Jag vill börja med att tacka det ödmjukaste för alla hejarop och alla som skrivit till mig angående detta bloggandet. Det värmer verkligen.
Jag anser kanske inte att jag har ”ordets gåva”, jag är inte särskilt duktig på att formulera mig eller sätta ord på mina tankar så detta är utmanande, men roligt!!
Snart är det tävlingsdags för mig och Dísa, första riktiga tävlingen för oss två. Detta är något som jag knappt klarar av att tänka på då jag blir galet nervös. Jag kan liksom få ökad puls av att kolla på filmer från när jag tävlade för tre år sedan…
Men så fort nervositeten tar över så försöker jag tänka att jag gör detta för att det är kul vilket är helt sant men lätt glöms bort i nervositeten. Att tävla är också något som gör att vi växer som par/ekipage och att tävla är något jag vill göra för jag ser det som utvecklande.
Jag är överlag väldigt rädd för att misslyckas med saker jag åtar mig. Men egentligen, var är ett misslyckande i ett tävlingssammanhang? Att man glömmer banan? Det är iallafall jag skiträdd för eftersom att jag inte kommer rida på speakerns kommando, haha. Men gör jag det så är det bara ett bevis på att jag inte förberett sig tillräckligt. Och faktiskt, Shit happens.
Känner man sig orolig för saker så anser jag att det är bra att utsätta sig för det som gör dig orolig, om och om igen. Då släpper ångesten och oron tids nog, och man får en liten självförtroendeboost vilket aldrig är fel.
Det är faktiskt något jag är relativt bra på. I alla fall när det gäller saker jag vill göra men nervositet och oro över att misslyckas stoppar mig. Jag kastar mig ut och ”får det gjort”, därefter följer ofta ett lite lätt chocktillstånd över att jag faktiskt överlevde.
Tidigare så har jag till exempel tyckt att det är lite läskigt att köra hästar med bil och släp, för tänk om något händer… Idag lastar/lastar jag ur och kör hästarna själv utan problem med den enkla tanken att händer något så löser jag det. Känslan av att inte veta hur vägen går och att jag kanske eventuellt måste vända med bil och släp har varit en stressfaktor, men efter mycket övande av att backa med släp så är det inget som skrämmer mig längre, det löser sig alltid.
Kanske många som känner igen sig i detta? Är ni bra på att utsätta er för saker som skrämmer er?
Däremot så måste jag tillägga att jag aldrig i livet skulle utsätta mig för att hoppa fallskärm, där finns det absolut inget som lockar och därför väljer jag att inte utsätta mig för det, oavsett hur fantastiskt folk säger att det känns i efterhand.
Ett litet sidospår men! 😉
På tävlingen vi är anmälda till så ska vi delta i klasserna T1 och V1. Kanske inte klasserna som jag planerade att börja vår tävlingskarriär med, men T3 och V2 som de enklare klasserna i vår kategori fanns inte som alternativ.
Jag hoppas att jag lyckas hålla mig lugn och att Dísa hanterar min nervositet på ett positivt vis. Får faktiskt puls av att bara skriva detta. Så onödigt!
Vi ska ha kul, och att ha roligt är inget man behöver oroa sig över.
/Elin
Följ Ridsport på