Veterinärbloggen: Sårläkning – vad händer egentligen? 

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriksveterinärerna.

Jag som skriver veterinärbloggen idag heter Tanne, jag är veterinär och jag jobbar på Distriktsveterinärerna i Eskilstuna. 

Det är en fin solig dag på beredskapen i Sörmland när jag får ett samtal om en stor sårskada strax under hasen på en häst. Det är akut och behöver åtgärdas i dag. Sårskador på nedre delen av hästens ben är alltid något vi tar på stort allvar. Det finns många känsliga strukturer här som inte tål att få in bakterier och smuts via ett sår som t ex leder, bursor (slemsäckar) och senskidor. På den här delen av benet är det många ligament och senor, men även skelett, som lätt kan skadas eftersom det inte finns mjukdelar under huden som kan dämpar smällen vid ett trauma. 

Är ingen av dessa strukturer involverade är det inte lika farligt för hästen, men eftersom det inte finns någon extra hud på hästens ben, och huden är ganska tight och har stor tendens att dra ihop sig vill såret gärna glipa och det kan det vara svårt att få de här såren att läka bra. 

När jag väl är på plats kan hästen och såret undersökas. Det är ett ganska nytt sår på insidan av vänstra bakben strax nedanför hasen. Hästen mår bra och uppvisar ingen nämnvärd hälta på benet – det är positivt.

Då minskar sannolikheten för benspricka och ledinvolvering betydligt. Jag klipper bort pälsen runt såret, som sedan tvättas, spolas med sterilt koksalt och området spritas av innan jag med sterila handskar kan börja undersöka såret. Såret är som det ser ut utifrån, det finns ingen sårficka i någon riktning, och det är placerat en bit från leden, så vi kan nu utesluta att leden är involverad.

Man kan se in till benet men jag kan inte se någon uppenbar skada på benet, jag kan inte känna någon ojämnhet på ytan när jag känner på benet, och eftersom hästen inte hade någon hälta innan sedering är sannolikheten för en benspricka ganska liten. Allt detta är mycket positiv – nu behöver vi bara stänga såret och få det att läka. 

Sårkanterna så nära varandra som möjligt 

Jag vill minska avståndet mellan sårkanterna, så att såret kan fyllas ut och läka så snabbt som möjligt. Jag syr såret med 8 stygn, och efter suturering glipar det som mest 2 mm på något enstaka ställe. Jag vill alltid gärna stänga såret så mycket som möjligt och se till att det glipar så lite som möjligt. Men hästar har en tendens att reagera mycket på främmande föremål, och då även på suturmaterial, så ju fler stygn vi syr med ju större är risken för att det ska bli inflammation runt stygnen. Blir det inflammation kommer såret med stor sannolikhet att spricka upp och läkningen fördröjas. 

Varje gång hästen tar ett steg, så vill huden i området röra lite på sig, vilket i sin tur drar i stygnen och såret. Vi behöver därför bandagera benet och se till att hästen rör så lite som möjligt på sig för att ge såret bästa möjliga förutsättningar för att läka. I detta fall blir det boxvila med ett bandage från strax ovanför hoven och till precis nedanför hasen. Bandagering är en viktig del av behandlingen av dessa sår, och det är inte så lätt att få till ett bra bandage. Det ska sitta stadigt med rätta tryck mot såret utan att gnaga eller stasa benet. Vi kommer överens om att jag ska komma ut och byta bandage regelbundet under hela läkningstiden. 

Den långa väntan 

Jag gör återbesök på dag 3, 10 och 15 efter skadan. Vid första besöket har det inte hänt så mycket, men vi har lyckats undvika att området har svullnat upp, och alla stygn sitter kvar. På dag 10 ser såret lite mera ilsken ut, det är helt normalt, det man ser är granulationvävnad, som har börjat fylla ut såret. Granulering är en viktig del av sårläkningen, men det är också denna del, som kan orsaka problem, om man inte immobiliserar området tillräckligt. Om såret rör för mycket på sig vill granulationsvävnaden växa för mycket, och man kan få stora knölar som man kan behöva skära bort för att området ska få möjlighet att läka. 

På dag 15 klipps stygnen bort. Det är ingen idé att ha kvar stygnen längre, det ger bara risk för irritation runt dessa. Däremot är ju såret inte helt läkt än, området är känsligt, och kan fortfarande lätt spricka upp. I en del av såret har nya hudceller täckt hela sårets bredd, och på vissa ställen har de nya hudceller inte helt lyckades mötas på mitten än. Vi fortsätter därför 5 dagar med boxvila och ett stort bandage. 

När dom dagarna gått får hästen stå utan bandage på box, och börja komma ut på skrittpromenader och i en mindre hage med ett stallbandage på benet. Det kan kännas långtråkigt att vänta på att ett sår ska läka, och man kan få lust att bara släppa ut hästen och hoppas på det ska gå bra. Men området är mycket känsligt under läkningen, och det är så lätt hänt att hela såret spricker upp, och man får börja om, med mycket sämre förutsättningar för en bra läkning. Ser man till att få såret stängt så gott det går från början har man fått en bra start, men sen är det bara att vänta och beundra det imponerande fenomen som en fin och lyckad sårläkning faktisk är! 

/Tanne

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriksveterinärerna.

På sommaren varierar dagarna så mycket att det är svårt att säga vad som är normalt men nu ska ni få hänga med mig på en helt normal sommardag på arbetet som veterinär på Distriktsveterinärerna i Nordvästra Skåne. 

Arbetsdagen börjar klockan 8 på mottagningen. Jag går igenom dagens bokningar och även bokningarna någon dag framåt. Eftersom jag har beredskap idag och inte vet hur mycket arbete det blir under kvällen och natten är inget förbokat imorgon förutom att jag har semin. Idag är det inte heller fullbokat vilket är nödvändigt för det är bara jag i fält under dagen som kan åka ut på akutfall. Så vi ser vad som dyker upp helt enkelt. 

Fakta

Lär känna Emma Åkesson

Gör: Veterinär hos Distriktsveterinärerna i Nordvästra Skåne

Utbildning: Examen ifrån Köpenhamns Universitet 2015.

Om mig: Främst arbetat med häst, både i fält och på djursjukhus. Främsta intresseområden är internmedicin, akutvård och föl samt reproduktion. Har haft mycket egna hästar tidigare men driver numera gårdsbutik och hjorthägn i Bonnarp i Skåne och är intresserad av gamla hus och byggnadsvård.

Expandera

Klockan kvart över 8 samlas vi som jobbar idag för ett kort pulsmöte. Mötet varar inte många minuter men vi går genom planen för dagen. Sen beger jag mig till garaget för att göra klart bilen. Inventerar utrustning och mediciner, packar in röntgen och lådan med lugnande, sövningsmedel och avlivningsvätska. Idag följer vår sommarvikarie och Tf-veterinär Emmy (veterinär med särskilt tillstånd) med mig ut på fält. 

Första besöket är en halt häst, ett treårigt halvblod som varit halt fram sedan ungefär en vecka. Hästen är inriden och får ibland följa med ut på lite kortare uteritter samt tränar lite löshoppning. Hästen är halt på vänster framben i trav. Emmy lägger en bedövning där hoven bedövas bort, 30 minuter senare är hältan lite bättre men inte helt bra. Vi röntgar hoven och nedre delen av benet med vår portabla röntgen men hittar inget anmärkningsvärt. Jag ordinerar vila och antiinflammatorisk behandling samt att hästen skos. Om detta inte hjälper rekommenderar jag att boka en tid på klinik som nästa steg för att genomföra en komplett hältutredning. 

Vi åker vidare till nästa patient som är ett sto som fölat fem dagar tidigare och har haft en kvarbliven efterbörd. Idag är femte gången stoets livmoder spolas och Emmy gör själva spolningen. Livmoderhalsen börjar bli ganska stängd och det här blir den sista spolningen. Stoet får även antibiotika sedan igår och nu kompletterar jag med livmodersammandragande. 

Nu åker Emmy och jag tillbaka till mottagningen och äter en lite sen lunch. Det har ringt ifrån ett djurhem som tar emot omhändertagna djur genom länsstyrelsen. De behöver hjälp med en besiktning av en hund och en katt och så har de några djur som tyvärr behöver avlivas. Det blir eftermiddagens arbete och återigen följer Emmy med. Hunden och katten som besiktigas är välmående och ska så småningom omplaceras. 

Innan alla journaler är klara är klockan runt halv 6. Jag åker hem och hinner få gjort lite hemma. Det är fint väder så jag målar lite på ett hus som vi håller på att renovera. Äter middag och då ringer telefonen, det är en häst som har skadat ögat. Jag får njuta av en fin solnedgång på vägen dit. Hästen är tveksam både till undersökningen och att få lugnande men till slut blir den tillräckligt trött. Den har ett hornhinnesår som ska behandlas med flera olika mediciner i ögat (antibiotika, pupillvidgande och smörjande) samt antiinflammatorisk medicin i munnen. 

När jag kommer hem så är det läggdags. Jag har arbetat ungefär 12 timmar under dagen vilket känns alldeles tillräckligt och natten visar sig bli lugn. Imorgon ska jag göra ett besök på en seminstation för hästar och sen kan jag förhoppningsvis ta ut lite kompledighet och hinna måla lite till innan sommaren och målarvädret är slut för i år. Glöm inte att njuta av de sista dagarna med lite sommarkänsla i luften du med!

Hälsningar Emma

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriksveterinärerna.

Sommaren är en underbar tid med semester, sol och bad och mer tid att umgås med våra hästar. Tyvärr innebär sommaren också att insekterna vaknar till liv. Det är vanligt att hästarna reagerar på insektsbett, vissa mer än andra. Vi behöver därför skydda dem, och det kan vi göra genom att använda exempelvis flughuvor, insektstäcken, bromsfällor och insektssprayer, samt erbjuda vindskydd.

Fakta

Lär känna Julia Lundberg

• Veterinär på Distriktsveterinärerna Karlskrona, Hästodontolog och Senior distriktsveterinär.

• Veterinärexamen 2009 i Köpenhamn, Danmark.
• Jag har jobbat på Distriktsveterinärerna i Karlskrona i drygt 15 år. Har ridit och haft egen häst sedan jag var liten. Just nu äger jag en shetlandsponny och är medryttare åt min grannes irländska sporthäst. Jag rider även på ridskola igen sedan 1,5 år tillbaka, det är jätteroligt! Det är fantastiskt att få arbeta med olika djurslag, och även om hästtandvård är mitt favoritområde, trivs jag väldigt bra med variationen i mitt yrke som distriktsveterinär.

Expandera

Så här framåt sensommaren är det även högsäsong för styngflugorna. De lämnar tydliga spår efter sig i form av små gulvita ägg som klibbar fast i pälsen. Ofta ses de på hästens framben samt vid manken, och i manen brukar det sitta mycket ägg. Det är väldigt smart av flugorna att lägga äggen just där, då dessa platser är lätta för hästarna att komma åt och klia sig själva eller varandra på.

Äggen kläcks och de krypande larverna kliar och irriterar hästen. När den kliar och slickar sig i pälsen följer larverna med in i munnen, och där borrar de sig in i hästens tunga och tandkött. Efter några veckor har larverna vuxit till sig och åker vidare till hästens magsäck. Där övervintrar de, och följande vår/sommar kommer de ut med träcken i form av puppor som utvecklas vidare till nya vuxna flugor som lägger ägg. Det är så styngflugans livscykel ser ut.

Många hästar blir påverkade under den period som larverna befinner sig i munnen. Varje sommar och höst får vi samtal från oroliga hästägare som beskriver att hästen helt plötsligt har svårt att äta eller inte vill ha bett längre i munnen. Så här års är det vanligt med sår och inflammationer i munslemhinnan orsakade av styngflugelarver, men andra orsaker till att hästen inte vill äta måste också uteslutas. Det är alltid viktigt att kontakta en veterinär så snart du misstänker att din häst inte mår bra.

När jag kommer ut till en häst med en historia om nedsatt aptit eller tuggsvårigheter inleder jag alltid med att göra en allmänklinisk undersökning. Det innebär att jag lyssnar på hjärta och lungor, kollar tempen, lyssnar på tarmljuden i buken, känner på lymfkörtlarna och så vidare. Därefter sederas hästen med lugnande läkemedel.

Det är viktigt att hästen är lugn och avslappnad innan vi påbörjar munhåleundersökningen. Huvudet och käklederna palperas för att upptäcka en eventuell ömhet eller svullnad, och därefter får hästen på sig en munstege. Munnen spolas ren från foderrester, annars är det väldigt svårt att se ordentligt. En bra lampa behövs också, samt någon form för huvudstöd till hästen.

En häst med styngflugelarver i munnen har ofta sår på tungans ovansida där larverna har borrat in sig. Det är även vanligt att hitta svullnader och små larver i tandköttet intill kindtänderna i överkäken. Detta gör naturligtvis ont och irriterar hästarna otroligt mycket, även om inte alla hästar visar det. Jag tar bort alla larver jag kan hitta, och efteråt får hästen ofta smärtstillande och antiinflammatorisk medicin. Det är bra att erbjuda hästen mjukt foder så som gräs eller uppblött höpellets/lucern tills såren har läkt. Vasst eller grovt hö kan, under denna period, vara svårare att tugga för hästen.

Styngflugorna lägger stora mängder ägg, och det är därför viktigt att vi plockar bort dem varje dag. Även om det kan vara svårt att hinna få bort alla, så gör det stor skillnad för hästen att slippa få i sig de irriterande larverna. Det finns flera husmorstips för hur äggen lättast kan tas bort. Många använder sig av ögonbrynsknivar och ryktstenar, vissa sprayar hästarnas ben med pälsglans för att äggen inte ska fastna lika lätt, andra blötlägger pälsen med vatten och bikarbonat innan äggen skrubbas bort. Det kan lätt kännas som ett oöverkomligt projekt, men varje ägg som tas bort innebär en larv mindre i munnen hos hästen, vilket gör stor skillnad i slutänden.

Vi rekommenderar inte avmaskning mot styngflugelarver, då problemet tyvärr återkommer så fort hästen får i sig nya larver. Dessvärre har resistensen mot våra avmaskningsmedel ökat bland både spolmaskar och blodmaskar, och vi vill därför inte avmaska våra hästar mer än nödvändigt. Det är obehagligt för hästen att ha styngflugelarver i munnen, men det är inte livshotande. Genom att vara noggranna och plocka bort alla ägg vi ser, kan vi hjälpa hästarna mycket utan att för den skull driva på resistensutvecklingen ytterligare.

Styngflugor är som sagt vanligt förekommande, och vissa hästar får och uppvisar mer besvär än andra. Har din häst svårt att tugga rekommenderar vi alltid undersökning av veterinär. Kom ihåg att den bästa förebyggande behandlingen är den du gör hemma i stallet!

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriksveterinärerna.

Andrea Borgström arbetar som Tf-veterinär (veterinär med särskilt tillstånd) på Distriktsveterinärerna i sommar och berättar i dagens blogg om hur sommaren varit.

Fakta

Lär känna Andrea Borgström

Gör: Tf veterinär på distriktsveterinärerna i Örnsköldsvik
Utbildning: 5 år på veterinärprogrammet och 1,5 år på husdjursagronomprogrammet vid Sveriges Lantbruksuniversitet.
Övrigt: Detta är min fjärde sommar som vikarie på Distriktsveterinärerna i Ö-vik. Tidigare år har jag jobbat som djurvårdare på nivå 2 och 3. Har tidigare jobbat som grisskötare och i stall med hästar. Har precis flyttat till gård med sambon och vi har numera gutefår, hästar, herefordkor, två hundar och en katt.

Expandera

Nymfparakit, ko, katt, häst, reptil, kanin… I början av sommaren meddelade jag våra receptionister att jag ville träffa så många djurslag som möjligt i sommar. Trots att jag är veterinärstudent och jobbar som Tf-veterinär.

Dels för att jag tycker det är roligt, dels för att bygga upp min erfarenhet med kollegornas stöd i ryggen – och så ville jag vinna sommarens djurslagsbingo här på mottagningen i Ö-vik. Men det gjorde jag inte. Snabbast till bingo var min kollega som regelbundet tar emot nästan alla olika typer av djurslag, från fiskbesättningar och getter till exotics.

Men även om jag inte var först till bingo så har jag lärt mig så oerhört mycket den här sommaren.

Jag håller inte längre andan när jag kommer in i ett rum där en patient väntar. Jag försöker inte lösa alla världens problem, för det går inte. Jag tar hjälp av mina kollegor, jag berättar för djurägaren vad jag vet och vad jag inte vet. Vi stöter på allt; en hundvalp som ätit en glödlampa, en påkörd katt, en fölunge som brutit benen.

Vi stöter på allt; en hundvalp som ätit en glödlampa, en påkörd katt, en fölunge som brutit benen.

Jag har lärt mig att ta ett djupt andetag och accepterat det jag inte vet. De tuffaste dagarna är när jag jobbar akut på fält. Vad är det som kommer? Det knyter sig lite i magen när receptionisten kommer mot mig i korridoren med uppfodrande blick. Men det blir bättre och bättre. Kollegorna säger att adrenalinet försvinner efter några år. Samtidigt gör adrenalinet att det är lättare att jobba på nätterna. Jag har jobbat fem beredskapshelger den här sommaren och cirka en vardagsnatt varje vecka. Ungefär var fjärde beredskapsnatt har jag haft fall mitt i natten.

Jag har jobbat jättemycket med sorgehantering i sommar. De flesta djur som jag träffar är ju inte friska, och alla kommer inte leva vidare. Jag har lärt mig av mina kollegor att göra det till en ritual. Kanske göra ett fint tassavtryck till djurägaren. Jobbigast är de långa utredningspatienterna med kroniska problem som man träffat under lång tid och hunnit komma riktigt nära.

Jag är tacksam för allt fokus vi har haft på kommunikation i vår årskurs på veterinärutbildningen. Vi är den första årskursen som har det och jag tycker det har varit väldigt bra. Vi har pratat om avlivning och vi har tränat på att kommunicera med djurägare. Hur hanterar man sorg? Vad gör man när barn är med i rummet? Vilka erfarenheter har vi med oss sen tidigare? Våra samtal har verkligen gjort skillnad för mig den här sommaren.

Jag har insett att jag är bra på det här! Mina beredskapspatienter tar längre tid än för mina erfarna kollegor, men det får vara så. Jag bygger för framtiden, det får ta sin tid. Det är ingen idé att stressa upp sig över saker man inte kan ändra på. Jag möts av så många tacksamma djurägare, särskilt på beredskapen, och så många tacksamma kollegor som deras sommarvikarie. Och när jag ser den lilla anteckningen i tidbokens notisruta ”Vill bara komma till veterinär Andrea – flytta inte i tidboken” så bultar hjärtat av stolthet.

Jag bygger för framtiden, det får ta sin tid.

Det här är såå roligt – det här är det jag ska göra! Glädjen jag får när det går rätt, när jag verkligen kan göra skillnad. Eller bara när kommunikationen sitter och det meningsfulla i att kunna hjälpa ett djur att slippa lida. Jag möts av så mycket tacksamma människor och så mycket kluriga patienter. Detektiven i mig har verkligen utvecklats i sommar.

Jag har fått rutiner. Kolik, fång, juverinflammationer, avhorningar och kastration på fält börjar bli rutinfall. Som distriktsveterinär kommer man alltid mötas av det oväntade och tvingas tänka utanför boxen. Men nu är inte alla fall ”första gången” längre. Jag har en erfarenhetsbank att ösa ur.

Det här är min fjärde sommar på Distriktsveterinärerna i Ö-vik, men den första som veterinär. Jag återvänder till Ö-vik av många olika skäl – allra främst kommer mina fantastiska kollegor. Ett annat skäl är vädret. Mitt favoritväder är 17 grader och mulet. Den här sommaren har vi haft 30 grader, nästan varje dag, fyra veckor i sträck. Det påverkar oss mycket, de gamla djuren orkar inte, sårskadorna blir lätt infekterade.

Nu har det äntligen släppt! Temperaturen är nere runt 20 grader igen. Och snart återvänder jag till Uppsala för min sista termin på veterinärutbildningen. I januari tar jag examen och då börjar ett helt nytt äventyr. Alla erfarenheter som jag har med mig från den här sommaren ligger tryggt i ryggsäcken.

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriksveterinärerna.

Den här sommaren har tyvärr varit ganska fångrik, i alla fall hos oss på Distriktsveterinärerna i Gävle.

Det verkar som att många hästar och ponnyer puttas över kanten av att få äta för mycket gräs. Och även om inte mängden är stor så kan gräset innehålla höga sockernivåer som skapar problem för hästen. Man pratar om att gräset är stressat genom att t ex vara utsatt för torka, kraftigt nedbetat eller om några veckor frostbitet. Det är många olika aspekter som är med och påverkar om en häst utvecklar fång.  

De två senaste veckorna efter att jag kommit tillbaka från semestern har jag gjort flera återbesök hos fångpatienter som mina kollegor behandlat akut tidigare i sommar. Tidigare i veckan var jag ute på en ponny som har haft fång i början på sommaren och svarat väldigt bra på behandlingen. Hon är ohalt nu och mår väldigt bra men hon är överviktig med fettnacke och har fettdepåer.

Djurägaren ville gärna gå vidare med ett test för EMS (Ekvint Metabolt Syndrom). Vi rekommenderar att göra en vidare utredning av alla fångfall för att veta hur hästens insulinreglering ser ut. Då vet man mer om hur försiktig man behöver vara framåt. Efter fång behöver man som djurägare alltid jobba med hästens foderstat, hull och motion. Men vet vi hur hästens insulinreglering ser ut vet vi mer vad vi har att jobba med och det minskar risken för återfall.

Vid behov kan vi också sätta in medicinering. Ett test som ger utslag ökar också motivationen att verkligen göra rätt och ge hästen rätt förutsättningar. Sen kan det vara jobbigt och till viss del tråkigt att begränsa hästen och följa alla råd men det är viktigt för hästens mående på lång sikt. 

Oralt glukostoleranstest, OGT är det första vi testar om vi misstänker EMS. Testet ska helst tas på morgonen. Hästen äter upp sin kvällsgiva men fastar sen över natten, minst 8 timmar. På morgonen får hästen ingen frukost men djurägaren ger hästen en bestämd dos glukossirap 60-90 minuter innan veterinären kommer för att ta provet. Det är även önskvärt att hästen inte utsätts för stress under testet. Undvik att fodra och släppa ut hästar runt omkring om det är möjligt.

Testet visar hästens insulinsvar på en bestämd glukosmängd relaterat till hästens vikt och det vi mäter är insulin och glukos i hästens blod och det ger ett bra mått på hur dysreglerad hästen är. Är hästen dåligt reglerad så får vi skyhögt insulinvärde. Visar hästen utslag på OGT går vi vidare med ett utfodringstest, MTT (meal tolerance test).

När vi utför MTT, så ger man en standardiserad mängd grovfoder på morgonen efter nattens fasta på minst 8 h. Här är det dock mycket mer som påverkar testresultatet jämfört med en OGT. Utöver hästens fysiologi som vi mäter vid OGT så påverkar fodrets sammansättning och framför allt WSC (totalvärde av socker) samt tuggförmåga, ättider mm.

Men de flesta hästar toppar i insulin inom 2-2,5 timmar så det är då vi tar blodprovet, och även här mäter vi insulin och glukos. I samband med MTT vill vi även ha en analys av fodrets sockervärde – WSC. Det är viktigt att känna till att testerna inte triggar ett fånganfall utan det är höga insulinnivåer över längre tid som är farligt för hästen och inte en enstaka insulintopp. 

Om båda testerna, OGT och MTT, ger utslag så kan hästen vara en kandidat för medicinering av EMS inom ramarna för den forskningsstudie som pågår som ett samarbete mellan SLU och Distriktsveterinärerna. Hästen får då en tablett som påverkar njurarna att släppa igenom glukos ut i urinen i stället för att behålla det i kroppen. Då får vi sänkta insulinnivåer hos hästen.

Medicinen verkar också lugnande på bukspottskörteln så den minskar produktionen av insulin. Alla verkningsmekanismer är dock inte helt kända. Tabletten ges t ex i en liten äppelbit en gång om dagen helst under eftermiddag eller kväll. Vid medicinering följs hästen upp efter 3 veckor, 4 månader och 1 år. Vid uppföljning görs nya utfodringstester samt blodprover för att mäta triglycerider och leverenzymer. Det är för att se att hästen mår bra och att inte levern påverkas negativt av medicineringen. 

Har din häst haft fång i sommar? Funderar du på om din häst har EMS? På Distriktsveterinärerna har vi veterinärer knutna till det pågående forskningsprojektet på våra mottagningar över hela landet, tveka inte att höra av dig om du har funderingar kring din häst. 

Vill du veta mer om EMS, vad det beror på och den forskning som just nu pågår på fält? 

Läs gärna Hannas tidigare blogg på temat här nedan. 

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriksveterinärerna.

Dagens veterinärblogg är en personlig betraktelse skriven av veterinär Tanne på Distriktsveterinärerna i Eskilstuna

Beredskapen! Storhelger och semestertider – det är en utmaning när uppdraget pågår dygnet runt och året om som det gör hos oss på Distriktsveterinärerna. 

Dessutom blir djuren snarare mer sjuka än mindre när många är lediga. Det händer saker runt om i landet, på betesmarker, vid badsjöar och när nya djur möts. Så samtidigt som kollegor tar semester så jobbar vi andra för fullt uppbackade av grymt duktiga TF-veterinärer från veterinärutbildningen, som Andrea skrev om här i bloggen för några veckor sedan.  

Såhär mitt på sommaren känns julen långt borta, men den lär ju dyka upp igen, och just julen är en speciell tid för oss distriktsveterinärer. För vem skall köra beredskapen? Slipper jag i år, eller är det min tur att fira jul bland sårskador, koliker och kanske någon hund, som har fått i sig för mycket julmat?

Det var jag som hade beredskapen i Sörmland julen 2024, tillsammans med en god kollega. Vårt pass började måndag 23 december klockan 12, och sträckte sig fram till fredag 27 december, där nästa beredskapsveterinärteam gick på klockan 8 på morgonen. Alltså fyra nätter och dagarna däremellan – mycket kan hända på den tiden! Det är ovanligt att vi har så här långa beredskapspass, men ibland händer det. 

Passet började lugnt med ett återbesök för stygntagning av ett sår på övre ögonlocket hos en ung hingst. Jag kontrollerade även om hornhinnesåret hästen hade fått verkligen hade läkt innan vi skulle avsluta medicineringen. Allt såg fint ut, men det halvårsgamla hingstfölet var ordentlig trött på att stå på box och var lite burdus, så det fick bli en skvätt lugnande innan vi kunde plocka bort stygnen och färga in ögat, som hade läkt helt perfekt. 

Hingsten bodde nästan 1,5 timme från mottagningen, så det var eftermiddag innan jag kunde lämna stallet, och ingen idé att köra tillbaka till mottagningen. Än så länge var det lugnt på telefonen, så det fick bli att åka hem och ta emot min familj, som åkt hit från Danmark för att fira jul hos mig och min sambo. 

Jag hann umgås med familjen och äta kvällsmat innan telefonen ringde vid 2030-tiden. En hund hade blivit skadad av ett vildsvin. Väl inne på mottagningen visade det sig vara en stor, trevlig familjehund, som hade råkat jaga bort ett vildsvin från gårdsplanen när han skulle ut och kvällskissa. Hunden hade fått ett jack i rumpan, så det hade förmodligen slutat med att det var vildsvinet som jagade honom! 

Hunden vägde lite drygt 40 kg, och varken jag eller hundens matte kände oss tillräckligt starka för att lyfta upp honom på bordet när han väl hade somnat av det lugnande, så det fick bli att sitta på golvet och rensa såret, sy ihop och sätta i en dränslang. 

Jag var hemma igen strax innan midnatt, och sen var det lugnt på telefonen fram till klockan 9 nästa morgon. En liten hund hade problem med en mycket svullen och smärtsam analsäck, som behövde dräneras. Efter det hann jag precis hem och gå en sväng med hundarna – mina egna två jaktlabbar och så följde min mamma med tillsammans med sin schäfer – innan telefonen började låta igen.

En travhäst hade fått en sårskada i hagen, så det var bara att packa och starta bilen igen. Hästen hade fått ett relativt litet sår på ett framben, men placerat ganska nära karpalleden, eller framknä som det också kallas. Han hade lite hög temperatur och var ganska halt i skritt. Han var även ovillig att föra fram benet och att böja i karpus.

Vid undersökning av såret med steril sond kändes en sårficka i riktning ner mot leden, dock sågs ingen ledvätska och jag kände ingen tydlig kontakt till leden, men viss misstanke om ledinvolvering fanns. Jag gjorde ett tryckprov av karpalleden, där man preparerar områden sterilt och sedan injicerar en ganska stor volym steril vätska in i leden, så att det blir ett stort tryck i leden.

Kommer det sedan vatten ut genom såret vet man med säkerhet att såret går in i leden, och då behöver hästen åka till djursjukhus för operation. Inget vatten kom ut genom såret, så misstanken om ledinvolvering blev lite mindre, men man kan inte helt lita på ett negativt tryckprov, det kan röra sig om ett mycket litet hål in i leden, som har hunnit stänga sig innan man gör tryckprovet.

Hästens ägare, som var på julfirande kontaktades över telefonen, jag förklarade status och ägaren beslutade att det kändes okej att behandla hästen hemma, hålla noga koll, och om han blev sämre skulle man åka till djursjukhus. Såret syddes med fyra stygn och hästen fick ett stort bandage. 

Klockan hann bli 17 innan jag kom hem igen till en ljuvlig doft av julmat. Vi klarade oss genom julmiddagen, och presentöppningen innan det ringde igen vid 22. En högt älskad, äldre häst, som en längre tid hade behandlats för fång hade nu blivit sämre, och ägaren ville att hästen skulle få somna in. En olycklig utgång på julen för hästens ägare, som verkligen hade kämpat för att hon skulle bli bra igen.

Men också helt rätt beslut, och tacksamt att få hjälpa hästen att slippa ha ont längre. Ett sådant besök är känslosamt, och inget man kan skynda på, så klockan blev 1 på natten innan jag kom hem igen. 

Nästa morgon den 25:e december blev det frukost med familjen och promenad med hundarna innan det ringde vid klockan 11. En liten ponny hade en mycket kraftig hälta på ett framben. Ponnyn hade mycket ont, ville inte gärna gå alls och visade mycket smärta vid palpation av radius (hästens främre underhandsben).

Jag hade en viss misstanke om benspricka eller till och med fraktur. Vi har inte med oss röntgen ut på beredskapen och dessutom kan man ofta inte se en liten benspricka innan det har gått 10-14 dagar efter skadan. Den här ponnyn bodde även ganska långt från mottagningen i Eskilstuna, där vi har vår röntgen, så det blev smärtstillande, ett stort bandage med ett kvastskaft på utsidan från golvet och upp till manken, och en kortare pinne på baksidan av bandaget, så att benet var helt immobiliserat. 

Sen gick beredskapen vidare till en häst med feber och sedan en gammal dålig katt, där ägaren önskade att hon skulle få somna in i hemmet, innan det ringde en häst med kolik. Sen var det inget mera på kö, så bara att skynda sig hem och umgås med familjen. Jag hade tur att få vara hemma från 19.30 till 23.30 då det på nytt ringde en ponny med kolik. 

Ponnyn befann sig cirka 1,5 timme från mitt hem. Det kan vara oerhört tufft med långa bilresor på natten, men det är bara att ta på ordentligt med kläder, se till att ha en spännande podcast nedladdad på telefonen, och packa vatten och lite snacks för att hålla sig vaken och sen köra!

Ponnyn var gammal och verkade ha ganska ont i magen, men svarade bra på smärtstillande, kramplösande och sonding, det vill säga. en slang (sond) förs ner genom hästens näsborre och vidare ner i magsäcken. På vägen hem var jag tvungen att stanna två gångar och sova en liten stund, så klockan blev halv 5 på morgonen innan jag var hemma igen och kunde krypa ner i sängen. 

Nästa gång telefonen ringde var klockan 8 på morgonen den 26 december, alltså bara 24 timmar tills mitt pass skulle sluta – det var skönt att tänka på efter en natt med ganska lite sömn! Ponnyn från natten var dålig igen, så behandlingen upprepades och hon fick även dropp eftersom hon nu var lite uttorkad.

Det svarade hon bra på, och jag åkte vidare, nu in på mottagningen till en kanin med kolik. Min familj hade nu åkt mot Danmark igen, så efter kaninen fanns det tid för journalskrivning. Journalskrivningen tar alltid mycket längre tid än man kan tro, men vid 18-tiden kände jag att jag behövde åka hem och få lite mat och vila, även om jag var långt ifrån klar med journalberget. 

Vid 21 på kvällen börjar jag känna av att jag bara hade sovit 3,5 timme på natten, och min kollega, som jag delade beredskapen med, hade en ganska lugn dag och hade sovit på natten. På kvällen har vi på Distriktsveterinärerna central personal som svarar i beredskapstelefonen för att vi ska få sova ostört så mycket som möjligt. 

Jag skrev en anteckning till dem att jag gärna skulle vilja få sova ett par timmar om möjligt. Några timmar senare vid 02:30 ringer telefonen igen. Det är en häst med hög feber som behöver besök. Jag såg att min kollega under den tiden jag har sovit har fått åka på tre resor som egentligen var närmare mig, och jag skickar honom en tacksam tanke att han kunde ta dessa så jag fick vila.

Särskilt påfrestande kan det vara att upptäcka att man har blivit uthängd på sociala medier. 

Klockan 5 på morgonen var jag hemma igen och detta blev mitt sista besök på julens beredskapspass. Vid 10 gick jag upp och betade av 5 timmars journalskrivning och annan administration, körde in med bilen, tankade och städade den, fyllde på utrustning och medicin så den är redo för nästa veterinärer. Sedan blev det välbehövlig ledighet till efter nyår! 

Det är ett privilegium att ha mitt jobb. Det är spännande, roligt, viktigt, och jag får göra en stor skillnad för många djur och deras ägare. Men det kostar också på. Det kostar på hälsan att bli väckt på nätterna. Att köra bil i många timmar och att jobba med stora djur i obekväma positioner.

Det kostar på familjelivet och andra nära relationer, när man missar påsk, jul, nyår, födelsedagar och andra firanden för att man har beredskap. Det kan tyvärr också kosta på den psykiska och mentala hälsan om man möts med misstro och missnöje när man försöker göra sitt bästa.

Särskilt påfrestande kan det vara att upptäcka att man har blivit uthängd på sociala medier. 

Än så länge är det värt det för min del, men tyvärr är det inte så för en del veterinärer, som därför väljer bort beredskapen, eller helt väljer bort att jobba klinisk som veterinär.

Det viktigaste är att möta oss med vänlighet.

Samtidigt är det i delar av landet svårt att bemanna beredskapen dygnet runt, året om. Det finns mycket som arbetsgivaren kan göra för att vi veterinärer ska orka att vara kvar i yrket. Det finns också saker som du som djurägare kan göra för att hjälpa till att säkerställa att det fortfarande skall finnas veterinärer i beredskap.

Det viktigaste är att möta oss med vänlighet och försöka utgå ifrån att vi gör vårt bästa med de förutsättningar vi har. Då blir det lättare att ha en öppen och ärlig kommunikation och på det viset komma fram till den bästa behandling för just din häst.

Om du efter ett besök av en veterinär känner att det inte gick helt som du hade förväntat dig eller hoppats på så kontakta oss gärna så vi kan bli bättre i framtiden.

/Tanne

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriktsveterinärerna.

I dag så kommer det in en häst till kliniken här på Distriktsveterinärerna i Flyinge som ska utredas för hälta och ni ska ni få hänga med mig när jag hjälper Jacob, som är veterinär och hästspecialist här på Distriktsveterinärerna i Flyinge. 

När vi gör en hältutredning använder vi oss gärna av ett digitalt hjälpmedel i form av en app som registrerar rörelsestörningar.Appen är en framforskad AI-tjänst för veterinärer och av veterinärer, som mäter hästens asymmetri och därmed kan hjälpa eller bekräfta det veterinärens eget öga uppfattar. Appen laddas ner på en telefon och sedan filmar vi hästarna både när de springer rakt fram och när de longeras i båda varven utan ryttare och utan inspänningar.

Jag heter Helene Stridbeck och är legitimerad djursjukskötare och jobbar hos Distriktsveterinärerna i Flyinge. Här i Flyinge har vi både smådjurs- och hästklinik plus vår ambulerande verksamhet och beredskap dygnet runt. Det innebär ett omväxlande arbete för både veterinärerna och oss sköterskor och djurvårdare och ingen dag är den andra lik.

Jag har lång erfarenhet från hästsidan innan jag började här i Flyinge och har jobbat på flera kliniker med det mesta som rör häst och sjukvård som narkos och internmedicin. Men allra mest har jag jobbat med prestationsnedsättande utredningar och hältutredningar.

Eftersom mitt intresse för hästens rörelseapparat och fysiologi alltid varit väldigt stort så har jag utbildat mig extra inom det på universitet. Jag har även en hel del utbildning inom rehabilitering och olika manuella terapier för att kunna hjälpa hästar och deras ägare med hästarnas rehabilitering. Detta har jag också jobbat mycket med under de sista åren. 

Ibland är det vi sköterskor eller djurvårdare som filmar så veterinären först tittar på hästen och sedan på vad appen visar för att bekräfta eller få ökad information om hästens rörelsemönster. 

En annan riktigt bra sak med appen är att vi kan bjuda in en kund till att själv filma sin häst i rörelse med appen. Då kan hästägaren filma sin häst hemma och sen analyserar veterinären filmen på kliniken och kan på det viset följa hästens rörelsemönster över tid. Detta är bra både för att följa rehabilitering efter en hältutredning, men även när hästen känns fräsch och fin för att veta vilket rörelsemönster som är normalt för varje individ. Dessutom kan asymmetrier upptäckas i tid vilket ger kortare behandlingstid.

I dag är det jag som filmar hästen när den travar både på rakt och på böjt spår.

Efter att vi tittat och filmat hästen i rörelse så är det dags för böjprov. Böjprov är ett slags provokationstest där vi genom ett visst tryck böjer ihop hästens leder 40-60 sekunder. Böjprov gör man mycket för att få en fingervisning om var i benet det gör ont. Man graderar ett böjprov 0-5 där 5 betyder att hästen inte kan gå på benet. 

Ibland har inte hästen någon böjprovsreaktion men är halt ändå. Då kan smärtan komma från tex en hov eller något annan struktur i hästens kropp som inte påverkas av böjprovet. Ifall hästen har en ökad hälta efter ett böjprov på sitt halta ben så läggs ofta en bedövning på den del av benet som verkar ha ont. Veterinären kan lägga både nervbedövningar, som tar bort känseln på ett lite större område, eller en bedövning direkt in i en led. 

På dagens patient ska vi lägga en nervbedövning på ett bakben. Min uppgift är att tvätta området väldigt noggrant och sprita. Här är det viktigt att allt hålls rent. Ifall bedövningen ska läggas in i en led så klipper jag området innan jag tvättar noga. Hästens leder är väldigt känsliga så inga bakterier får komma in.

Sedan är det dags för Jacob att lägga den så kallade nervblockaden, han lägger då bedövningsvätska vid de nerver vars område han vill bedöva, i detta fall från strax ovanför kotan och hela vägen ner. Vätskan har effekt i ca 2 timmar.

Efter en stunds väntan på att bedövningen ska ha effekt så tar vi ut och longerar och springer igen och filmar åter med appen. Böjprovet görs om och i bästa fall så är hästen mycket bättre efter bedövningen, om inte så får veterinären fortsätta att lägga fler bedövningar.

Ibland så går det inte att bedöva bort hästens asymmetri via benen, och då skulle det kunna bero på att det finns problem högre upp i tex halskotpelare, rygg eller bäcken. 

Hästens ben och rörelseapparat är orsak till många hästägares huvudvärk.

I dagens fall fanns problemet i hästens ben och då blev nästa steg röntgen för att se hur skelettet ser ut på det onda benet. Dagens patient såg fin ut på röntgen vilket alltid är skönt att veta för hästägaren. Behandling blir att sko hästen annorlunda, antiinflammatorisk medicin och börja med rehab övningar för att stärka bakben och rygg.

Här på Distriktsveterinärerna i Flyinge arbetar vi aktivt även med hästens rehabilitering. Vi väljer ut övningar som just den här hästen behöver i sin rehabiliteringsplan. Återbesöket blir om åtta – tio veckor så det hinner gå lite tid för att rehabiliteringsträna hästen och för att hovslagaren ska hinna sko ett par tillfällen med de nya skorna.

Hästens ben och rörelseapparat är orsak till många hästägares huvudvärk. Den nya tekniken, som använder AI, är ett bra hjälpmedel för att se saker som ögat inte alltid uppfattar och ett bra verktyg för att följa upp hästen över tid. 

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriktsveterinärerna.

Jag heter Miriam Tzor och arbetar som fältveterinär på Gotland vilket betyder att jag arbetar med ungefär lika delar häst och lantbruksdjur. Mitt specialintresse är hästtänder och obduktion av produktionsdjur. Ibland blir jag även tillfrågad av ridklubbarna att vara tävlingsveterinär på tävlingar här på ön. Oftast rör det sig om hoppning från klasser 120 cm ridhäst/LA ponny, men även sportkörning där maraton ingår. Alla veterinärer med svensk veterinärlegitimation kan vara tävlingsveterinär och det är Jordbruksverket som ansvarar för tävlingsveterinärerna.

Just idag ska jag till Majhoppet som arrangeras av Gotlands Lantliga ryttarförening vid fina Mulde ridanläggning i Fröjel. Solen skiner och som det brukar på Gotland men det blåser ganska kallt. Det är en 120 cm klass för ridhästar idag och mitt uppdrag är att besikta de hästar som startar i klassen. Jag är själv en ryttare, som älskar att tävla, så att komma ut som tävlingsveterinär är mitt sätt att ge tillbaka till ridsporten och uppleva tävlandet ur en annan synvinkel. All förväntan och allas vilja att visa fram just sina hästar på bästa sätt, ligger i luften på tävlingen idag.

Det är en hel del saker vi tittar på de få minuter vi har med varje häst. Det absolut viktigaste är att hästen är frisk och inte visar några tecken på sjukdom, framför allt smittsamma sjukdomar, som kvarka och hästinfluensa. Hästen ska också vara i tävlingsmässigt skick. Det innebär att den har bra hull, är välmusklad och är väl förberedd för sin uppgift. Jag tittar igenom hästen för att se om den har sår, skav, svullnader och andra tecken på eventuella skador, klämmer den försiktigt över ryggen för att upptäcka smärta eller ömhet. Sedan undersöker jag hästens mungipor för att utesluta sår och andra skador.  

De flesta hästar klarar bettkontrollen alldeles utmärkt, andra tycker det är obehagligt när jag eller ryttaren petar den i munnen. Ett tips är att träna hemma med handskar. Hästarna blir då mer vana och slappnar av mer vid den här typen av undersökning som faktiskt blir mer och mer vanlig på tävlingar. Bettkontroll kan göras av funktionärer, domare, överdomare eller veterinärer.

Besiktningen avslutas med att hästen ska trava upp. Här tittar vi efter hältor och ojämnheter i rörelsemönstret. Ett tips till dig som ryttare är att ta av sporrarna inför veterinärbesiktningen. Jag har vid flera tillfällen varit med om ryttare som snubblar och ramlar på grund av sporrar när de ska springa med sina hästar. I dagens besiktning håller sig dock alla ryttarna på benen.

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriktsveterinärerna.

Innan jag började på veterinärutbildningen var det självklart vad en veterinär gör – en veterinär botar sjuka djur! Under utbildningen insåg jag dock att detta bara är en del av yrket – i utbildningen ingick inte bara fysiologi, anatomi, sjukdomslära, avel och genetik, utan också timmar av smittskydd, livsmedelssäkerhet, lagar och djurskydd, försökdjursmedicin, forskningsmetodik och folkhälsa. Vi hade till och med en föreläsning om brödtillverkning! Det är mycket som ska hinnas med att läras ut under 5,5 korta högskoleår.

Fakta

Lär känna Linnéa Birgitsdotter

Namn: Linnéa Birgitsdotter

Gör: Veterinär på Distriktsveterinärerna i Stenungssund, Specialistaspirant inom Hästens sjukdomar.

Utbildning: Veterinärexamen år 2017 på SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, i Uppsala. Internship ett år på Mälaren Hästklinik, Sigtuna.

Övrigt: Arbetat hos Distriktsveterinärerna i snart fyra år, dessförinnan på större hästklinik. Har ett specialintresse för tänder och är med i DV:s tandgrupp för hästtänder. Har varit ”hästtjej” sedan barnsben men just nu finns bara två katter i hemmet för att kunna ha tid för småbarn, studier och jobb.

Expandera

Härlig och skrämmande

Med examensbeviset i hand och yrkeslivet hägrande steg jag ut från SLU:s skyddande famn 2017. Känslan som nyutexaminerad är härlig och skrämmande, fullproppad med kunskap från år av studier, men samtidigt med en känsla av att man kan lite om väldigt mycket. Vart skulle min resa inom veterinäryrket ta mig?

När man är klar med veterinärutbildningen finns ingen utstakad väg att gå, som för läkarna. Här finns ingen AT- eller ST-tjänst som man ”förväntas” göra. Vart man tar sig i yrket beror på ens egna intressen, arbetsmöjligheter och livets omständigheter. Man utvecklas och lär sig av erfarenhet, äldre kollegor, kurser och utbildningar, så som det säkert är i de flesta yrken. Om det är något man inser med åren, så är det att ju mer man lär sig, desto mer förstår man att man inte vet. Inom vårt yrke presenteras ny forskning hela tiden, man kommer aldrig bli fullärd!

Om det är något man inser med åren, så är det att ju mer man lär sig, desto mer förstår man att man inte vet.

Specialistutbildning en väg att gå 

Sveriges Veterinärförbund erbjuder specialiseringsutbildningar inom flera områden av det kliniska veterinäryrket. Det finns steg 1-utbildning för allmän specialistkompetens inom exempelvis hästens sjukdomar, och steg 2-specialiseringar inom specifika områden som hjärtsjukdomar eller kirurgi, men enbart för smådjur.

För dem som vill specialisera sig ytterligare inom hästområdet kan en europeisk specialistutbildning leda till titeln ”diplomate”. Tidigare kunde den svenska specialistutbildningen inom häst endast genomföras på stora hästsjukhus med nödvändig utrustning och dygnet runt-vård. Men sedan 2022 kan denna utbildning även genomföras på mindre kliniker som uppfyller utbildningens krav.

Ny möjlighet

Hos oss på Distriktsveterinärerna i Stenungsund har vi lyxen att ha en välutrustad dagklinik för häst, där vi gör allt från avancerade hältutredningar till medicinska undersökningar och tandvård. På jouren erbjuder ett hästtätt område alla typer av fall man kan tänka sig. Vi har förmånen att ha vår erfarna kollega och hästspecialist Hanna som arbetar hos oss, så när reglerna ändrades fick jag möjligheten att bli hennes specialistaspirant. Jag är Distriktsveterinärernas första!

Specialistutbildningen löper under minst 3 års tid och till vardags går jag till jobbet som vanligt. Jag ska logga 300 fall inom olika kategorier innan utbildningens slut. Många av fallen diskuterar jag och Hanna sinsemellan och vissa svårare fall gör vi tillsammans, vilket är otroligt lärorikt! I utbildningen ingår också en viss mängd externa kurser, en viktig och rolig del för att få nya kunskaper.

Samarbete med universitetssjukhuset i Uppsala

Eftersom vi inte utför sövda operationer eller har inneliggande patienter hos oss har Distriktsveterinärerna ett samarbete med SLU så att en del av utbildningen är förlagd på universitetsdjursjukhuset i Uppsala. Där kommer jag tillbringa ett par veckor för att vara med på operationer och mer avancerade fall.

Nu i vår var jag där en vecka under fölsäsongen – det var verkligen imponerande att se duktiga kollegor snabbt ta hand om allvarligt sjuka föl med van hand. Vi kan göra mycket i fält, men kritiskt sjuka föl kräver ofta intensivvård på större kliniker. Det är fint när vi kan samarbeta och göra första livräddande insatserna i fält för att patienten ska kunna ta sig tryggt till djursjukhus för fortsatt vård när tillståndet kräver.

I specialistutbildningen ingår även att skriva en vetenskaplig artikel, så nu väntar mycket skrivande i sommar och förhoppningar om att den ska bli godkänd. Därefter blir det många timmars plugg inför den stundande tvådagars tentamen som blir det avgörande eldprovet för att se om jag kommer att få kalla mig Specialist i hästens sjukdomar i framtiden!

/Linnéa Birgitsdotter, Distriktsveterinärerna Stenungssund

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriktsveterinärerna.

Fakta

Lär känna Linn Thrana

Gör: Legitimerad djursjukskötare på Distriktsveterinärerna Örnsköldsvik

Specialintressen: Narkos, reproduktion på häst och nedsatt prestation samt akutsjuksjukvård

Expandera

Den ångermanländska sommaren är i antågande och det märks – inte bara på ljuset och värmen, utan också på tempot hos oss på kliniken hos Distriktsveterinärerna i Örnsköldsvik. För oss som jobbar på hästmottagningen innebär sommaren en intensiv period med mycket att göra. Många hästar i rörelse och en hel del variation i arbetsuppgifterna. Precis som vi vill ha det.

Jag arbetar som legitimerad djursjukskötare och har varit inom yrket i över tio år. För mig är det här mer än bara ett jobb – det är även ett stort intresse. Jag visste tidigt att det var detta jag ville göra och jag tillhör de som gick den treåriga djursjukskötarutbildningen när den var belägen i Skara.

Sedan dess har jag haft förmånen att jobba både med smådjur och häst och idag kombinerar jag faktiskt båda världar i min tjänst – något jag uppskattar enormt. Det ger en fin bredd och variation i arbetsveckan och det är fantastiskt att få göra allt från att arbeta på operation med sövning av smådjur till hältutredningar och årliga munhåleundersökningar. Jag tror att det är just variationen – mellan små tassar och stora hovar – som gör att jag fortfarande efter tio år i yrket känner mig inspirerad, utmanad och nyfiken.

För mig är det här mer än bara ett jobb – det är även ett stort intresse.

Förra året startade vi upp en ny seminverksamhet på vår hästmottagning – en av få i vårt geografiska område och något som länge varit efterfrågat av hästägare i trakten. Responsen har varit väldigt positiv vilket gör det extra roligt. I dagsläget är det jag och en av mina veterinärkollegor som ansvarar för verksamheten. Inför föregående säsong gick jag en utbildning för att kunna bli seminassistent och kunna bidra mer i arbetet.

Att arbeta med semin är en process som kräver noggrannhet, timing – och ganska mycket tålamod. Dagen på kliniken börjar ofta med att vi undersöker de ston som ska undersökas. Vissa får åka hem och komma tillbaka för ny koll medan andra är redo för själva insemineringen. Och när allt stämmer – då gäller det att agera snabbt och metodiskt.

I min roll som seminassistent fungerar jag som något av en spindel i nätet. Jag har kontakt med hingsthållare, bokar transporter av semindoser, informerar stoägarna och ser till att allt runt omkring fungerar. Det gäller att ha koll på detaljer, ha struktur och framför allt vara lyhörd – både för hästägare och för hästen.

Det finns få saker som slår känslan när man på ultraljudsskärmen får se den lilla fosterblåsan. Några av förra årets ston har börjat komma tillbaka och att få följa upp och till och med träffa några av fölen vi varit med och ”skapat”, är otroligt givande. Det är då man påminns om varför det är värt all planering och arbete på helger och ibland sena kvällar.

Att få träffa några av fölen vi varit med och ”skapat” är otroligt givande.

När semin-momenten är avklarade fortsätter dagen med andra typer av patienter på kliniken. Det kan vara allt från planerade munhåleundersökningar, vaccinationer och hältutredningar till mer akuta fall. Någon gång emellanåt följer jag även med på besök ute i fält hos hästägare som behöver hjälp hemma på plats. Inget dygn är det andra likt och det är precis det som gör jobbet så roligt.

Att arbeta som djursjukskötare innebär också att vara beredd på det oväntade. En häst med koliksymtom kan komma in när som helst och då gäller det att vara snabb, trygg och veta vad man gör – men också kunna bemöta en orolig ägare på rätt sätt. Den medicinska delen av arbetet är bara en del av yrket – kommunikationen med människor är minst lika viktig.

Att jobba som djursjukskötare är att hela tiden stå i mitten av något viktigt. Det är ett yrke som efterfrågar teknisk kompetens, medmänsklighet, tålamod och driv. Det är ett arbete där vi får vara med i allt från det första livet i fosterblåsan till sista vilan – och där vi varje dag får bidra till något större.

Och även om dagarna ibland kan vara långa och tempot högt, är det just den variationen – mellan akuta fall, glada föl, nyfikna valpar och rutinkontroller – som gör att jag fortfarande älskar mitt jobb.

/Linn Thrana, Distriktsveterinärerna Örnsköldsvik