Hästhandlare med passion för avel

Hon har svårt att komma på vad som ska stå på hennes ”bucket list”, alltså vad hon vill hinna med innan hon dör, Elsa Mandal Hreggvidsdóttir. Hon har redan pluggat på isländska Hólar universitet, jobbat på Island i flera omgångar, rest jorden runt och fått en son. Plus tagit en kandidatexamen i företagsekonomi på SLU. Och, vi glömde väl inte att hon är en av endast 29 internationella avelsdomare för islandshäst? 

– Jag gillar utmaningar, jag blir lite rädd när det bara maler på, men just nu vet jag inte vad nästa steg ska bli, säger hon. 

Inte heller när det gäller exakt hur framtiden ska se ut för familjegården, Bärby, finns klara planer. Hittills har den drivits av mamma och pappa, profilerna Hreggvidur Eyvindsson och Jenny Mandal.

Jag gillar utmaningar, jag blir lite rädd när det bara maler på, men just nu vet jag inte vad nästa steg ska bli.

– Det här är mamma och pappas verk och jag är ytterst tacksam att få ta över, men det gäller att hitta sin egen väg.

Massor av hästar

På gården finns 60-70 hästar. Dels islandshästar, förstås, men också betydligt högre och mer korthåriga varelser, nämligen pappas travhästar.

– Jag har kört dem en del och älskar fart. Jag skulle vilja hålla på mer med trav, men någonstans är det svårt att hinna med allt man vill göra, säger Elsa.

Flera bostadshus, flera stallar, en lösdrift för inackorderingar, en ovalbana, ett ridhus. Byggnaderna ligger samlade kring en gårdsplan och överallt syns hästar. Att det krävs utrymmen är lätt att förstå när det ska rymmas både ridskola och träningsverksamhet både för islands- och travhästar. Dessutom finns ett hus där gäster bor under helgkurser. 

– Jag låg i mammas mage när jag flyttade in på gården, jag har alltid bott här, berättar Elsa. 

Fascinerad av hundar

Som liten fick förstås hon och brodern Eyvindur Mandal Hreggvidsson var sin häst. Men det slutar inte där – de fick också varsitt avelssto. Mer om det senare.  

I riktigt unga år var det hundar som fascinerade mer än hästarna. 

– Men jag gillade att rida i full fart. Träningsintresset har vuxit fram på senare år.

Varje sommar skickades Elsa och hennes bror till släktgården på Island, där farmor och farfar huserade, liksom andra barn från släkten. 

– Vi fiskade och busade och red. Det var helt fantastiska somrar. 

Tidigt SM-guld

Första stora segern kom när Elsa tog SM-guld som 14-åring. För något år sedan kom hon fyra på SM med hästen Leistur från Toftinge (f -09, e Reynir frá Hólshúsum, u Nál frá Laugabóli). De satte personligt rekord i fyrgång och var i A-final i T1. Leistur var i toppform – men för Elsa hägrade något annat. Att återigen jobba på Island, och det brann i knutarna, för snart skulle sonen Alvar börja förskoleklass. 

– Det var lite sista chansen att göra något sådant, och om jag nu skulle göra Islandsgrejen kunde inte Leistur gå och skrota här. 

Hästen såldes till junioren Hanna Holmström, och ekipaget har haft framgångar.

– Det är en superfamilj och en superduktig tjej och det gjorde det lättare att sälja, även om det var jättejobbigt, jag hade haft Leistur i sex år, säger Elsa.  

Flytt till Island

Väl på Island fick Alvar börja på en förskola – utan att kunna ett ord isländska. 

– Det var lite tufft först, men det tuffa gjorde att han växte. Förut var han blyg och gömde sig ofta bakom mig, nu pratar han med alla. Utmaningen gjorde att han mognade. Och nu pratar han isländska.

Jobbet på Island var en riktig dröm. 

– Jag hade ett väldigt lyxigt jobb, bara korta arbetsdagar. Jag kunde koncentrera mig på att rida och behövde inte tänka på något annat, vilket är en klar skillnad mot här, där det finns mycket att tänka på. 

Elsa fick vara med på kurser bland annat för Eyjolfur Isolfsson och andra läromästare. 

– Och Bylgja och Ólafur. Paret jag jobbade hos var generösa med hästar, de lånade ut till kurser, men också till en tävlingsserie på vintern och våren. 

Matilda sköter ridskolan

Till familjen på den svenska gården hör – nästan – även Matilda Hagman, som är hippolog utbildad på Wången. Hon har varit anställd i sju år och är den som sköter det mesta när det gäller ridskolan, men hon och Elsa hjälps även åt med inridning och utbildning av hästar. För det är ytterligare ett spår på Bärby, att utbilda andras hästar. 

Tillsammans jobbar Matilda och Elsa med 3-åringen Arion från Bärby (f-21, e Kjarval från Knutshyttan, u Alfa från Bärby). Han står lös på stallgången medan de sätter på först repgrimma, sedan träns. Därefter går alla tre in i ridhuset, som sitter ihop med stallet så som det ofta ser ut på Island. Matilda longerar en stund, och sedan sitter Elsa upp medan longerlinan är kvar. De jobbar nästan ljudlöst, vet vad den andra ska göra. 

– Det är skönt att vara samspelta. 

Tanken med repgrimman är att man börjar med att ta i den, bettet kopplas mellan den och reprimman, och sedan vänjs hästen vid enbart bettet. När ridningen med longerlina är över får unghästen gå över till att ”jaga” äldre hästar.

Hantering superviktig

Hästarna som kommer för träning får alltid en check från marken först. 

– Hanteringen i boxen är superviktig, och jag går med hästarna, låter dem flytta sig runt mig så att man känner att man får kontakt med dem. Kollar att de jobbar som jag vill att de ska göra när jag suttit upp. Med nya hästar är det en säkerhetsgrej. 

Hästen skickar en massa signaler redan i boxen, menar Elsa, som försöker vara uppmärksam på hur hästen reagerar på henne.

– Om jag hanterar den från marken ger det ett försprång när jag väl satt mig i sadeln. Hästarna är jättebra på att kommunicera med kroppsspråk, vi människor är ofta blinda för deras språk, för vi har talet. Det gäller att träna upp sin förmåga att vara lyhörd för hästens signaler. 

Ett rättesnöre är att hästen ska stå stilla vid sadling. Helst utan att vara uppbunden, men hur det blir med den saken beror på hur hästen är. 

– Jag vill ha ömsesidig respekt. Jag klampar inte på hästen och den ska inte klampa på mig heller. Hästar gillar rutiner, de blir stressade när de inte vet vad man vill. De andas ut när det blir tydligt. 

Vid vissa tillfällen, till exempel vid sadling, kan hästarna få lite havre. 

– Ibland använder jag även godis i träningen, det beror på hästen.  

Framtidshoppet Kjarval

Det är dags att rida nya framtidshoppet Kjarval fra Sundabakka (f -17, e Viking från Österåker, u Karma från Lilla Sträckås), som varit i Elsas ägo sedan i somras. Hon såg en kort video på honom på sociala medier men var på Island medan hästen fanns i Sverige. 

– Jag hade nog inte vågat köpa honom om jag varit själv, men jag var med familjen just då på Island, och min bror Eyvindur sa att han var övertygad om att det var rätt häst för mig. På kvällen var familjen ute och åt och skålade för hästköp. Man lever bara en gång, och vi tänkte att den hästen kommer annars att säljas fort. 

Först hade Elsa tänkt börja tävla under hösten, men ville ge träningen lite mer tid. 

– Vi ska till Wången och rida clinic för Eyjolfur Isolfsson. Det blir bra att komma ut, utan att det är tävlingssammanhang. Jag tror på Kjarval när det gäller tölt, framför allt, och han är pigg och känslig, som jag gillar när hästar är. 

Ny hemmatränare

Hemmatränare framöver hoppas Elsa ska bli ”Toni”, Anton Páll.

– Han är väldigt mycket ute runt om i världen, men jag hoppas att han regelbundet ska vilja träna mig, Jamila Berg Dibi, Ella Brolin, Johanna Elgholm och Matilda (samma Matilda som jobbar på Bärby). Han är jättebra att rida för, väldigt kunnig och har ett bra öga. Han är insatt, just nu tränar han många tävlingsekipage runt om i Europa. Kommunikationen är väldigt rak, man får veta även när det inte är bra. Alla kanske inte uppskattar det, men jag gillar att det inte finns några tvivel. Det händer något med ridningen hela tiden. 

Avelsnörd från början

Avel har alltid legat familjen varmt om hjärtat. Som sagt fick både Elsa och hennes bror ett avelssto var som små. 

– Det året jag föddes kom ett sto som heter Frigg från Bärby (f-91, e Dropi Miðsitju, u Fenja frá Vatnshlíð), hon var efter mammas första häst, Fenja frá Vatnshlíð (f-73, e Stjárni frá Miðsitju, u Jörp frá Vatnshlíð), Sveriges första förstaklassto. Men Frigg blev aldrig någon supertalang, berättar Elsa.

– Pappa och jag har gjort hästhandel genom åren, jag bytte till mig ett sto som heter Tönn från Bärby – Tönn betyder tand, och min bror tappade en tand den dag hon föddes. 

Tönn fick många avkommor, ”jättetrevliga ridhästar”, som finansierade boende och annat under utbildningstiden på Hólar. 

– Sedan bytte jag en gång till, och fick ett jättefint sto från pappa som är grunden i min avel nu, Týpa frá Auðsholtshjáleigu. Hon är hederspremierad för avkommor. Jag hade lite tur, det var ett bra byte för mig, min bror är nog lite sur. 

Týpas första avkomma, Alfa från Bärby, är nu i avel. Elsa visade in Alfa från Bärby i förstaklass när stoet var fem år gammalt. Året därpå fick brorsan Eyvindur visa om stoet, då fick hon en totalbedömning på 8,18 med bland annat 8,5 för tölt, trav, galopp, spirit och helhetsintryck.

Hästbyten och sponsor

En gång bytte Elsa till sig tre hästar mot en fin hingst – och hon fick pengar emellan. Nu lägger Hreggvidur sig i samtalet. 

– Det är lite isländskt det där, och alltid ska man ha något emellan. Jag vet en som fick barnmorskehjälp tack vare ett hästbyte, en annan fick tio flaskor sprit.

Det har också funnits en ”hästsponsor”, Åke Kjellberg, som hade tagit några glas en sen kväll på en tävlingsplats. 

– Åke sa ”du får en häst”. Vi skrattade lite, men han kom tillbaka tio minuter senare med ett hästpass. Sedan sa han att ”om du rider in och visar hästen så får du en ny häst”, berättar Elsa. 

Hon visade hästen, Gina från Himmelsrum (f-01, e Erro från Mörtö, u Gjósta frá Beingarði), när stoet var fem år gammalt och Elsa var 15. 

– Och jag fick en ny häst. 

Viktigt med avelsvisning

Elsa hade tur med Gina, som var en trevlig häst, men bytte henne senare mot pappas valack. 

– Pappa sålde Gina, men när hon var 18 år hörde ägaren av sig och frågade om Gina fick bli pensionär i vår ridskola. Hon går hos oss nu och är jätteuppskattad. 

Det där med att visa Gina lade grunden till Elsas intresse för avelsvisning.

– Vi måste få upp ett intresse i Sverige. Många ungdomar vet inte vad en avelsvisning är. Jag har haft kurser för ungdomar och många är jätteduktiga och har tävlat mycket, men de har ingen koll på den biten. 

Det behövs fler avelsryttare, menar Elsa. 

– Man måste våga satsa på yngre ryttare, man måste få träna på det här. På Island är det lättare att få visa och träna, det är en större mängd hästar, här i Sverige är det inte så många som satsar. Och här ska alla ha de bästa tränarna, som har fullt, medan de yngre inte får någon chans. 

På Island är det avelsvisningar hela våren och sommaren. 

– Här hänger det inte ihop. Men det handlar också om avstånd i landet, om du åker tio minuter på Island är du på en visning med 120 hästar. 

Bättre på Island

Aveln på Island ligger före den i Sverige, enligt Elsa. 

– De bästa hästarna på Island har högre grundkapacitet än i Sverige. Det är mer selektering när det gäller vilka hästar som kommer i visning och träning. De har fler hästar som är mycket bättre. Och grundhanteringen av hästarna på Island är bättre, det är ofta lättare att börja jobba med hästar på Island. Man har ett tydligare hästspråk, framför allt på hobbynivå, jämfört med hur det ser ut i Sverige. 

Även hur hästarna växer upp skiljer sig mellan länderna, något Elsa anser gör skillnad. Ytterligare en sak som är olika i de båda länderna  är hur mycket ägarna satsar på sina hästar när det gäller utbildning. 

– På träningsstallen på Island tar man in hästarna på hösten och sedan jobbar man på med dem fram till våren efter. I Sverige är det ofta kortare perioder och man har ett specifikt mål, som att töltsäkra eller rida till. Egentligen är det roligare att ha en häst en hel vinter, utan tidspress. Det är skönt att jobba långsiktigt.

Fakta

Elsa om… 

… hingstar

l Det finns många mediokra hingstar i Sverige. Jag är för att kastrera, en bra ridvalack kan också vara värd mycket. Vi har just kastrerat några 3-åringar, de får ett bättre liv efteråt. Om de ska vara hingstar tycker jag de ska ha allt. 

… pengar

l Jag tror inte man blir rik på någonting i den här branschen. Man får jobba hårt med lite av varje, vi har alltid haft en ganska bred verksamhet. Dels är det roligare att jobba så, dels är det säkrare att ha flera ben att stå på. 

… Hólar

l Det kostar inget att gå utbildningen men det kostar att bo där och att ha med sig hästar. Det är inte lätt att ha extrajobb när man är insnöad i en dal på norra Island. Men det var jättekul, och utvecklande. Jag tror mycket beror på vilka lärarna är, och vi hade Mette (Mannseth) och Toni (Anton Páll), utbildningen var väldigt bra med de lärarna.

… ordningen i stallet

l Jag gillar när det är ordning och reda. Om det är många som jobbar i ett stall blir jag lite nervös, men alla kan ju inte göra på samma sätt.

… tävlingsnerver

l Förr var jag mer nervös, men jag har upptäckt att ju bättre jag har planerat, desto mindre nervös blir jag. När jag åker på tävling tycker jag om att ha med mig någon hemifrån; hästen tycker jag om att sköta själv men det är en trygghet med någon som kan en själv och utrustningen. 

… examinationen till internationell avelsdomare

l Jag ville bli avelsdomare och pratade med Heimir Gunnarsson som sitter i styrelsen för SIF Avel. Då erbjöd han mig att börja jobba på avelsvisning med andra saker. Jag var ringmaster och sekreterare, och det var jättekul.

Efter en utbildning åkte jag till Island för att avlägga prov. 

– Det var många bitar och psykiskt påfrestande. Bland annat muntliga prov med en grupp gamla domare som stod och stirrade, de var knäpptysta och rörde inte en min. Jag försökte tänka att de var tanter på ridskolan som jag skulle berätta om avel för. Hade jag tänkt mer på domarna hade det varit mer nervöst. 

– Det ingick också ridprov och skriftliga bedömningar. Sju personer gjorde provet år 2023, tre klarade sig. En av dem som klarade sig var jag.

Den här artikeln publicerades först i Ridsport Island 2024.