Efter mardrömsvåren: ”Jag bara satt och log”

När ett par ekipage strök sig fick Linnea Blomgren chansen att rida B-final i V1 tillsammans med sin Ölver frá Narfastöðum (f-14 e Korgur frá Ingólfshvoli, u Eik frá Narfastöðum) under sitt första år som senior. Det slutade med en delad niondeplats, men resultatet var nästan oväsentligt.

– Det var bara så jäkla kul. Redan på framridningen pratade både jag och Tove Johansdotter om att det kändes helt galet. Att bara få värma upp runt de ryttarna och bli uppropad tillsammans med Jamila, Ylva och Beatrice… det var helt fantastiskt.

Hon ler när hon tänker tillbaka på ritten.

– Inne på banan tänkte jag inte på någonting annat än att jag bara var lyckligt lottad. Jag bara satt och log. Ölver kan gå bättre och kännas bättre, men jag hade inte ens tid att tänka på det. Jag bara njöt av att få vara där inne. Vi hade en sådan fin hejaklack också. Det var en fantastisk upplevelse.

Vad betydde det för dig?

– Extremt mycket. Bara att veta att jag, första året som senior, har en häst som placerar sig bland de nio bästa fyrgångshästarna i Sverige… det känns helt galet. Jag kommer bara börja gråta när jag tänker på det.

Kollapsade efter förra SM

Glädjen på Himmelstalund står i skarp kontrast till det gångna året.

Efter förra säsongen började kroppen säga ifrån. Det som först yttrade sig som en ovanlig trötthet utvecklades till något betydligt större.

– Jag har haft en jättejobbig vår. Inte med ridningen egentligen, utan med mitt mående och min hälsa. Efter förra årets SM kollapsade jag fullständigt. Jag packade inte upp på ett halvår. Samtidigt hade jag haft huvudvärk till och från i nästan två år, men fått höra att det nog handlade om spänningshuvudvärk. När tröttheten blev så extrem sa mamma till slut att nu måste vi söka hjälp.

Det blev starten på en lång rad undersökningar.

– Jag har gjort magnetröntgen, ryggmärgsprov och EMG. Under en period trodde läkarna att det kunde vara en neurologisk sjukdom, som ALS eller MS. Det var fruktansvärt att inte veta.

Utredningen visade senare att Linnea har en cysta i hjärnan. Enligt läkarna är den ofarlig, men det är ännu inte klarlagt om den kan ligga bakom symptomen. Nu väntar bland annat ett besök hos neurokirurg och en sömnutredning.

– Det värsta har varit tröttheten. Vissa dagar har jag sovit nästan tjugo timmar. Jag kunde tänka att jag bara skulle lägga mig en stund innan jag gick ut till hästarna, och sedan vaknade jag sju timmar senare. Jag har haft så ont i huvudet att jag fått stark smärtstillande medicin, men knappt haft effekt.

Den ovissheten har varit minst lika tung som de fysiska symptomen.

– Ett tag trodde jag faktiskt inte att jag skulle överleva. Jag var rädd för att somna för jag tänkte att jag kanske inte skulle vakna igen. Det var en fruktansvärd ångest. Nu vet jag att det inte är något akut eller livshotande, och det är jag oerhört tacksam för. Men jag vill inte leva så här resten av livet.

Samtidigt har tankarna ofta gått till hästarna.

– Jag bryr mig egentligen inte om resultaten. Men jag tycker att när man åker till ett SM ska hästarna få rätt förutsättningar att prestera. Jag har haft jättemycket ångest över att inte kunna ge dem det. Jag undervisar normalt väldigt mycket, men i vår har jag knappt orkat göra det.

Tre brutna fingrar – fem veckor före SM

Som om inte det vore nog råkade Linnea ut för ytterligare en motgång bara några veckor före mästerskapet.

Vid en lastningsolycka bröt hon tre fingrar på höger hand.

– Hästen slet sig och jag hann inte släppa. Läkarna tittade på röntgenbilderna och sa att jag skulle vara glad att fingrarna ens satt kvar, berättar Linnea som blev gipsad – men det fick inte sitta kvar länge.
– I knappt ett dygn, säger hon och skrattar.

Maragretehof Festival var anledningen, och bara några dagar senare satt hon åter till häst för att tävla.

– Jag red faktiskt med gipset på Margaretehof. Jag har fortfarande ont och fingrarna är svullna, men jag är ändå glad att det ”bara” var fingrarna. Hade det varit axeln eller benet hade det varit mycket värre, säger Linnea som visar upp svullna, krokiga fingrar.

Hyllar hästarna

SM blev däremot inte alls vad hon hoppats på tillsammans med Bróðir fra Slippen (f-10 e Gjafall fra Katknøs, u Lóa frá Fjalli), något hon också berättat öppet om i sina sociala medier.

Men besvikelsen överskuggas av något annat.

– Broðir har sitt bagage och vi har kämpat mycket tillsammans. Vi har ridit bettlöst, med halsring och gjort allt möjligt. Stilpass är lite bära eller brista och det är klart att jag blir nervös, för jag vet hur bra det kan bli om allt stämmer, säger Linnea som fick mer galopp än pass när det väl gällde i år.

Hon stannar upp en stund.

– Men vi måste också vara glada över våra hästar, även när det går dåligt. De har ingen aning om varför de springer runt där inne. De gör det bara för vår skull. De åker fyra timmar i transport, ställer upp på allt vi ber dem om och försöker sitt allra bästa. Därför kan jag inte vara annat än stolt över honom ändå. Vi sprang några galopprejs i stället och hade roligt tillsammans.

En ny gård – och en önskan

Mitt i allt finns också något som ger framtidstro.

I våras fick familjen tillträde till en gård utanför Kungsbacka, efter att mamma Monica letat efter rätt plats i nästan två decennier.

– Vi drömmer om en riktigt fin träningsanläggning med ridhus, ovalbana, passbana och paddock. Just nu är det mest ett tomt skal, men det kommer bli fantastiskt när det är klart. Hästarna går redan där och betar, så de verkar trivas.

När hon blickar framåt handlar drömmarna inte i första hand om medaljer eller mästerskap.

– Jag vill bara bli frisk. Jag vill orka för mina hästar, för jag älskar verkligen att rida. Jag har så många fina människor omkring mig som hjälper mig, både hemma och här på SM. Den här veckan kommer nog att kosta mycket energi när jag kommer hem, men efter B-finalen känner jag att jag får leva på den känslan ett bra tag. Jag hoppas bara att jag får tillbaka kroppen igen.