Saga Bergefur efter ridolyckan: ”Jag önskar att jag inte suttit upp igen”

Det är våren 2021. Saga Bergefur är 18 år, går andra året på ridgymnasium och beger sig ut på uteritt med lärare och andra elever.
– Det hade varit en jättetrevlig ritt. Vi skulle fatta galopp, och hästen började bocka – tills jag var av, säger hon.

Fallet blir rakt bakåt.
– Jag landade på ryggen direkt. Som tur var hade jag både hjälm och säkerhetsväst. Det är jag väldigt tacksam över i dag.

Adrenalinet tar över. Saga sätter sig upp igen och rider hem.
– Jag kände inte efter. När jag började slappna av kom smärtan mer och mer – i kroppen och i huvudet.

På akuten konstateras en hjärnskakning. Fokus hamnar på kroppen: röntgen, nackkrage och senare magnetkamera.
– På MR såg man att svanskotan var böjd åt fel håll. Det går inte att göra något åt, och det känner jag av än i dag – att sitta länge, sova i vissa lägen, sådant.

Åren av svar som dröjde

Tiden, eller snarare åren, efter olyckan blev en kamp mot trötthet, smärta och en kropp som inte fungerade som förr.
– Jag sökte vård flera gånger, men fick höra att det var normala symptom efter en ridolycka.

Två år senare kom hon till smärtcentrum vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, och 2024 vidare till ett specialistteam med läkare, psykolog, kurator och fysioterapeut.
– Det var först då bitarna började falla på plats.

Saga diagnostiserades med traumatisk hjärnskada och fibromyalgi – diagnoser som förklarade den svåra tröttheten och de diffusa smärtorna.
– Tidigare trodde man att jag bara var utmattad. Men traumat mot kroppen hade utlöst fibromyalgin, och hjärntröttheten visade sig bero på en hjärnskada.

Att leva med osynliga skador

Hjärntröttheten styr nu vardagen.
– Det syns inte utanpå. Även om mina närmaste är förstående så förväntar sig omgivningen ofta att man ska vara ”som vanligt”. Det är jobbigt att behöva säga ifrån – och att själv acceptera att man inte fungerar som förr.

Hon har lärt sig att lyssna på kroppen.
– Specialistteamet lärde mig strategier: att känna igen signaler när hjärnan börjar bli utarbetad, när jag måste vila och hur jag kan pigga på hjärnan försiktigt. Jag tar pauser, planerar om, rider senare på dagen om morgonen är tung.

Arbete, hästar – och ett tempo som måste anpassas

I dag arbetar Saga 25 procent hos Jamila Berg och driver dessutom Strömma gård utanför Tierp tillsammans med sin mamma.
– Jag kan jobba, men hjärnan bestämmer takten. Ibland krävs små pauser hela dagen.

Hästarna är fortfarande en stor del av livet. Trots ett år av tävlingsuppehåll står drömhästen Snæfinnur frá Sauðanesi (f-14 e Spuni frá Vesturkoti u Sunna frá Sauðanesi) i stallet, liksom egenuppfödda framtidshoppet Farsæll från Strömma Gård (f -21, e Toppur frá Auðsholtshjáleigu, u Fála frá Blesastöðum 1A).
– Det här året blev en paus från tävlingsbanan med många sjukhusbesök, men jag hoppas kunna komma ut på tävlingsbanan igen nästa år.

”Jag önskar att jag inte hade suttit upp direkt”

När Saga ser tillbaka finns det saker hon önskar att hon gjort annorlunda.
– Verkligen. Jag önskar att jag inte hade suttit upp direkt, och att vården varit mer observant på mitt huvud redan då. Eftervården är viktig – vila i början gör skillnad.

Saga vill dela sin berättelse för att fler ska våga söka hjälp – och för att bryta tystnaden kring osynliga skador.
– Känn efter när du ramlat av. Allt behöver inte vara ”upp igen direkt”.

Och till den som lever med liknande besvär:
– Du är inte ensam. Det finns hjälp att få, även om det kan ta tid.

Öppenhet är en annan aspekt Saga lyfter.
– Jag tror det gör skillnad att prata om det. Om fler vågar söka hjälp och ta sina symptom på allvar, då har något gott kommit ur det här.