Skáneyland – När drömmen om islandshästar blev ett livsverk

Skáneylands islandshästar är en av de uppfödare som drivit svensk avel framåt, och genom åren har deras avel kantats av framgångar. De är en av Sveriges fem hedersuppfödare.

2024 blev delvis en tuff prövning när hästar på gården drabbades av smittsam livmoderinflammation, men året innehöll också en historisk avelsbedömning. Det är vägen fram till den vi ska fokusera på i den här artikeln.

Bakom Skáneylands islandshästar finns Niels Lund och Sussie Lund Lindberg som fött upp hästar i över 30 år. Det trots att de själva inte alls kommer från någon hästbakgrund.

Sussie Lund Lindberg fick sitt första möte med islandshästar som barn, efter det att hennes familj flyttat från Stockholm till Skåne – inte långt från den plats där Skáneyland bedriver sin verksamhet idag.
– Vi var fyra flickor som umgicks och de andra tre var äkta bonnatöser och de fick varsin ponny. Jag fick ingen ponny – jag fick en islandshäst. Jag fick ta ut alla mina pengar jag hade på banken och mamma och pappa betalade resten.

5 000 kronor kostade den 3-åriga islandshästen som då kom in i 12-åriga Sussies liv. Men den blev startskottet för kärleken till islandshästar – Sussie kom i kontakt med andra som hade islandshäst och så småningom bildades Gandur islandshästförening.

Med i Gandur fanns eldsjälarna Anne Strömdahl och Einar Johannesson. Det arrangerades kurser två gånger om året – en gång på hösten och en gång på våren. Bland tränarna fanns Ulf Lindgren, Peter Mesch och då och då kom den danskstationerade isländska ryttaren Hans-Olof Hansen.

Så småningom köpte Sussie ytterligare en islandshäst, Stjarni. Prislappen låg på 3 000 kronor och ekipaget tog sig ända till SM som då gick på Ryttarstadion i Stockholm.

Köpte sin första häst som 21-åring

För Niels Lund var det också av en slump som islandshästarna kom in i livet. Han hjälpte en kollega att bygga ett stall. Under byggperioden bodde han på gården och deltog i turridningar som snabbt väckte hans intresse för hästar. Trots att han var allergisk blev han omedelbart fascinerad och började snart rida regelbundet.

Redan efter tre månader köpte han sin första häst, då var han 21 år gammal.
– Alla mina gamla kompisar så att säga tyckte jag var helt knäpp som köpte en häst.

Vid den tiden bodde han på Själland, där utbudet av hästar till salu var begränsat.
– Det fanns två islandshästar till salu och jag köpte den ena, skrattar Niels.

Möttes på Island

1988 åkte Sussie till Island för att arbeta på gården Dalur. I slutet av 70-talet grundades Dalur av Gunnar B. Dungal och Þórdís Alda Sigurðardóttir tillsammans med Eyjólfur Ísólfsson, Guðbjörg Sveinsdóttir, Jóhann Friðriksson och Gunnlaug Eggertsdóttir. Snart tog Gunnar och Þórdís över som ägare och drivande krafter. Under åren har flera välkända ryttare arbetat på Dalur, bland svenska ryttare märks bland annat Ia Lindholm, Denni Hauksson, Åse Ericsson och Fredrik Sandberg.

I samma veva arbetade Niels hos välkända Benni Lindahl på Island.
– Då var det en gemensam bekant som skrev till båda oss att ”om det är så att ni är trötta på att försöka lära er isländska så kan ni ju träffas”, berättar Sussie och fortsätter:
– Så då träffades vi och pratade. Min pappas fru var danska och jag hade jobbat hos en dansk så jag förstod ju danska väldigt bra.
– Jag tyckte svenska var väldigt lätt också, eftersom Sussie använde en del danska ord, skrattar Niels.

Men det var inte bara prat för paret, snart blev Sussie gravid med parets första barn, sonen Tobias. Sussie och Niels lämnade Island utan att ta med en enda häst. Niels hade fått ett stoföl som del av sin lön när han jobbat på Skarði. Det fölet stannade kvar och betäcktes med Sussies favorithingst Gáski frá Hofsstöðum. Avkomman blev Haukur från Skáneyland som senare bedömdes med 8,12 totalt.
– 1991 reste vi tillbaka med avsikt för att ta med oss en häst hem, säger Sussie.

Ófeigur från Flugumýri (f -74, e Kolskeggur frá Flugumýri, u Kengála frá Flugumýri) var en av topphingstarna under den tiden och paret hade fastnat för hingstens elasticitet.
– Vi såg också hans avkommesamling där på Fjordungsmót och det var häftigt att se alla de hästarna. Så vi ville gärna ha en avkomma efter honom.

Paret ville köpa en lovande Ófeiguravkomma och fick åka ut i en stor unghingstflock hos Kristinn Guðnason. Det var inget lätt beslut men de valde en hingst undan ett sto som i sin tur var efter Þáttur frá Kirkjubæ (f-67, e Hylur frá Kirkjubæ, u Von frá Kirkjubæ).

Hingsten, Segull frá Skarði (f-89, e Ófeigur frá Flugumýri, u Djörfung frá Hvítárholti) togs hem till Sverige där han sedan visades som 5-åring av Hreggvidur Eyvindsson.
– Han blev den första 5-åringen i Sverige som fick förstaklass, det var lite häftigt, berättar Sussie och konstaterade att Segull blev lite av en startsignal för aveln på Skáneyland.
– Han fick otroligt mycket ston, på den tiden fanns det inte lika många hingstar som i dag. Han har betalt vår gård kan man säga.

Stamstona

Skáneylands avel började med ett fåtal ston. Bland de första avelsstona fanns Hrönn frá Stóra-Hofi (f-78, e  Náttfari frá Ytra-Dalsgerði, u Snugg frá Stóra-Hofi), som från början köptes som ridhäst, men som totalt fick 14 föl i Skáneylands avel.

Och så har vi Hrina Vigdis fra Grandalen (f-82, e Glaður frá Ytra-Skörðugili, u Glóð fra Lønholt), som paret köpte när de bodde i Danmark. Stoet som på många sätt är stammodern i Skáneylands avel. Stoet gick Avels-VM där hon representerade Danmark 1991 i Norrköping. Hrina Vigdis tog brons i avelsklassen ston 7 år och äldre. Niels visade henne själv.
– VM var mycket mindre då, inte som VM är nu utan kanske lite mer som SM, säger han.
– Och då var Mette med också, då låg hon i magen, berättar Sussie om sin dotter.

Byggt upp verksamheten successivt

Sussie och Niels bodde i Danmark drygt två år 1989-91, och flyttade sedan tillbaka till Sverige där de köpte ett hus med ett par hektar mark. Men paret började leta mer och mer efter något större.
– Jag såg en liten annons i tidningen att vår nuvarande gård var till salu.

Sussie, som är uppväxt alldeles i närheten, svängde in på gården på vägen hem en dag.
– Alla stockrosorna hade precis slagit ut. Hela innergården var bara full av stockrosor. Jag tänkte bara; ”här vill jag bo”.

Gården hade stått obebodd i närmare 25 år, den tidigare ägaren hade haft den för marken. Gården hade 33 hektar.
– Vi köpte den för 750 000 kronor. Man kan skratta åt det idag, men räntan låg på 12,25 procent och vi tyckte det var otroligt mycket pengar. Jag låg vaken på nätterna och tänkte ”Hur ska vi klara det?”.

Paret började renovera. Bostadshuset var oisolerat, det fanns bara utedass och inget varmvatten. Det var en spartansk livsstil till en början på gården.
– Så hade vi två småbarn med – och utedass, säger Sussie som förklarar att de renoverat och byggt eftersom. Drivkraften var kärleken och intresset till hästarna.
– Toaletten kallades Rán – vi sålde en häst vid namn Rán och installerade en toalett. Många tyckte vi var helgalna och det var vi kanske – men det var vår dröm.

Men självklart hade familjen stöd och hjälp. Sussies pappa hjälpte till att mura, Niels är snickare i grunden och Sussies mammas man hjälpte till att dra el.
– Vi hade mycket hjälp att passa barnen också, eftersom mina föräldrar bodde så nära, säger Sussie.
– De första fem-sex åren kanske, då var det ju heltidsjobb med full renovering, hingststation med mängder med ston, skoningar, undervisningar, inridningar, konstaterar Niels.

Under de åren gården var som mest aktiv som hingststation var flera av de stora hingstnamnen på gården: Atli frá Syðra-Skörðugili, Mökkur frá Varmalæk, Askur från Håkansgården, Álfasteinn frá Selfossi och Garri frá Reykjavík.
– Redan år 2000 gick jag en seminassistentkurs och tänkte ”nu ska vi börja med semin”. Min veterinär lyckades få in mig på en kursen, egentligen var det bara trav- och halvblodsfolk som fick gå, berättar Sussie.

Men på den tiden gick semintransporten med posten – ett mindre lyckat koncept. Sussie berättar om flera tillfällen när lådan kom fram för sent och alla spermier var döda.
– Vi fick några dräktiga, men på den tiden var det svårt och dyrt för stoägarna. Jag tror jag var lite före min tid.

Sussie menar att semin har många fördelar, både med skaderisk men också att få möjlighet att välja en hingst längre bort.
– Men vi har märkt en sak, när det kommer ston hit som aldrig blivit betäckta och har föl vid sidan som blivit till via semin. De är inte så lätta att betäcka, för de blir rädda för hingsten och vill verkligen skydda sina föl. Det är en aspekt man ska ta med sig som stoägare, säger Sussie.

VM-guld i avel

Genom åren har Skáneyland fött upp över 100 hästar. En av de klarast lysande stjärnorna är Hrísla från Skáneyland (f-02, e Viss från Österåker, u Hrina Vigdís fra Grandalen). Hrísla var Hrina Vigdís näst sista föl. Under den perioden var det Johan Häggberg som tränade och visade Skáneylands hästar.
– Han sa om Hrísla att det var en riktigt bra häst, att hon kunde ha VM-kvalitet.

Johan Häggbergs känsla stämde. Hrísla tog VM-guld i avel 2007 och hade sedan en kort tävlingskarriär innan hon sattes i avel.
– Hennes första avkomma Gloria från Skáneyland blev bedömd in i första klass, men henne sålde vi för att komma vidare. Det är ju så när man är hästföretagare, säger Sussie.

Totalt har Hrísla fått elva avkommor, varav en är Stáli från Skáneyland (f-20, e Sörli från Skáneyland, u Hrisla från Skáneyland). Stáli är skrivande stund den högst bedömda 4-åriga hingsten genom tiderna i Sverige, men mer om honom senare.

Träningsfilosofin bakom hästarna är densamma. Varje år föds runt fyra till fem föl på gården, majoriteten stannar till inridningen.
– Vi rider in och tränar alla hästar själv, säger Niels som förklarar att det är det bästa sättet att få en god uppfattning om hästarna.
– Tidigare red jag in hästarna själv, men de senaste tre åren har Mette varit först med att sitta upp. Vi är ju inte unga längre, så när hon ridit ett par gånger kan hon lämna över hästarna. Men jag gör allt markarbete, longering och sådant inför uppsittningen på våra, säger Niels. Mette rider in och tränar sina egna.

– Någonstans där tar vi också ett beslut, och väljer vilka vi ska sälja. Sen vill vi egentligen bara spara stona, men nu har vi några hingstar kvar.

VM-guldmedaljören Hrísla var också en de första hästarna som dottern Mette Lund Lindberg red in.
– Hrísla hade så otroligt lätt för sig. Hon var inte så spektakulär som unghäst, snarare liten och knubbig. Men det man lärde henne en dag, kunde hon den nästa – och hon hade så sjukt bra bärighet, berättar Mette som var i 13-årsåldern när Hrísla reds in.

Somrarna i tonåren ägnades åt hästträning och under en period tränade Mette många hästar åt Tim Kvick, som då drev uppfödning under gårdsnamnet Silverkedjan. En dag kom Silfur-Lýsa från Silverkedjan (f-05, e Askur frá Hofsstaðaseli, u Freyja fra Pilely 1) till gården.
– Hon har fantastisk trav med mycket fjädring i steget så när hon satte av där ute i hagen var hon ju superfin, minns Mette som berättar att Lýsa fick två föl innan det var dags för inridning.
–  Jag skulle få det ena fölet i betalning mot att jag red in henne. Sen bytte jag till mig halva Lýsa mot att jag fortsatte träna henne och sen köpte jag ut sista halvan när Tim inte ville avla mer, berättar Mette.

2011 tog Mette studenten från gymnasiet där hon gick fotolinjen. Sedan dess har hon arbetat med hästar – något som var ganska självklart.
– Ett tag var jag inne på att bli fotograf, men det var innan sociala medier. Då köpte folk en bild någon gång ibland för att hänga upp väggen. Jag tjänade några hundra per tävling mot att jag la hur många dagar som helst på plats.

Hästyrket har ändå tagit Mette ut i världen. Under en period jobbade hon på Kronshof i Tyskland hos den tyska landslagsryttaren Frauke Schenzel, en period jobbade hon på Island och dessutom var hon en sejour hos Eyjólfur Þorsteinsson och Vigdís Matthíasdóttir.

Mette berättar mer om tiden på Kronshof.
– Där lärde jag mig att lösa problem i farten. Det var egentligen där jag började att hitta den där känslan. Många av de jag red var unga och hade inte kommit särskilt långt i sin utbildning, men kunde ändå vara väldigt fina att rida, för att de reds friskt framåt och fick öppna upp sig.

Niels lyfter fram vikten av att faktiskt lämna sitt hem och se nya saker.
– Det finns de som jobbar med hästar som aldrig har varit ute och gjort någonting annat eller sett något annat. De får oerhört begränsade erfarenheter, då har man bara sitt sätt att göra det på; det enda sättet man har lärt sig. Alla hästar är inte likadana så alla hästar kan inte lösas med samma teknik, därför är det viktigt att åka ut och skaffa sig nya erfarenheter.

Mette berättar att det var otroligt mycket effektivitet på Kronshof – du hämtade alltid minst två hästar i taget. Hon lärde sig att alltid göra saker på vägen.
– Skulle du gå och hämta något där så ger du vatten till en häst på vägen, berättar Mette.
– Då var vi fem stycken som jobbade, sen fanns det anställda som enbart jobbade med att ta hand om gården.

Till Tyskland hade Mette med sig Lýsa och visade henne på avelsbedömning där. Under den öppna bedömningen satt Frauke Schenzel upp och visade stoet som fick 8,01 i totalbedömning med 5 för pass. Mette ville passa på att betäcka med någon av hingstarna på gården.

På gården fanns två framstående hingstar i form av Fannar frá Kvistum (f-03, e Nagli frá Þúfu í Landeyjum, u Frigg frá Heiði) och Teigur vom Kronshof (f-02, e Otur frá Sauðárkróki, u Næpa vom Kronshof). Mettes val föll istället på en ung oprövad hingst, som inte heller var vidare showig i hagen, men när unghingsten väl visade upp sig så var han flott och med ett väldigt trevligt lynne.
– Men Fannar var pappa och Teigur var morfar så då tänkte jag att jag fick bägge hingstarna i samma.

Som tack för sin tid på Kronshof fick Mette dessutom betäckningen – något hon inte visste om innan.

Den oprövade unghingsten var Oðinn vom Habischtswald (f-10, e Fannar frá Kvistum, u Óskadis vom Kronshof) som senare skulle ta guld på Avels-VM för hingstar 7 år och äldre (år 2019), med bland annat 9,5 för tölt.

Resultatet av bonusbetäckningen blev Sörli från Skáneyland (f-14, e Óðinn vom Habichtswald, u Silfur-Lýsa från Silverkedjan), pappa till Stáli från Skáneyland.

Oturfågeln Sörli

Den silverbruna konstantskimmeln Sörli fick en tuff start i livet. Mamma Lýsa fick koliksymptom och först tillkallades distriksveterinären.
Lýsa blev behandlad men blev varken bättre eller sämre. Veterinären rekommenderade oss att åka till klinik.
– Vi åkte till vår veterinär Björn Rahm som konstaterade att hon hade fått livmoderomvridning, berättar Sussie.

Livmoderomvridning innebär att livmodern vrids runt sin egen axel och det är ett kritiskt tillstånd som kräver operation.
– Vi ville att veterinären Palle Brink skulle operera henne, för då skulle han kunna göra operationen stående – med tanke på hennes dräktighet.

Men Palle Brink var ledig just denna dag och beslut togs istället att köra Lýsa till Helsingsborgs hästdjursjukshus. Halvvägs till Helsingborg ringde mobiltelefonen och Palle meddelade att han kunde göra operationen så ett snabbt beslut togs att köra till Jägersro.

Under perioden jobbade Mette på Island och hade inte en susning om den dramatik som försiggick på hemmaplan. Hon hade få information om att Lýsa hade kolik men inte att det var livmoderomvridning.
– Hon ringde mig och frågade hur det gick med koliken. Då berättade jag att det inte var kolik utan att Lýsa är inne och opererar sig just. Så satt vi och grät lite på varsin ände av telefonen, berättar Sussie.

Men operationen gick bra och Lýsa fick stå hos veterinären Björn och fru Sara ett par veckor där de kunde ge henne bästa behandlingen och hålla koll på att fölet var vid liv. Efter två månader föddes Sörli.
– Han var jätteflott från början. Älskade att showa, svansen rakt upp och bara studsade fram, berättar Mette.

Men oturen fortsatte. En dag när Mette var i Stockholm hittade pappa Niels Sörli stående på tre ben i hagen. Han gick då med de 1-åriga hingstarna.
– Vi vet ju inte exakt hur det gått till, men han har eventuellt fastnat med hoven och när han försökte ta sig loss har han fått en allvarlig skada med en fraktur på patellan där en tredjedel lossnat helt.

Sörli opererades och reds så småningom in försiktigt. Det fick framåt och de var noga med att rida honom på raka spår. Han kom i full träning inför visning som 5-åring där han fick bedömningen 8,30 med 8,44 för ridegenskaper.
– Sen en dag från en annan tyckte jag att han kändes ojämn, säger Mette.

Sörli kördes till veterinären som konstaterade att det bildats mycket ärrvävnad runt hans gamla skada. Ärrvävnaden i sin tur gjorde att vävnaden runt omkring blev överansträngd. Det blev ytterligare operation, plus stamcellsbehandling och rehab.
– Vi rider honom numera för att han inte ska få artros, och såklart för det jätteroligt att rida honom. Dessutom mår skadan bra av lättare träning. Han är vår lyxskogsmulle.

Sörli står därför på semin, naturlig betäckning är inget alternativ med tanke på hans skada.

Mette hade en dröm om att Sörli skulle bli hennes tävlingshäst. De hann starta en inofficiell tävling när Sörli var sex år, de fick över 7,0 i fyrgång.
– Han är min drömhäst. Jag kan sitta på den hästen och gråta när han går som bäst. Han bara ger sån otrolig känsla. Det är så mycket fjädring i honom. Man bara sitter där som att man är ett med honom. Det finns väl någon liten gnutta hopp om någon töltuttagning i framtiden. Men det känns väldigt osannolikt och jag skulle aldrig riskera hans välmående, säger Mette.

Kronprinsen Stáli

2024 nådde Skáneyland ytterligare en avelsframgång när Stáli från Skaneyland nådde sin historiska 4-årsbedömning. Stáli som är efter två Skáneyland-hästar.

4-åringen fick 9 för ridbarhet och fick inte en siffra under 8 i protokollet i varken ridbedömningen eller exteriörbedömningen. 8,5 för trav, pass, galopp och sakta galopp. För ridbarhet fick han kommentarerna ”bra framåtbjudning, samarbetsvillig och harmonisk”. Totalt slutade ridbedömningen på 8,31.

Till en början ägdes Stáli vara av Niels och Sussie men efter inridningen ville Mette köpa in sig i hingsten.
– Jag vill egentligen köpa hela, säger Mette och Niels svarar skrattande:
– Men det fick hon inte – han var för bra.

Skáneyland har visat ett fåtal 4-åringar innan. De konstaterar att de aldrig drömt om att det skulle gå så bra. Redan under vintern kände uppfödarna att den unga hingsten kunde vara ett ämne för visning.

Stáli har haft flera viloperioder under året. En månad innan visningen satte Mette igång honom igen.
– Innan vilan töltade han bättre än vad han gjorde på bedömningen, passen hade vi inte testat mer än ett par gånger men vi kände inför visningen att ”går det så går det”, säger Mette som lyfter fram att hon tycker att hingsten har bra påskjut och bra kraft i steget.
– Jag hörde ju att de läste upp några siffror efter bedömningen men jag tänkte att det var från hästen före. Vi hade tänkt att han kanske får 7,80 i totalbedömning, sen fick han 8,36, säger Sussie.

Agnar Snorri Stefánsson som visade hingsten såg Stáli på film bara tre veckor innan och red Stáli tre gånger innan bedömningen. I samband med visningen på Margaretehof sa Agnar till Ridsport:
– Det är en fantastisk häst med fem starka gångarter. Framtiden för den här hästen är verkligen ljus. Jag tror han att kommer kunna få en riktigt hög bedömning i framtiden också, förutom den här höga 4-årsbedömningen.

Under sommaren har Stáli fått betäcka och vila. Sedan har Mette haft med honom upp till Södermanland där hon just nu bor.
– Vi hoppas på visning 2025. Sen finns ju såklart en dröm om VM…

Fakta

Hästar från Skáneyland

Genom åren har Skáneyland fött upp närmare 120 hästar. Här kommer några av dessa:

Hrisla från Skáneyland (f-02, e Viss från Österåker, Hrina Vigdis fra Grandalen)
VM-guld i avelsklassen för 5-åriga ston 2007. Fick en bedömning på 8,42 2007 med 9 för spirit. Har fått Elit för avkommor.

Sörli från Skáneyland (f-13, e Óðinn vom Habichtswald, u Silfur-Lýsa från Silverkedjan)
Bedömdes till 8,30 som 5-åring med 9 för tölt och ridbarhet.

Birkir från Skáneyland (f-97, e Segull frá Skarði, u Skerpla fra Egemosegård)
Tog NM-brons i avel för hingstar 7 år och äldre på VM i Norrköping 2005. Högsta bedömningen var 2005 då Birkir fick 8,37 totalt med 9 för tölt, trav, spirit och 9,5 för helhetsintryck. Var i ropet på ovalbanorna och tävlades av Johan Häggberg och Matilda Rolf.

Stáli från Skáneyland (f-20, e Sörli från Skanéyland, u Hrisla från Skáneyland)
Fick 8,45 för exteriör och 8,31 för ridegenskaper och landade på en totalbedömning på 8,36 som 4-åring. I skrivande stund den högst bedömda 4-åriga svenskfödda hingsten genom tiderna.

Kristall från Skáneyland (f-15, e Álfasteinn frá Selfossi, u Visa från Skáneyland)
Bedömd till 8,04 med 8,5 för tölt, trav, ridbarhet och helhetsintryck. Ägs och rids av tyska Hanna Damousche och har gått på 7,23 i T1.

Hreyfill från Skaneyland (f -10, e Garri frá Reykjavík, u Hrísla från Skáneyland)
Bedömd till 8,46. Tävlades av Mette fram till 2021 och ekipaget hann ta ett SM-silver i T1. 2021 tog Ester Östberg tog över tyglarna. Tillsammans med Ester blev det ett SM-brons i F1 young rider. Numera är det Elin Lidström som äger hästen.

Ólga från Skáneyland (f-93, e Héðinn von Gretesch, u Hrina Vigdís fra Grandalen)
Sto totalbedömd till 8,51 med 8,76 för ridegenskaper. 9 för tölt, trav, galopp och helhetsintryck. Ólga har fått Elit för avkommor. Är mamma till bland annat Ómi från Stav (f-02, e Askur från Håkansgården).

Fálki från Skáneyland (f-98, e Haukur från Skáneyland, u Hrönn frá Stóra-Hofi)
Deltog på NM 2005 som juniorhäst med Mette i sadeln. Ekipaget tog två SM-guld 2007 i T1 och fyrgångskombination.

Notera att detta bara är ett urval.