Frida Dahlén: ”Det var något i hennes blick”

Lettir – den gamle läromästaren som kunde alla trix

– Jag var sju år och han var 27 när jag köpte honom för egna pengar. 5500 kronor kostade han och jag hade drömt om det så länge, en alldeles egen häst. Han var en jättefin läromästare, en fantastisk barnhäst. 

– Det bästa med honom var hans galopp. Som liten fick jag sitta och rida bakom mamma, det är ett av mina starkaste minnen. Senare startade vi flera klubbtävlingar och det var så roligt att hoppa med honom. Vi lärde honom en massa konster också. Om man ställde sig gränsle över hans hals när han stod och betade så tog han upp huvudet och puttade upp en på hans rygg.

– Han var en liten islandshäst, endast 132 cm i mankhöjd. Han lärde många i familjen att rida genom åren och blev 36 år gammal. 

Reykur från Rolsta – en lång och framgångsrik resa

– Reykur är den häst som jag haft störst framgångar med. Han är född 1992 och jag köpte honom 1994. Jag red in honom själv när han var fyra år gammal och sedan hade vi en lång och fin resa tillsammans. Vi tog 13 SM-guld och tog även NM- och VM-guld. 

– Han var otroligt vänlig och gjorde allt man bad om, ställde alltid upp, var pigg och positiv. 

– Jag ångrar tyvärr att jag sålde honom. Han fick det jättebra och var pigg och fräsch in i det sista, han blev över 30 år gammal. Men när man säljer sin bästa tävlingshäst och plötsligt står utan häst på hög nivå blir det tomt och man får börja om med unghäst istället. 

– Vi upplevde mycket tillsammans, men mitt bästa minne är när vi bara var hemma i stallet. Att bara få vara med honom. Han var en väldigt glad, nyfiken och social häst. 

Kjarnorka fra Vorsabaer – ”Hennes kapacitet var bottenlös”

– Hon var ett avelssto som jag köpte på Island när jag jobbade där. Hon såg smal och eländig ut när jag köpte henne, men det var något i hennes blick som gjorde att jag tyckte om henne. 

– Vi betäckte henne och hon fick flera riktigt fina avkommor. Hon var alltid en av mina favoriter, utan att jag riktigt kan förklara varför. Det var bara sättet hon tittade på en. 

– Ett av våra bästa minnen är när vi red en träning för en norsk landslagsryttare och det kändes som om hennes kapacitet var helt bottenlös. Det var en sådan eufori att jag nästan kände mig berusad för att hon var så bra. Hon visade sidor som jag inte hade sett förut. Det blev dock inte så mycket av det på tävlingsbanorna sedan, men den känslan har gått i arv till hennes avkommor.