Johan Häggberg: ”Den farliga myten”

Möt energi med energi: I min värld mäter vi lösgjordhet genom att se hur mycket energi vi kan sätta in i hästen utan att spänning uppstår. Och huvudregeln är att vi ska möta spänning eller felaktigt beteende med energi.

Men naturligtvis är detta en fråga om sunt förnuft. Ibland måste vi släppa av på kraven för att kunna komma dit vi ska. Men om vi konsekvent släpper av på kraven vid motstånd eller spänning, så får vi en tung eller överreagerande häst. Efter hästens disposition väcker vi dess nonchalans eller dess rädsla för beröring. Och alla grader däremellan. Det är lite så att vår träning mår väl av att vi minerar de områden dit vi inte vill att hästen ska röra sig. Ett exempel, hästen vill inte slappna av och skritta i situationer som luktar prestation. Det är då jättebra att lära den att slappna av i situationer som som är långt från prestation, till exempel på lång tygel i skogen. Det är ett bra läge att bygga ifrån. Men är sällan tillräckligt.

Vi behöver dels etablera ett bra läge som hästen förknippar positivt med avslappning, sedan måste vi få hästen att inse att det kostar att spänna sig. Det första uppnår vi genom att alltid inleda skritten med en kort övergående samling. Det följer en logik jag gillar. Att belöningen för mjukhet i samling alltid är att få gå fram. Och att vi kortar före vi länger. Sedan är det viktigt att med konsekvens och ihärdighet möta även spänningen i skritt med energi. Ett effektivt sätt är att sätta hästen i en intensiv hindquarters out där vi alltid låter hästen gå fram så fort den tecknar avslappning. Som all korrektion kräver detta att vi läser hästens signaler, men det är också synnerligen effektivt. Målet är att vi bara ska kunna ”hota” med innerskänkeln när hästen tecknar för att spänna sig. Spänning skapar oftast för mycket påskjut, och vi förbereder för växling till samling med att flytta bakdelen, få mjukare bakben, att i någon mening avväpna dem. Att få mjuka bakben är ofta en förutsättning för samling. I synnerhet i tölt.

Den farliga myten: hur många gånger har ni hört olika saker rättfärdigas med: ”det spelar ingen roll för de har samma mål”?

Till exempel att man som ryttare frekvent byter instruktör. Men det spelar verkligen roll. För hur ofta är vi vid målet? I ridning är vägen målet och medlet.

Våra kära hästar är vanedjur på gränsen till trygghetsnarkomaner. De behöver inte omväxling, de behöver upprepning, och klara, tydliga spelregler. Och kärnan i varje fungerande system är HUR, inte VAD. En volt är inte bara en volt, det är ett uttryck för ett system. Vilken energi arbetar vi från, och mot. Vilken höjd och längd eftersträvar vi. Rider vi från inner skänkel eller från ytter? Volten är vad, hur vi rider – det är systemet.

Att rida en volt gör en inte till ryttare

Till exempel: Så att rida en volt gör en inte till ryttare, det är hur vi använder den. Jag äger en hammare. Det gör mig knappast till snickare. Det kan fördröja ett ekipages utveckling bara att blanda instruktörer med nyansskillnader. Och även det motsatta gäller. Det gäller att som instruktör (och i synnerhet som coach) att försöka känna av en ryttares system (om de har kommit så långt att de har något) och se vilka förtjänsterna är, vad man kan bygga på, och vad som bromsar.

Det kan ofta vara relativt lätt att som duktig instruktör att motivera till förändring vid träning, man kan hela tiden stötta ryttaren och hjälpa hen tillrätta. Det svåra är ofta att motivera till äkta förändring vid prestationsridning. Det är nämligen lätt hänt att resultaten sjunker, eller blir mer oförutsägbara, i den period man arbetar med att föra över den nya ridningen från medveten till automatiserad.

Det är två serier av automatiserade reflexer som måste förändras, och det som händer vid nervositet är att gamla vanor vill sticka upp sitt fula anlete. Så man behöver ideliga repetitioner i träning. Det är därför jag är lite mot att man avbryter i vällovlig belöningslusta varje gång hästen gör rätt. Det kan räcka att man visar hästen vägen genom att mjukna i kontakten och njuta av det nya läget. Och på så sätt befästa det nya via automatisering. Belöningen kan vara att göra det arbetsamma bekvämt, och hemtamt.

Och apropå hemtamt. I vilket läge ska man sätta mest energi i hästen?

Man ser väldigt mycket av det jag vill kalla lågenergiträning, både som hemmaträning, och som tävlingsförberedelse. Låt mig kalla det tveksamt. Givet att du är helt igenom, har en häst som är inställd på att arbeta, så kan det fungera jättebra med att sätta energi sent i värmningen. I min mening ska man sätta mer energi i hästen på träning än vid tävling. Inte bara instrumentellt, i sådan energi , form och tempo som liknar tävling. Utan även i andra lägen, och som sagt var även vid korrigering. På så sätt blir hästen hemtam med energin, den bygger upp sin koordination och självförtroende. Och den absolut nödvändiga styrkan.

Som avslutning vill jag betona det jag vill kalla det cirkulära momentet i träning. Vi hämtar kraft och precision i träningen genom att alltid återvända till det som är hemtamt och befäst. Givet att vi är noggranna från starten och har satt de riktiga kommandona och reflexerna i vår häst.

Vägen är målet.

Läs förra delen här