Sandra Nordin Johansson: ”Befriande”

Efter en vecka borta på Sport-SM så hade bajset samlat sig i hagen och därför har början av veckan har gått åt till att städa hästhagar utöver att jobba. Jag håller självklart ett öga, ibland två, på Landsmót i den mån jag hinner. Något som jag reagerade på direkt när jag började titta var något helt oväntat. Nämligen staketen runt banan.

Det är befriande att se låga och tunna staket, som gör att man faktiskt SER hästarna.

De senaste åren i Sverige känns det som att det kommit någon märklig trend att staketen runt ovalbanorna ska vara höga, grova och – i vägen för åskådarna.

VARFÖR undrar jag i mitt stilla sinne?

Senast jag kollade så var det inte hopphästar vi höll på med.

Men säkerheten då undrar nog många nu?
Ja visst gör det ont när knoppar brister – och ja visst är det tråkigt när hästen kliver över staketet och lämnar banan. Det är dessvärre en del av livet, man får helt enkelt rida bättre nästa gång och se till att hålla hästen mellan hjälperna.

Jag skulle till och med påstå att de stora rejäla staketen inte gör våra hästar rättvisa. Tvärtom så får de höga staketen hästarna att se mindre ut. Och hur kul är det som publiken att titta när man knappt kan skönja hästarnas rörelser utifrån för att det är ett staket i vägen? Eller när man knappt ser hästarna vid prisutdelningen för att staketet är för högt?

Alla har inte förmånen att sitta i mitten av banan, personligen gillar jag dessutom att stå utanför banan – man ser lätt i ögonvrån när något ekipage stöter på patrull.

Vad är min trendspaning då?

Jo, det höga staketen är lite som foppatofflor – fula men många tycker det är ganska skönt. I detta fallet, för ryttarna.

Personligen hoppas jag att höga staket-trenden dör ut illa kvickt.