När rutinen sitter i sadeln – men hästen gör mästerskapsdebut

När Magnús Skúlason red sitt första internationella mästerskap för Sverige var året 1995. Daníel Ingi Smárason har tävlat på mästerskap sedan tiden då han fortfarande representerade Island och Tekla Petersson, som bara är 19 år, har varit en del av det svenska landslaget sedan 2022.

På Margaretehof i början av augusti var det alltså knappast ryttarna som behövde introduceras till mästerskapslivet. För hästarna var situationen en annan.

Magnús Framherji frá Skipaskaga (f -16, e Arion frá Eystra-Fróðholti, u Formúla frá Skipaskaga), Teklas Óríon frá Lækjamóti (f -19, e Sólon frá Þúfum, u Vídd frá Lækjamóti) och Dannis båda hästar Svava från Ekeby (f -16, e Draumur frá Vorsabæ II, u Sóldís frá Kirkjubæjarklaustri II) och Sif från Lindhof (f -18, e Mjölnir frá Dalbæ, u Hulda från Margaretehof) gjorde samtliga sina första internationella mästerskap. Det gav ryttarnas egen rutin en annan betydelse.

– Det är bara bra att jag har erfarenheten, då kan jag hjälpa honom så mycket som möjligt och ge honom de bästa förutsättningarna jag kan, säger Tekla.

”Det kommer fler mästerskap”

För Danni handlar erfarenheten inte minst om att kunna sätta det enskilda mästerskapet i perspektiv. Sif är åtta år och inne på sin andra tävlingssäsong, medan Svava gjorde sin första efter att ha gått i avel sedan 6-årsbedömningen 2022.

Ingen av dem behövde därför komma till Margaretehof med kravet att allt skulle fungera direkt.

– Ju fler mästerskap man tävlar, desto bättre blir man på det. Men när man kommer till ett mästerskap ska man också tänka att det kommer fler. Man ska inte lägga för mycket press på just det här tillfället. Med Sif har vi tänkt att det här är förberedande inför kommande år, konstaterar Danni.

Just NM tycker han lämpar sig väl för den rollen. Det är ett stort internationellt mästerskap, men samtidigt en möjlighet att samla erfarenheter inför den ännu större apparaten runt ett VM.

– Nordiska är en riktigt bra skola, både för ungdomar och vuxna som inte har varit på mästerskap tidigare. Det är mycket som liknar VM, även om det ändå är lite annorlunda. Man lär sig väldigt mycket.

Vet vad han letar efter

För Magnús märks erfarenheten framför allt i analysen efteråt. Han vet vilka detaljer han söker efter och vad han behöver ta med sig hem.

– Man vet vad som fattas, och jag har ganska bra koll på vad jag behöver göra åt det. Att göra-listan börjar väldigt tidigt.

Med Framherji – som han haft i knappt ett år – har han från början valt att prioritera grundarbetet, även om det inneburit att exempelvis passen inte hunnit lika långt. Det innebar också att han visste att allt inte skulle vara färdigt på Margaretehof.

– Vi har prioriterat väldigt mycket hur han bär sig, hur han lyssnar på hjälperna och att han håller fokus. Då har vi inte hunnit med så mycket pass som jag hade velat, och det visade sig framför allt i femgången. Men det är sådant man får acceptera när man vet vad man bygger mot.

Inte bara träna på det som är svårt

Teklas sätt att förbereda en oerfaren mästerskapshäst börjar också långt innan ekipaget kommer till tävlingsplatsen.

Hon har själva utbildat de hästar hon hittills tagit till mästerskapsnivå, och med Óríon har hon försökt hålla fast vid samma princip som hemma: svagheterna ska förbättras, men de får inte bli hela träningen.

– Jag försöker träna på det som behöver bli bättre, men inte bara träna på det. Man måste också behålla det positiva. Om man bara håller på med det negativa blir det till slut en tråkig stämning i hästen.

Hennes hästar har fått börja tävla när de känts redo och i de grenar som passat dem bäst just då. Därifrån har utvecklingen fått ta den tid den tar.

– Sedan har de haft väldigt gott om tid. Jag har börjat tävla när det känts bra och tävlat i det de varit bra i. Sedan har det bara blivit bättre och bättre.

Rutinen kan sänka pressen

Det är kanske där ryttarnas erfarenhet blir som tydligast. Den innebär inte att hästen automatiskt är redo för allt som ett mästerskap innebär. Men ryttaren vet att ett misstag inte behöver betyda att hela satsningen misslyckats, att en svag gren kan utvecklas senare och att ett första mästerskap också får vara just ett första mästerskap. För Danni blev det dessutom en fördel att ha två debutanter med sig.

– Jag skulle nästan säga att det tar lite press från den andra hästen. Man har mer att göra och fler chanser. Fler lotter att lyckas med någon av starterna. Visst blir det mer jobb med två hästar, men för mig var det ändå positivt.

Hästarna gav samtidigt flera tydliga kvitton på att de klarade miljön. Svava satte personbästa i GDA, Sif placerade sig i övre skiktet i passgrenarna och Óríon lämnade NM med både silver och guld. För Framherji handlade de viktigaste beskeden mindre om placeringarna och mer om hur han klarade belastningen över flera dagar.

I del två: Hur vet man om en häst verkligen är redo för ett internationellt mästerskap? Danni, Tekla och Magnús berättar om det som inte går att träna på hemma – och svaren de fick när deras hästar sattes på prov på Margaretehof.

Ridsports samlade rapportering från NM