Clinic med Kyra Kyrklund: ”Att utveckla en unghäst är som att måla ett konstverk”

Hela 1200 åskådare har samlats i Röda ridhuset på Ridskolan Strömsholm för att se Kyra Kyrklunds efterlängtade clinic. Det är nu ett par år sedan hon senast gjorde något liknande i Sverige.

Diskussionen om dressyren

Kyra inleder med att tala om den kritik som riktats mot dressyren under senare tid och om debatten där man lägger stor vikt vid hästens huvud – där det närmast blivit en dödssynd att hästen så mycket som för ett ögonblick är bakom lod.
Hon berättade att hon själv, när hon var yngre, kunde vara snabb att döma ryttare och tränare som gjorde fel.
– Då var allt svart eller vitt. Men nu ser jag mer olika nyanser av grått, menade Kyra.

– Mycket av den här diskussionen handlar om lodplanet. Det står att vid tävling ska hästen gå vid lodplanet eller lite över. Men se tillbaka på när vi hade rollkur. 


Kyra förklarar att internationella ridsportförbundet FEI då inte tyckte att ordet rollkur lät bra och valde att kalla det hyperflexion.
– Om man läser vad hyperflexion betyder så är det att man böjer en led till max och sedan lite till. Det är som ett böjprov.

– Men nu, när en häst går lite bakom lod, kallar man (i sociala medier, reds anm) det för hyperflexion. För mig är det väldigt negativt och hårt. Om hästen går ett ögonblick bakom lodplan, samtidigt som den bär sig själv, tror jag inte att det är illa.
– Den som kan hålla hästen vid lodplan är den som är bäst, men vi är inte perfekta. 1984 red jag OS i Los Angeles och då var det en dödssynd att ha hästen bakom lodplanet. Du blev slaktad – eller fick i alla fall dåliga poäng.
Dock beskriver Kyra att det är svårt att få hästen att både bära sig över ryggen och gå framför lod. 

– Man måste först få upp ryggen, sedan kan man ha hästen framför lod.

Det blir alltid ett skump, och man måste bli vän med det

Ryttarens utmaning – att sitta bekvämt i traven

Kyra tar upp ett av de problem som alla ryttare står inför: att sitta bekvämt i traven. 
– Det blir alltid ett skump, och man måste bli vän med det.

Under clinicen demonstrerar Kyra två hjälpmedel som hon börjat använda sig av och som kanske kan vara till hjälp för att ”bli vän med skumpet”.

Det ena är en benlinda som går ner under hästens mage framför sadelgjorden och upp till ryttarens händer. 

– Det är en bra övning för att bli lite mer stabil. Ryttaren kan nästan dra sig ner i sadeln.

Det andra är ett hundkoppel – som hon kallar ”hundrem” – som hon fäster runt Sandra Dahlins blivande Grand Prix-häst, den 8-årige Borichis hals. Remmen stabiliserar handen och tvingar ryttaren att rida mer med sina vikthjälper.

– Man kan ta hjälp av remmen så att hästen inte känner sig låst.

Sandra får göra en övning där hon rider lätt och stannar uppe i två steg.

– Det handlar om hur man landar, att man inte landar ”bang”! Att man tillåter hästen att komma upp i ryggen och bromsar med sin egen vikt istället för med tygeln.
– Nu kommer det inte att finnas en enda hundrem i en enda butik fram till jul!

Ju mjukare viskningar ni kan kommunicera med, desto bättre blir ridningen

Vikten av vikten

Kyra tar också fram en liknelse som hon ofta brukar använda sig av:
– Man kan se det som en stor boll som man vill studsa. Den kommer upp och sedan ger man den fart, men om man möter den för tidigt slutar studsen. Hela energin kommer från hur den där bollen kommer ner i marken. Det är den där landningen som avgör hur mycket kraft uppåt man får.
– Man kan behärska takten på hästen med sin egen vikt.

Kyra talar om ryttarens hjälper och pekar ut just vikten som ryttarens viktigaste hjälpmedel. Små viktförskjutningar kan styra hästen subtilt, och Kyra ber ryttarna att vända över banan enbart genom att justera vikten. 

– Det är hela tiden ett signalsystem och ju mjukare viskningar ni kan kommunicera med, desto bättre blir ridningen.

Skänkelhjälper och skänkelvikning

Kyra ser skänkelvikning som en av de bästa övningarna för att få hästen att aktivera sina bakben och böja knä och has. Hon uppmuntrar ryttarna att arbeta mot att hästen ska flytta sig för mindre och mindre hjälp. Samtidigt betonar hon vikten av att rida rakt fram mellan skänkelvikningarna för att behålla balansen och undvika spänningar.

Hon påpekar också att det är viktigt att inte klämma med benen.
– Det största felet när man klämmer med benen är att då känner inte hästen när man vill gå åt sidan eller rida framåt, när man vill ha en reaktion. I princip vill jag kunna viska med skänkeln. Men ibland kan det hända att jag istället måste ryta till med skänkeln. 

Men klämma, det får man aldrig göra.

– Om man klämmer åker underskänkeln iväg.

– Man måste hitta sin balans i sadeln så att man nästan kan ta ut benen.

Kyra visar hur man ska böja knä och höfter för att komma om hästen och vrida ut baksidan av låret.

– Man får lyfta upp benet så man känner att man kan använda den bakre lårmuskeln.

Hon uppmanar också ryttarna att inte dra bak underskänkeln för långt. 

– Se till att hästen lyder för skänkeln och flytta den inte längre bak. Där har hästen mer fett och känner mindre.

Piruetter kräver hög samling

Kyra låter eleverna visa hur man först gör en bakdelsvändning i skritt som får fortsätta i 360 grader och där man lägger in en fattning och två galoppsprång i vändningen för att introducera piruetten.
– Piruetter kräver samma grad av samling som piaff. Om hästen inte är tillräckligt samlad, kommer piruetterna att bli svaga.

Hon ger även råd om hur man samlar galoppen.
– Man kan inte både ta kortare och kvickare steg samtidigt. Börja med kortare steg och lägg sedan till kvickheten.

Samling är inte något som börjar vid medelsvår B, utan redan när man sitter upp första gången

Se unghästens utveckling som ett konstverk

Att utveckla en unghäst är som att måla ett konstverk, menar Kyra.

– Om hästen utvecklas till något ’fult’ är det fel i träningen. Den ska bli vackrare och vackrare.

Hon betonar att unghästar bör introduceras för samling tidigt. 

– Fyraåringar måste förstå konceptet av att samla sig för att bära sig själva.

– För att samla måste den först förkorta sin underlinje, sen kommer överlinjen upp och då blir det bekvämt att sitta på den.

– Samling är inte något som börjar vid medelsvår B, utan redan när man sitter upp första gången. Hästen måste samla sig för att bära ryttaren.

Hästens exteriör är avgörande

Hon berättar om hur den ryske ryttaren och tränaren Ivan Kisimov beskrivit hur de köpte tvååringar och tittade på vinklarna på bakbenen. Genom att erbjuda hästen en godis försökte de se hur lätt det var för den att ge efter i nacken. Mellanrummet mellan kindbenet och atlaskotan skulle vara minst två fingrar. 


Samtidigt pekar Kyra på hästen som just då är inne på banan, Sandra Dahlins 4-åring Brandklipparen, som hon menar är ett bra exempel på en häst som både har rätt temperament och exteriör.
– Han har ett trevligt temperament, verkar lätt att utbilda och okomplicerad i huvudet. Med de här kontroversiella grejerna måste vi hitta en ridning där hästarna inte är spända, så att det blir lite mer harmonisk ridning.

På många sätt är han också välbyggd för dressyr – inte minst när det gäller det ovan nämnda mellanrummet:

– Det ser ut som en banan.

Det visas för mycket dålig piaff

Kyra tycker att man ser alldeles för mycket dålig piaff.
– …där bara bakbenen sprätter eller benen lyfts olika högt utan regelbundenhet. 
Jag tycker att de godkänner lite för mycket olika piaffer.
Ofta saknas det samling. Hon frågar publiken: 

– När ni ser en piaff, fråga er; skulle hästen kunna göra en levad? Det visar om den kan ta vikten på bakbenen.
Under clinicen rider Sandra Dahlin en övning där hon ryggar och sedan stegvis går över till piaff.


Man måste smaka på jordgubbssylten

Kyra avslutar med en filosofisk reflektion över ridning som konst och lärande. 

– Ridning är en känsla, och känslan är ett sinne, du måste se, höra eller smaka. 

Hon använder sin liknelse med jordgubbssylt, som har hängt med i många år: Man kan beskriva att det är sött och lite syrligt, men man måste smaka för att veta vad det är. 

– När man en gång känner den rätta känslan vet man vad man ska sträva efter.

Hon framhåller vikten av att rida många hästar. 

– Det måste inte bara vara de bästa hästarna. Jag red ponnyer, kallblod, åsnor och kor!
Men ingenting slår en bra läromästare, det är så man får uppleva den rätta känslan och kan ta med sig den vidare när man tränar, även när man tränar mentalt.
– Den bästa läraren är en bra häst. Det är bättre än en bra tränare, avslutar Kyra lite självironiskt.

Kyra om …

… reaktion

– När jag har fått en reaktion ska jag berömma även om det inte är perfekt. Det är bättre att hästen reagerar fel än att den inte reagerar alls.

… kandar

– Kandar är lite som kniv och gaffel. Det är bra att ha när man äter, men det är inte så bra i apans hand. Men folk utbildas inte i att rida på kandar.

– Stången tar ner och bridongen tar upp och det styrs av vilken tygel man använder. 
Många rider – ”av någon orsak, jag förstår inte varför” – med tyglarna i kors och då blir det motsägelsefulla signaler, menar Kyra.

Ekipagen på clinicen

Studenterna Anna Niska som går årskurs 3 på Strömsholm och dressyrstipendiaten Ella Björklund som båda rider ridskolans hästar inleder clinicen tillsammans.

Sandra Dahlin deltar med Brandklipparen (SWB f-20 e Quaterhit-Flambeau, uppf Ilse Ekenborn, äg Birgitta Dahlin) och senare också med egna uppfödningen Borichi (SWB f-16 e Van Vivaldi-Bocelli, uppf Miotta AB, äg Birgitta Dahlin), son till hennes tidigare topphäst Ichi. Brandklipparen vann 4-årsfinalen på Elmia i oktober i år.

Childrenryttaren Ella Jerlin rider Madcap of Thille (Welsh partbred f-16 e Iglatjärns Samson-Warsteiner, uppf Susann Thille, äg Ingrid Jerlin). Ekipaget ingår i A-truppen för children.

Linnea Holmgren rider även hon familjens egen uppfödning, Buskhagas Tsjai (SWB f-16 e Tailormade Temptation-Sandro Hit, uppf Stall Buskhaga, äg Malin Holmgren, Stall Buskhaga), som var tvåa i Breeders Trophy för 7-åriga hästar förra året.