Elsa Mandal Hreggvidsdóttir bröt ryggen i unghästolycka

Hon är mer eller mindre född i sadeln och har ridit in otaliga unghästar genom åren. Som tränare, instruktör och internationell avelsdomare är Elsa Mandal Hreggvidsdóttir ett välkänt namn i islandshästvärlden. Men förra veckan blev vardagen på Bärby gård i Alunda plötsligt betydligt mer stillastående än vanligt.

Jag hann tänka att det här går bra, jag sitter kvar.

Det var under ett pass med en treåring på inridning som olyckan var framme.
– Den hade haft ryttare några gånger och inte visat någonting. Kanske varit lite fundersam, men inget mer, berättar Elsa.
– Men lite från ingenstans började den bocka väldigt kraftigt, flera varv. Jag hann tänka att det här går bra, jag sitter kvar. Men till slut åkte sadeln snett och då flög jag väldigt ordentligt.

Hon landade rakt på huvudet.
– Jag slog i jättehårt, men det första jag kände var att rumpan började brinna. Det hettade som sjutton.

Trots det reser hon sig – och sitter upp på hästen igen.
– Den var lite skärrad. Jag ville bara upp en gång till, för hästens skull.

Även om hon suttit upp igen förstod hon att hon behövde ta det lugnt, och gick in för att vila den mörbultade kroppen. Men framåt kvällen blev smärtan värre, och hon åkte in till akuten. Huvudet röntgades, liksom nacken som även den var rejält smärtsam. Men bara en fraktur hittades – i korsryggen.
– Det är ett stabilt brott, så jag behöver inte opereras, och det är jag väldigt tacksam för. Men det förklarade ju smärtan. Troligen fick jag en hjärnskakning också, för jag har sovit nästan dygnet runt efteråt.

Man får göra det bästa av det och inte ha för bråttom igång.

Bakslag efter aktivitet

Elsa är sjukskriven i två månader. Vardagen hemma på Bärby ser nu helt annorlunda ut.
– Det är klart att det påverkar verksamheten väldigt mycket. Jag lever av att träna hästar och undervisa. Jag jobbar tillsammans med mina föräldrar, så det påverkar ju dem också. Men det finns inte så mycket att göra. Man får göra det bästa av det och inte ha för bråttom igång, även om man vill.

De kloka orden till trots var hon mer naiv för en handfull dagar sedan.
– Jag åkte på SIF:s höstgala. Det gick inte jättebra, jag fick jätteont. Efter det blev jag ivägkörd hemifrån för att faktiskt vila, säger Elsa som nu mestadels är soff- och sängliggande och däremellan hoppar med kryckor.

Nu består dagarna mest av sömn, smärtlindring och tv-tittande.
– Jag går på så starka mediciner så att jag mår dåligt av dem också. Vila är det enda som hjälper.

Längtar tillbaka till sadeln

Trots olyckan känner hon ingen rädsla eller osäkerhet inför att sitta upp igen.
– Verkligen inte. Jag längtar hela tiden efter att komma upp i sadeln. Det jobbigaste är att jag inte kan göra det jag älskar mest.

Målbilden är klar, även om hon är medveten om att hon kommer vara tvungen att börja försiktigt.
– Jag tänker att runt jul kanske jag kan sitta på min Kjarval igen. Läkaren förbjöd mig att ens prova första månaden, men sen får smärtan avgöra. Jag kommer ju inte börja på unghästar direkt. Men Kjarval är mjuk och fin att sitta på.

Man kan inte undvika allt, det är en farlig sport, men mycket går att förebygga.

Tävlingssäsongen 2025 är hennes riktmärke.
– Självklart ska jag vara fit for fight då. Det finns inget annat.

”Jag hade inte suttit här utan hjälm”

En sak återkommer hon till flera gånger under intervjun – hjälmen.
– Jag ramlade rakt på huvudet. Det är inte säkert att jag hade suttit här och pratat med dig om jag inte hade haft hjälm. Jag blir nästan förbannad när jag ser folk rida utan. Det är så lätt att skydda sig, och så många struntar i det.

Hon vill också lyfta säkerhetsrutinerna kring unghästar.
– Ta små steg. Läs hästen. Se till att utrustningen sitter som den ska. Man kan inte undvika allt, det är en farlig sport, men mycket går att förebygga.

Just i det här fallet tror hon inte att det fanns något uppenbart att göra annorlunda.
– Jag har ridit in väldigt många hästar och jag är rätt säkerhetstänkande. Men ibland händer saker ändå. Det är levande djur vi håller på med.