Krönika: Livet som hästägare gav mig en hemvist

Jag har bott på oräkneliga ställen i vårt avlånga land. I tidig 20-års ålder verkade jag tävla i antal flyttlass per år, så pass att mina nära och kära deklarerade att flytthjälpen för all evinnerlig tid var förbrukad.

Till sist blev jag rotad, delvis på grund av en fast anställning men också på grund av att en svart valack tågade in i mitt liv. Det var av ren slump jag hamnade i stallet där han stod, men han förändrade mitt liv. Totalt.

Det blev ett köp, givetvis med en hel del hjärtklappning. Men jag minns att min pappa sa ”Vad ska du annars göra med dina pengar?”. En bra fråga, och alla ni som har häst vet ju ungefär vad jag gjort med mina pengar sen den där dagen jag blev hästägare…

Vissa hjärteköp måste genomföras innan man är gammal och grå

Det var ett köp som enbart gjordes med hjärtat. Mycket ska köpas med hjärnan, men vissa hjärteköp måste genomföras innan man är gammal och grå – annars ångrar man sig. Det är jag säker på.

Hjärteköpet ledde till ett nytt liv. För hästar gör något med oss människor, något som knappt går att beskriva. När de rycker upp huvudet och kommer i full galopp (eller grisepass, det har också hänt) och möter en i hagen. När den där töltövergången sitter klockrent, eller när hästen bara lägger huvudet i famnen. De ger oss glädje, värme, skratt och kärlek, helt villkorslöst. De skiter fullständigt i om du inte borstat håret, du har omaka strumpor eller inte diskat i dag.

Livet som hästägare gav mig en hemvist. Det lugnade min rotlöshet och sen det där köpet har jag aldrig velat flytta. Jag vill bara hem, hem till hästarna. Numera är det inte bara en häst, alla vet ju att islandshästar har en förmåga att föröka sig även om man köper en valack.

I dag är det islandshästens dag. Vi har fått in era berättelser om era hjärtehästar. Tack för att ni delar med er och vill hylla denna fantastiska hästras som gör så mycket för oss.