Tömkör hästen stark och balanserad: Så väljer du rätt utrustning

I seriens första del gick Matilda Olofsson igenom säkerhet och hur det kan vara att vara nybörjare i vuxen ålder, här i andra delen berättar hon vidare om hur du kommer igång med tömkörning och går igenom olika typer av utrustning och hur du passar in den.

– I starten är inte valet av utrustning i centrum, även om det är stor skillnad på att tömköra med olika typer av gjordar och tömmar. Starta med det du har, hjälm är alltid en god idé och du behöver ett huvudlag, tömmar och en gjord. Testa först så att du kommer igång. Det är värt att investera i ”ordentliga grejer,” och ja det är dyrt, men betydligt billigare än en sadel och har fördelen att det ofta är bra andrahandsvärde och oftast passar även när man byter häst.

Inpassning av gjord/ däckel och ringarnas placering

– Det viktigaste är att hitta något som ligger okej på hästen. Vi skulle aldrig rida runt i en sadel som ligger dåligt, men ändå är det många hästar som går med tömkörningsutrustning som inte sitter bra. Tack och lov är djungeln av tömkörningsdäcklar betydligt lättare att navigera i än exempelvis sadeldjungeln. Om du är osäker på vad du ska välja, prova gärna stallkompisars modeller om du har möjlighet. Känn efter så att trycket under bossorna är jämnt. Stryk med handen under bossorna när gjorden ligger på hästen utan något under. Hamnar allt tryck på övre delen av bossorna ligger den inte bra. Mankfrihet är viktigt, jag rekommenderar generellt att använda bågdäckel. Dels för att den ger mankfrihet, men också för att den formar sig efter hästen. Ett vanligt problem jag upplever med gjordar utan båge är att de ger mer tryck. Och det är dumt då man ju ofta tömkör för att man vill att hästen ska komma upp i manken. En väl inpassad däckel brukar generellt sett inte behöva paddar eller tjocka underlägg. Det riskerar ofta att minska utrymmet för manken ytterligare.

– Man behöver också ta ställning till ringarnas position. En del gjordar har liggande ringar, de kan låsa och nypa fast tömmen, och därmed förhindra eftergift. Misströsta inte om du har en sån, du kan med hjälp av buntband tvinga dem att stå upp vilket kommer att underlätta mycket. Islandshästspecifika gjordar har ibland extra höga ringar högst upp som sitter på skaft. Jag använder aldrig så höga ringar. Visserligen upplever jag att hästarna ofta har lättare att välja tölt när man använder däckelns övre ringar, men de som sitter för högt riskerar att bara skapa spänning och en väldigt kort form. Ett argument jag hör för att ringarna ska vara så höga är för att efterlikna handens position vid ridning, men jag förespråkar en så neutral tömsättning som möjligt så att den som tömkör kan vila händerna ungefär i höfthöjd och ha avslappnade axlar. Linjen till munnen blir mer bruten med de högre ringarna. Jag använder generellt de mellersta eller ”normala” höga ringarna. Med ringarna som sitter på höga skaft kan tömmen falla inåt mot halsen och inverkan bli skarp. Det kan också ge lite mixade signaler för hästen i och med att tömmen trycker mot halsen.

Svanskappa

– Det går fint att tömköra utan svanskappa, men jag använder gärna det för att undgå att däckeln tippar framåt eller snurrar. Bågdäcklar behöver inte dras åt lika hårt som en sadelgjord, de ligger på plats ändå, och med svanskappa kan jag ha ännu lösare gjord, vilket jag ser som fördelaktigt. Jag vill skapa så lite spänning som möjligt i hästen, och vi har mycket viktiga strukturer som sitter just i sadelgjordsläget. Ofta har islandshästar inte så markerade bogblad och då kan grejerna lättare åka fram, men svanskappan håller det på plats. De flesta hästar bryr sig inte alls om svanskappan så den behöver inte vara så dramatisk att introducera. Har du en häst som du vet är känslig om bakdelen ska du såklart välja bort svanskappa, men fungerar det för individen är det ett hjälpsamt alternativ.

Tömmar

– Det finns en uppsjö av kreativitet på material på töm hos tillverkarna, och som nybörjare kan man lockas av att ha så lätt töm som möjligt, men det är inte en fördel. Du kommer att märka att en viss tyngd i tömmen är bra. Det finns många lätta och runda nylontömmar på marknaden, ofta styva, och ingen vill ha 16 meter vattenslang i händerna! Lädertömmar är behagliga att hålla i då de lägger sig slätt i handen och inte bygger så mycket volym. Notera att det ofta är skillnad i bredd och tyngd på tömmar för tömkörning och tömmar för körning. Funderar du på lädertömmar så är skillnaden stor på töm i bra respektive dåligt läder, stora skillnader på bland annat vikt och mjukhet. Har du en töm som känns stum, motstå till varje pris att lägga den i oljebad, det förstör tömmen och gör den allt för tung. Jag har fått lära mig att det bästa man kan göra för sina lädertömmar är att vara lite lat. Inte använda fett och vara sparsam med lädersåpa, det räcker ofta att bara torka av dem med en fuktig trasa. Jag tömkör alltid med 16 meter långa tömmar, även islandshästar, man kan gå ned till 14 meter men man får rätta längden efter användningen. Med 14 meter töm är en 14 meters volt det största du får till utan att behöva promenera omkring. Tänker man sig att man i förlängningen vill galoppera hästen på töm vill man gärna kunna hålla ut volten. Långa tömmar kan kännas stolpigt att hålla reda på i skritt, men man vänjer sig.

Huvudlag

– Använd ett huvudlag som hästen trivs med, och aldrig bett med hävstång, det blir för skarpt eftersom tömmen väger mer än tygeln och kraften då blir för stor. Jag tömkör gärna på kapson, även om jag också använder bett en hel del, men upplever att fascinerande många hästar som är väldigt starka på bett blir mycket mycket lugnare på kapsonen. Man får testa på ett sätt man känner sig trygg med. Men ibland är det bettet som triggar dem att ligga på mer. Jag tömkör mycket i skogen, och har även där märkt att många hästar som upplevs vara heta som individer, blir mycket lugnare så snart jag byter ut bettet mot ett bettlöst alternativ. Jag tror att många skulle tjäna på att våga prova kapson på sina hästar när de tömkör, och har lite som mission att få folk att våga prova.

Hjälpmedel och longeringssystem

– När det kommer till olika hjälpmedel i markträning och tömkörning, som inspänningar, gramankoppling av töm – från gjorden genom låga ringar och tillbaka till gjorden genom högre ringar- och longeringssystem, exempelvis pessoaselen, anser jag personligen det vara en dålig idé. Helt ärligt så avskyr jag det, men  jag förstår att man dels är lärd att använda det, och att många känner en falsk trygghet med en gramankoppling. Men om man begränsar huvudet, vilket många av dessa hjälpmedel gör, tappar man flexibiltet i rygg och bakdel. Alla vill hästen väl, men jobbar vi dem i lina eller tömkörning med ganska lös töm kan vi söka efter att hästen istället hittar sin egen balans, där den bär sig själv. Detta motverkas av inspänningar, vi lär dem att det är där vi vill att de skall vara, och jag tänker att vi gör oss en björntjänst. Jag möter ganska mycket gramansättningar, framförallt på halvblodssidan, men även på islandshäst. Ser man på ansiktsuttrycket på många av de hästarna ser de ofta väldigt stressade ut i sitt uttryck. Jag resonerar att en stressad och spänd häst lär sig inget och bygger inte rätt muskler. Avspänning är inte fysiskt möjlig om hästen samtidigt måste hålla emot, även en löst spänd inspänning innebär ett begränsande av hästens rörelser, och vad händer då med rygg och coremuskulatur, vad händer i framdelens upphängningsmuskulatur?

Equiband och liknande träningsband

– Jag är positiv till ”träningsband,” med vissa reservationer, jag har tömkört kanske 400-500 hästar(!) med olika varianter och i de flesta fall är det ett otroligt hjälpsamt verktyg, i synnerhet magbandet, men min tanke är att man fasar in det, arbetar med det, och så är målet att också fasa ut det, eller i alla fall bara använda det periodvis då hästen på sikt ska lära sig att bär sig själv. Ett träningsband under magen som ska vara till hjälp med att skicka signaler finns det inte någon direkt fara med om man inte använder det helt tokigt. Det är ingen korsett, och kan heller inte hålla upp vikten av hästens buk i sig självt. Bandet är gjort för att trigga receptorerna i huden att skicka signal till bukmuskulaturen att kontrahera, vilket ska ge en ökad aktivitet i buk- och ryggmuskulatur eftersom dessa arbetar parallellt. Jag lär inte ut till mina elever att jobba med bakbandet, jag anser att man ska ha ganska gott öga för att använda det, eller ha fått det ordinerat till rehab, då instruerar jag i hur det används. Men bara magbandet ger så mycket effekt att jag är mer förtjust i det. Bakbandet kan bli väldigt skarpt. Sen använder jag bakbandet på en del individer som jag upplever kan ha nytta av det.

Ha ett öppet sinne

– Man får vara ödmjuk med att det kan finnas olika erfarenheter. Många har blivit rekommenderade att jobba hästen med vissa hjälpmedel. Men var nyfiken, försök se vad som händer biomekaniskt i just din häst? Hjälper det du gör hästen att göra det du vill? Aktiverar den sin core, blir den stark i sin rygg, och fungerar den så bra som möjligt med dessa hjälpmedel? Leder de fram till det du söker – en häst som är stark, bärig, avspänd och glad?

En liten utmaning!

– Tänk att i alla fall ge det en chans med en period av några veckor, om man har tålamod till det, att skippa inspänningarna. Känns hästen stökig, och du är bekymrad över att tappa kontrollen kan du använda taktisk tömsättning. Jag rekommenderar att testa en lös innertöm. Den kan vara en trygghet, (kopplad rätt i kapsonen eller bettringen) då kan du alltid leda in hästen på en volt om den spinner iväg. Det man ofta upplever när man tar bort inspänningarna är att hästens ansiktsuttryck ändras, den musklar sig bättre och rör sig mycket mer harmoniskt och trevligt. Så våga testa ett annat sätt och utvärdera det och se hur det känns i magen.

I nästa del av serien går Matilda igenom konkreta tips på övningar och hur man får resultat av tömkörningen utan att bli avskräckt på vägen.