Krönikor
6 juli 18:47
Ridsportplus

Krönika -Landsmót från fåtöljen

I just detta nu pågår den näst sista dagen på Landmót på Island. Ridsport Islands rakriktade krönikör del med sig av sina plus och minus.

Krönika -Landsmót från fåtöljen
Johan Häggberg. Foto: Sandra Nordin Johansson

Hej, den här artikeln tillhör Ridsport Plus - vårt låsta material.

För att snabbt läsa vidare har du två möjligheter:

Redan prenumerant?

Prenumerera på Ridsport

    Den sista gången jag höll en så kallad steg 1-kurs i sportbedömning, en förberedande kurs för domare, så så formulerade jag följande sats:kunskapen ökar relativt sett med avståndet från det man behöver utföra. Detta gäller naturligtvis inte bara ridning, i dessa tider av facebook-krigare och pandemiprofeter  kan vi se det vad beträffar i stort sett allting: där en gång kunskap och insikt regerade, regerar nu impulsens kranka blekhet, och beslutsamhetens friska hy är inte så kul. Men nog om detta, vart jag tänkte komma var att tack vare Alendis, kan vi nu alla vara vara baksätesryttare  och biträdande överdomare på Landsmot. Och vår kunskap överstiger vida de många tusen mer eller mindre nyktra läktardomares, som är på plats. 

    Det som är intressant med gaedingakeppni, en av sakerna i varje fall, är hur forntid och framtid färdas sida vid sida. . Eftersom ridningen i någon mening är sekundär till hästen så kan vissa hästars kvalitet besegra sin ryttares. Viss ridning var inte så bra, helt enkelt. Men faktum är att det ta var en randanmärkning. Många hästar är synnerligen välridna, och om man faktiskt såg ett förvånande antal missar i passridningen i sportens femgång, som jag tycker var rätt blek, så var det inte så i A-flocken. Många hästar var synnerligen välridna i pass, och vacker ridning vandrade i många fall hand i hand med en rejäl sula i passen. Det som är påfallande är hur många som förstår värdet av en stilla hand, som mottar hästens bjudning, och låter vikten gå med hästen framåt, i stället för att luta sig bakåt, och överanvända det så kallade nickande tygeltaget. Vackert så. Och med tanke på att de bästa ryttarna förekommer både åt höger och vänster kan man mistänka att A-flocken stal femgångens dunder.  Kan tänka mig att islandsmot kommer att bjuda på vassare tävling.

    En synnerligen vass tävling so far är T1. Någon skrev till mig medan uttagningen pågick att bedömningen tedde   sig väl generös,  men jag tror faktiskt inte det. Viss x_faktor försvinner alltid genom rutan, som soffdomare måste man ofta parera lite uppåt för att hamna i takt med verkligheten. Det var ett par hästar vars spänning besegrade x-faktorn och som jag som domare skulle hamnat lägre på. Från fåtöljen alltså. I b-finalen hamnade verkligheten på den ena så som jag velat ha det från början,  på motsvarande visning. Medan den andre ryttaren ökade mjukheten och var väsentligt bättre. Något jag dock undrar över är tempot i långsamma tölten. Jag tycker att jag påfallande ofta valde mellan 8-8,5 och 6, som är där man landar på för övrigt utmärkt tölt med ett tydligt tempofel. Ingen av ryttarna fick 6. Så då återstår två alternativ. Att rutan plussar på tempot, eller i varje fall förvirrar tempobedömningen.  Eller att domarnas acceptans har ökat. Jag tror på lite av båda. Vi är inte där vi var 2016, där tempona helt enkelt var mellantempo 1 och 2, och man straffades när man försökte rida fort, oavsett om det var i balans eller ej. Men , på gott eller ont, nu får man återigen rida lite fortare i långsamma, vilket till största delen är av godo. Rytm är mer intressant än km i timmen. Men fortfarande undrar jag lite över tempot där på Island 🙂 Annars tyckte jag Teiturs visning var helt strålande, och sätter en liten peng på honom i den final som går några timmar efter att jag skriver det här.

    Till slut säger jag way to go man tilll Ásmundur Ernir Snorrason med Hlökk fra Strandarhöfdi som gjorde en helst briljant och apflott T2-uttagning i en helt egen division bland en massa fina och trevliga medtävlande. Vilket var ungefär det samma intryck som V1 gjorde på mig. Jag kan inte säga att något var fel bedömningsmässigt vad beträffar den jämna och fina ledningsprestationen, men något försvann i rutan på vägen hem till mig. Fint och trevligt. 

     Sedan vill jag rikta ett par allvarets ord till några av ryttarna. AC/DC är inte så tufft. Varje fall inte Thunder. G`N`R är lite otufft det med. Stilpoäng till Hinnis snygga Zeppelinval. Kashmir funkade bra, Vidar. Sedan  är det dags för en förnyelse av isländsk rock. Eller i varje fall en Kaleofri tävling. Hey Gringo, sålde du din själ för den rock´n´rollen? Det var nog rea den dagen. No Robert Johnson you. Bästa musiken jag hörde från landsmot  är annars Alendis pausfigur   Hallis snygga version av Mugisons Guanostelpan. Mer Mugison på våra tävlingar tycker jag. Och nu blir det b-final i b-flokk. 

    Ridsport digital

    99:- i månaden