Del 2Hur har några av Sveriges idag främsta ungdomsryttare tagit sig dit de är? Och hur ser de på sporten. Ridsport har pratat med landslagsryttarna Lowa Walfridsson och Tekla Petersson som lyfter fram teamet.
- Mitt första SM-guld var med Dögg i T7, berättar Lowa Walfridsson som red sitt första SM som tioåring.
Ungas utmaningar: Talangerna om vägen till toppen

Hej, den här artikeln tillhör Ridsport Plus - vårt låsta material.
Redan prenumerant?
Aldrig skapat ett digitalt konto?
Hur är det att vara ungdomsryttare i den svenska islandshästsporten? Ridsport har tagit ett grepp om frågan. I förra delen pratade vi med domaren Lena Lennartsson och tränarna och ryttarna James Faulkner och Jamila Berg Dibi – i denna del har vi pratat med unga och framgångsrika ryttare.
SM-medaljer i flera valörer och en fjärdeplats på VM 2023. 17-åriga Lowa Walfridsson har under flera år varit en av Sveriges mest framgångsrika ungdomsryttare. En medveten satsning med flera avgörande faktorer bakom.
– För mig har målmedvetenhet, tålamod, att vara lösningsorienterad, ha ett starkt pannben och att våga misslyckas varit några av de viktigaste byggstenarna till min utveckling, säger landslagsryttaren som är väl medveten om att ensam inte är stark.

– Min tränare James Faulkner och mina föräldrar är några av de personer som jag är så otroligt tacksam att ha bakom mig i min resa. Allt från att mamma longerar hästarna när jag själv inte har tid och mycket i skolan, eller pappa som hjälper till att släppa ut hästarna på morgonen och fixa och dona i stallet.
Teamets vikt är något som 17-åriga landslagsryttaren Tekla Petersson instämmer i.
– En bra häst, teamet runt, vilja och hårt arbete har tagit mig dit jag är idag.
Förändrats över tid
Lowa Walfridsson red sitt första SM som tioåring, då i gæðingakeppnigrenen GDK och i sadeln på Dögg från Väbylund (f -09, e Fursti frá Kirkjubæ, u Hríma från Väbylund). Sedan Svenska Islandshästförbundets inträde i Riksidrottsförbundet finns inte längre den möjligheten, då barn under 13 år inte får rangordnas. Lowa Walfridsson själv är tacksam över att hon fick möjligheten redan som tioåring.
– Så som jag minns det så var det väldigt många som tävlade i GDK, alltså barn runt min ålder. Det var väldigt kul, säger hon och lyfter flera skillnader mellan starten av hennes tävlingskarriär och nuvarande tävlingssystem.

Mitt första SM-guld var med Dögg i T7
– Mitt första SM-guld var med Dögg i T7, som var en av de sportgrenar barn kunde tävla i förr. För en häst som Dögg med otroligt bra tölt var T7 en väldigt bra gren att ”börja” med, då varken jag eller hästen utvecklat den tekniska sidan som behövs i exempelvis T1.
Ett större urval av grenar skulle ge barn och ungdomar möjligheten att växa in mot de nuvarande grenarna, menar Lowa Walfridsson.
Skillnad i startavgifter
Det var i sadeln på ponny och i dressyr och hoppning som Tekla Petersson började sin tävlingskarriär. Många delar av tävlingssystemet inom islandshästsporten gillar Tekla Petersson.
– Jag tycker att det är bra att mästerskapen är kombinerat med ungdomar och vuxna. Att absoluta toppen är där vi är, att vi kan kolla och inspireras, säger landslagsryttaren som dock saknar dressyrens och hoppningens fasta starttider.
Ytterligare en skillnad som Tekla Peterssons mamma, Alexandra Petersson, tar upp är den stora skillnaden i tävlingsavgifter där islandshästsporten sticker ut som kostsam, kontra dressyr och hoppning.
Det har blivit jättedyrt att tävla
– Det har blivit jättedyrt att tävla, det gäller att vända på slantarna och tänka på vilka tävlingar man kan vara med på för att ha chans på en landslagsplats. Man får välja tävlingar helt enkelt. Sedan är det svårt med alla meeting, att man ligger i väg så många dagar. Det kräver att man tar ledigt från jobb, förklarar Alexandra Petersson som menar att Teklas skola varit tillmötesgående även om ledighet kan innebära hemuppgifter. Dessutom är direktiven tydliga hemifrån i Alexandra och Tekla Peterssons fall.
– Vi har varit tydliga med att om inte skolan sköts blir det inga tävlingar.
Ur den ekonomiska aspekten är det inte bara dyra startavgifter som skiljer islandshästsporten från de andra grenarna inom ridsport som Tekla tävlat i, berättar Alexandra Petersson.
– Även om barn inte kan få prispengar fanns det något system där pengar sattes in på tävlingsdatabasen, TDB, när det gick bra. Det gjorde att tävlingarna i princip betalade sig själva.

Resan med hästarna en del av målet
Det finns mycket som är gemensamt för Lowa Walfridsson och Tekla Petersson – intresset, pannbenet och tålamodet, bland annat. Men också att de till stor del plockat fram sina hästar själva.
För Lowa Walfridssons del handlar det om Dögg från Väbylund och Seifur från Skälleryd (f -13, e Seidur från Gröna Gången, u Skrítla frá Neðri-Hrepp) som hon senare skördat framgångarna tillsammans med.
Tekla Petersson, som bland annat har flera SM- och NM-guld på meritlistan utöver VM-silver, äntrar allt som oftast tävlingsbanan med familjens egenuppfödda Vatnadís från Noastallet (f -15, e Vaki från Österåker, u Isold från Hestwite). Båda ryttarna menar att resan har stärkt dem och förbättrat dem som ryttare.
– För mig tror jag att det har varit en väldig fördel, jag har varit med hela vägen. Vi har inte stressat utan lärt känna varandra och så har allt fallit på plats, säger Tekla Petersson om 9-åriga Vatnadís.
Liknande tongångar kommer från Lowa Walfridsson.
– Vi har aldrig varit riktigt för att köpa välkända hästar med mycket meriter. För oss handlar det mycket om att hitta hästar som vi tycker om bortom medaljer och framgång. Personligen gör jag hellre en resa med en häst som Dögg, där jag och mina nära och kära står bakom resan. Känslan att själv ha tränat upp en häst som kan hålla på den nivån man vill till är obeskrivlig, berättar hon och fortsätter med att hon inte behövde mer än att se Seifur i boxen för att känna i hjärtat att det var rätt häst. Det är också det viktiga menar ryttaren.

– Så länge man känner sig säker på att ”denna häst vill jag verkligen lägga tid på”, så ska medaljer och meriter inte spela någon roll. Men sitter du upp på en häst och känner att det verkligen känns rätt, varför inte satsa då?
Stöttning avgörande
När Lowa Walfridsson satt upp på känsliga Dögg för första gången kantades upplevelsen av rädsla – den lilla ryttaren tyckte att Dögg töltade fort. Inte var det heller någon flashig upplevelse.
– Dögg var en sådan häst som kanske inte var den vackraste att kolla på. Hon hade heller inga gångarter som var wow, men tölten var alltid taktren, säger Lowa Walfridsson om det hästmaterial som hon byggde vidare på och senare tog SM-guld med.
Som ständig stöttepelare har James Faulkner stått bakom Lowa Walfridsson. Lowa var åtta år när de först träffades och under årens har relationen utvecklats till att James känts som en storebror till Lowa. Han hejar i med- och motgång, bollar träningsupplägg och framför allt – delat med sig av sin kunskap om individanpassad träning.
– Varje dag är jag tacksam över sättet jag fått lära mig, faktiskt majoriteten av det jag besitter kunskap om idag, säger hon.
Tävlingsinstinkten fanns som nyfödd
– Tekla föddes med ett medfött hjärtfel och svävade mellan liv och död flera gånger. Redan då sa jag ”hon har sådan vinnarskalle och kämpaglöd så det är inte är klokt”, berättar Alexandra Petersson om dottern som hon beskriver som en person som aldrig bryter ihop – går det inte som hon vill tränar hon tills det går.
Vi hade aldrig haft råd att köpa en färdig tävlingshäst åt henne
Hängivenheten är en stor del av Tekla Peterssons framgång, som i kombination med lyckokastet som Vatnadis blev, banat väg för Teklas framgång. Alexandra Petersson har själv sysslat med hästar sedan barnsben och när hon köpte Vatnadís mamma Isold från Hestwite (f -06, e Spuni frá Miðsitju, u Kotra frá Bergsstöðum Vatnsnesi) var det utan att prova stoet. Hon hade en relativt medioker bedömning med sig men inte hade någon kunnat tro att avkomman skulle bli en VM-häst. Men det har också varit enda vägen för Tekla Petersson att synas på den internationella arenan.
– Vi hade aldrig haft råd att köpa en färdig tävlingshäst åt henne, hade vi inte haft sådan tur med Vatnadís hade vi fått köpa en lovande unghäst som hon fått rida in själv.
Missade du del första delen i serien? Du hittar den här.
Följ Ridsport på