Lena Lennartsson: “Jag blev så förälskad i hennes karaktär”

Ett hästintresse från barnsben, en ridskolekompis som tog med henne på en islandshästtävling, och beslutet att rida kurs hos Peter Mesch var det som fick Lena Lennartsson att få upp ögonen för just islandshästen.

– Jag började rida på ponny som barn i Östersund, där fanns stall där man kunde hyra häst och rida ut själv. Det var sedan när jag pluggade i Uppsala som jag började lära mig mer om ridning egentligen, och då red jag vanliga hästar på Akademistallet. Vid Akademistallet fanns en grusplan och så fick jag höra från en i min ridgrupp att det skulle hållas islandshästtävlingar där. Hon bjöd mig att följa med och titta.

När tävlingarna närmade sig förstod Lena att det var någon större tävling, det kan rentav ha varit SM även om minnet är lite oklart på den punkten.

– Det var väldigt annorlunda från idag på många sätt. Det hölls bara någon tävling om året i våra trakter, hästarna gick med huvudet rätt upp i tölt, det var full fart och de andra gångarterna hade vi svårt att urskilja.

– Men kompisen jag gick med kände lite folk inom islandshästvärlden och hon presenterade oss för de vi träffade. Alla var så himla trevliga och en av de personer jag blev presenterad för var Peter Mesch. Jag visste det ju inte då, men han var det stora namnet inom islandshästsverige på den tiden. Det slutade med att jag anmälde mig till en kurs som han skulle ha i Omberg i Östergötland den sommaren.

Första hästen

I Omberg träffade Lena Fenja fra Nørager (f -xx, e Ljótur frá Ljótarstöðum, u Fregna frá Stóru-Hildisey).

– När jag kom dit ville jag ha en pigg häst, jag var van att rida fullblod och andra hästar som stod högt i blod. Jag visste inte att många islandshästar som kom till Sverige då var ganska ohanterade, rädda och helt omöjliga att hantera för en storhästryttare som mig som var van vid en helt annan typ av häst. Men jag hade tur, och fick rida Fenja som var “svenskriden” även om hon var mycket villig.

Fenja var en livmoderimport från Island som föddes i Danmark, och som sedan importerades till Sverige. Hon hade kommit trea i SM i tölt och haft placeringar även i fyrgång.

– Hon var liten, 131 centimeter, och jag är själv 177. Men jag blev så förälskad i hennes karaktär, hon var fantastisk! Jag kommer ihåg hur vi red uppför berget i Omberg och vi fick rida före alla andra. Och hon töltade!

– Så det blev så att jag köpte henne, det var 1982, och sedan hade jag kvar henne hela hennes liv. Hon fick fyra föl, men inget som klickade med mig på samma sätt. Än idag har jag bara träffat en annan häst som kunnat bräcka henne.

Islandshästsverige växer

När Lena köpt Fenja tog hon med henne till Uppsala. Den klubb som anordnade den första tävlingen som Lena hade besökt var aktiv, och anordnade tävlingar och kurser. Men islandshästvärlden var forfarande liten.

– Det hände mycket under 80-talet. SIF fick allt fler medlemmar, det importerades allt fler hästar. Utbildningssystemet utvecklades och det kom utbildningar för instruktörer, unghästtränare och domare. Det var någonting som lyfte islandshästsverige. Tidigare fanns det ju förstås folk som var duktiga, men nu kunde fler utbilda sig och de som utbildade sig fick papper på vad de kunde. Företagandet ökade, turridningar fanns ju sedan tidigare men nu började det komma ridskolor, träningsstall, unghästutbildare, unghästbeten…

– Själv utbildade jag mig till domare, som en av de allra första som utbildats i Sverige. Vi examinerades 1986. Riktigt var de domare som fanns innan dess utbildats vet jag faktiskt inte, men Peter Häggberg som höll i utbildningen hade utbildat sig i Norge.

Den första domarutbildningen

Det var ett tiotal personer som gick den första svenska domarutbildningen. Jämfört med domarutbildningen idag så fanns det både likheter och skillnader. Bedömningen, gångarternas renhet och programmet var med redan då, även om bedömningsskalen var annorlunda. Man fick separata poäng för takt och presentation, där takt bedömdes på en skala mellan noll och fem och presentation, som innefattade sådant som hästens rörelser och elegans, hade en skala 0-15. Däremot har domarutbildningen idag ett större fokus på ridlära och ekipageanalys, det fanns inte på samma sätt då.

– Domarhandledningen på den tiden var också krångligare ett följa, och det blev olikheter i hur domarna dömde även om FEIF hela tiden kämpat för att få en enhetlighet mellan länderna. Jag satt själv i FEIF:s sportdomarkommitté under 20 år på 90- och 00-talen, men det var först 2014 vi fick vår nya domarhandledning som är enklare att använda. En skillnad som levde kvar rätt länge är till exempel hur långsam långsam tölt är. Där fanns det ett förhållningssätt på Island som väl i stort delades av de övriga nordiska länderna där man red just långsamt, medan man på kontinenten red fortare. Det kunde bli ordentliga diskussioner om det här på mästerskap!

– Nu är domarkåren mer enig, men det här med tempot i långsam tölt var ett ämne som fanns med på domarseminariet i år så färdiga blir vi väl aldrig.

Nästa del: Det är inte bara domarhandledningen som förändrats, det gäller också domarbanan, tävlingar och ridningen. Mer om det del 2.