Fästingar – en hälsorisk för din häst

Fästingen trivs i fuktig miljö, vid vattendrag, sly och högt gräs. Den utvecklas i tre olika stadier: larv, nymf och fullvuxen. För varje stadium behöver den blod för att utvecklas vidare. 

Det är den fullvuxna fästingen som suger blod från häst och människa. I nymfstadiet suger fästingen blod från bland annat katt och hund. Det är genom sin saliv som fästingen kan överföra sjukdom.

Flera sjukdomar

På häst finns det hittills en fästingöverförd sjukdom bekräftad, anaplasmos, tidigare kallad ehrlichios. 

En häst som drabbas av anaplasmos får hög feber, blir svag och tappar aptiten eller slutar äta helt. Vissa hästar får svullna ben och ökad hjärt- och andningsfrekvens. Rörelsestörningar och ovilja att röra sig kan också förekomma. Vila och anti-inflammatorisk medicin brukar rekommenderas, ibland även antibiotika.

I södra Europa finns en annan fästingöverförd sjukdom, piroplasmos, som kan ge blodbrist och gulsot. 

Piroplasmos har påvisats här hos enstaka importfall och på hästar som återvänt från utlandet. Dessa hästar kan inte föra smittan vidare till andra hästar så länge vi inte har den typ av fästing som orsakar sjukdomen. Detta kan dock ändra sig, eftersom ett förändrat klimat kan innebära att nya fästingarter etablerar sig i Sverige. 

Sjukdomen borrelia sprids via fästingbett, men det har aldrig med säkerhet kunnat sammankopplas några klinisk symtom med borrelia hos hästar. Däremot har antikroppar mot borrelia påvisats i blodprov, vilket visar att hästen kommit
i kontakt med borreliabakterier.

20 olika arter

För närvarande finns främst den vanliga fästingen (Ixodes ricinus) här, men tjugo olika fästingarter har påträffats. 

För att kartlägga etableringen av nya fästingarter kan alla bidra med att rapportera in fynd av fästingar som ser annorlunda ut till SVA, www.sva.se.