Tandläkaren, som även är veterinär, kom bara några dagar senare och jag fick en tid då (tack vare snälla stallkompisar som bytte dag!). Brandi hade en liten foderinpackning mellan två tänder och när jag pratade med veterinären om beteendet sade hon att jag skulle känna efter hur det kändes, för foderinpackningar kan ge smärta som kan ge lite av samma symtom som magsår, och ringa om det inte blev bättre så provare vi med en omgång GastroGard till.
”Hjälper det inte långsiktigare den här gången så måste vi åka och göra en grundlig utredning” tänkte jag. Jag var bortrest i jobb en vecka, så Brandi vilade och när jag kom hem började han direkt med att stå och titta mot magen, titta på mig med ett, för mig, rätt tydligt smärtansikte och så flema. Jag ringde veterinären direkt. Hon skrev ut en lite längre kur GastroGard och så började vi. Sommaren har varit lugn för Brandi med en väldigt försiktig träning och mycket tid spenderad med att observera honom.

Och så för cirka 1 månad sedan när jag red ut en lugn tur så kände jag: Här är han ju – MIN häst! Han bara var sig själv igen, helt och fullt. Lugn, avspänd och intresserad! Sakta, sakta har jag börjat öka träningen. Jag försöker vara jättenoga med att lyssna på honom. Se på hans uttryck. Höra om han vill. Inte sitta på honom två dagar på raken, jobba lugnt och mycket avsuttet. Och, peppar peppar, så känns han bra! Men jag kommer vara väldigt försiktig när han skall flytta tillbaka till vinterhagen. Men jag hoppas så att det här är sista gången han mår så här.
Några reflektioner efter den här resan (som jag ju inte vet om är slut än):
– Våga se att något är fel! Smärtansikte kan vara svårt att upptäcka och även svårt som hästägare att acceptera att ens häst har det. Granska ansiktsuttryck på bilder du tagit. Läs mera om smärtansikte och öva på att se det här: https://langthastliv.se/pain-face
– Funderar du på om det kan vara magsår – åk in och kolla det! Magsår är väldigt, väldigt vanligt på häst har det visat sig. Och det är olika för olika individer vilka symptom de visar. Läs mer här
– Att hästen plötsligt blir reaktiv kan vara ett symtom!
– Det tar tid att läka och även tid för en del individer att upptäcka att det inte längre gör ont och att smärtminnena försvinner.
– Se över din hästs levnadssituation och foderintag! Trivs hästen i sin flock? Får hästen tillräckligt tuggtid och sover den tillräckligt. Kommer den till ro i boxen/ i flocken?
Kom ihåg de tre U:na för ett bra hästliv: Umgänge, Utrymme, Utfodning!
Följ Ridsport på