Långläsning: ”Vi skapade det ihop”

Sju sorger, åtta bedrövelser och ännu fler triumfer. Det är vad Jessica Rydin har tumlat runt i sedan hon 19 år gammal förälskade sig i då 6-årige Jórik från Lönneberga (f -97 e Mökkur frá Varmalæk u Grása från Stordalen). Trots att hon inte skulle ha vare sig en hingst, skäck eller femgångare vann han hennes hjärta efter en passraka som fick det att suga till i hela kroppen.
– Jag har alltid varit en fyrgångs- och dressyrryttare, men det hände något med mig där. Mina ben bara skakade när jag hoppade av, berättar Jessica Rydin som hunnit fylla 38.

Det blev starten på en makalös resa med stora mästerskapsprestationer – både före och efter den svåra skadan som stal sex tävlingsår – och en revansch som hette duga efter det ogiltigförklarade världsrekordet på VM 2005. Det senare tog knäcken på Jessica som lämnade tävlingsscenen för att i stället turnera med världens största hästshow, Apassionata, med sin själsfrände.
– Jag tappade verkligen sugen efter hela VM-incidenten, men det var otroligt häftigt att få göra Apassionata. Jórik och jag älskar att showa och vilken upplevelse att få göra det tillsammans med sin häst, säger Jessica som gjorde Apassionata i två år.

Ett nytt bakslag

Showäventyret med Jórik var det som sakta tände gnistan igen. Efter att ha vunnit EM på is i Berlin återvände Jessica till Sverige för att satsa fullt ut igen, men då kom nästa dråpslag. Vid en betäckning blev Jórik så illa sparkad att hans ena bakknä krossades. Prognosen var att han aldrig skulle komma tillbaka till tävlingsbanan igen, men det vägrade Jessica att acceptera.
– Vi hade en sådan kontakt och jag trodde så mycket på oss två ihop. Jag ville inte förlora honom och kunde bara inte släppa ”oss”, säger hon.

Tillsammans hittade vi en kärlek till jobbet

Om han blev tävlingshäst igen var inte det viktigaste, allt Jessica ville var att få sitta på hans rygg igen. Att tävla med Jórik har varit en kick utöver det vanliga, men det är den dagliga träningen som Jessica har älskat mest.
– Tillsammans hittade vi en kärlek till jobbet, han trivs verkligen med att jobba, och än idag släpar han mig mot ridhuset. Och när vi rider försöker han alltid gå in på ovalbanan. Det var inte så från början men vi skapade det ihop. Han fick självförtroende och växte som häst, och det gav mig en ridupplevelse som jag aldrig har känt vare sig tidigare eller senare.

Mer rehab

Den olyckliga sparken ledde till en mödosam resa med först tre års vila, sedan igångsättning och bakslag och därefter rehabilitering igen. Kosta vad det kosta ville, det är inte något Jessica som skulle göra om idag, men då fanns det inget annat alternativ. Det var omöjligt att släppa tanken på den ridglädje som hon kände med Jórik.
– Jag tror jag skrattar varje gång jag sitter på honom, han får mig att känna så mycket glädje.

Ytterligare tre år tog det innan Jessica kände att det till och med fanns en reell chans att komma ut på tävlingsbanan igen. Sista året av rehabilitering kändes han bättre än någonsin, men efter sex års bortavaro kände Jessica en viss osäkerhet inför att komma ut i hetluften igen. Det hade hon inte behövt göra.

Revansch

Första säsongen efter skadan tog Jessica och Jórik SM-guld i speedpass och SM-silver i femgång plus dubbla NM-guld i stil- respektive speedpass. Efter det återstod ytterligare ett mål för att stilla revanschsuget. Med ett femgångsguld som young rider i bagaget ville Jessica även lyckas med bravaden som senior, vilket hon också gjorde 2015.

Samma år och tio år efter det ogiltigförklarade världsrekordet gjorde Jessica och Jórik comeback på VM, inte för att slå till med en rekordsnabb passtid utan för att visa alla belackare som inte hade trott på Jórik som femgångare att han även där var i sitt esse. Det blev ingen medalj men väl A-final efter att ha blivit tvåa i uttagningen.

Svår skada

Den storstilade comebacken innebar dock inte bara en sportslig revansch, det var också en inre revansch för Jessica som under den långa rehabiliteringen vänt blicken inåt. Sökandet förstärktes dessutom när även Jessica gjorde sig illa. I samma veva som Jórik skadade sig fick hon nämligen allvarliga problem med sin egen rygg. Två svårartade diskbråck gjorde att hon under en tid var beroende av kryckor och knappt kunde klä på sig själv. Att uppleva det vid 25 års ålder var omskakande och eldade på den inre processen ytterligare. Med studier i idrottspsykologi i bagaget började hon sakta men säkert att lägga ihop ett och ett.

Hon insåg att hon under lång tid drivit sig själv med piska och mätt sitt eget värde i prestationer. Det hade varit hennes framgångsrecept.
– Jag hade svårt att bryta det medan jag fortfarande var i gång, men när vi båda två blev skadade hände det något. Att inte kunna gå ordentligt och få hänga i vagga för att kunna röra benen igen, det var ganska omtumlande att få uppleva när man är 25. För första gången i mitt liv blev jag väldigt rädd. ”Vad händer då med livet och mina möjligheter att sitta på en häst igen?” tänkte jag.

En inre resa

Jessica började fundera över hur hon gav feedback till sina hästar kontra till sig själv. Hur hon använde positiv förstärkning i relationen till hästarna samtidigt som hon hade en värderande och självkritisk dialog med sig själv. Sakta men säkert började hon omvärdera sig själv och hitta drivkrafter som var baserade på lust och nyfikenhet, vilket alltid har varit grunden i arbetet med hästarna men inte i förhållande till henne själv.
– Jag har hittat mer självmedkänsla och lärt mig att lyssna på mig själv och min kropp. För mig är det så viktigt att vara lyhörd för hästen, om jag vill ha en hållbar häst, säger Jessica som speglat sig mycket i hästarna.

Att jobba så aktivt med sig själv parallellt med Jóriks rehabilitering har gjort all skillnad i världen.
– Det är en väldigt viktig vändpunkt för mig. Mina bästa prestationer har jag gjort utan piska, säger Jessica som idag läser till psykolog.

En skada satte senare stopp för fortsatt tävlande men Jessica är tacksam över den tid som hon och Jórik mot alla odds fick tillsammans på banan. Han står fortfarande i stallet, 25 år gammal, och hon har ridit honom i 18 år. Efter att ha levt ett helt vuxenliv ihop, där pojkvänner, studier och livet har passerat revy medan Jórik alltid har varit konstanten, finns det bara ett sätt att beskriva deras relation.
– Han är mitt livs stora hästkärlek. Vi har följt varandra genom livet och han är allt för mig.

En ny vän

Historien tar dock inte slut där. Efter att karriären med Jórik var över fortsatte Jessica att rida och träna sina unghästar, men hon kände att något fattades. Hon saknade att känna den speciella kontakten som hon hade med Jórik. Efter en tid av limbo bokade hon slutligen en resa till Island för att försöka hitta en värdig efterträdare till sin livskamrat.

Förälskelsen var inte lika omedelbar som med Jórik, men efter många ödsliga mil i bergen med den lilla hyrbilen hittade Jessica Rosi frá Litlu-Brekku (f -10 e Gígjar frá Auðsholtshjáleigu u Röskva frá Hólavatni).
– Det finns många bra hästar och många bra ryttare, men någonstans handlar det om att hitta den där matchen. Rätt matchning är det som kan ta ett ekipage till toppen. Den relationen är inget du skapar på ett ögonblick, men när jag red fram och tillbaka på den där vägen kände jag glimtar av något. Någonstans kände jag den där lilla magin med en häst som är så häftig. ”Det här kan vi göra något av.”

Utmaning och utveckling

Fyra år senare har ”Rosen” och Jessica gjort en fantastisk resa tillsammans med ett flertal mästerskapsmedaljer på meritlistan. Inte minst dubbla SM-guld och ett VM-brons i T2. Rosen är dock väsensskild från Jórik, vilket gör det enklare att inte jämföra dem. Det bästa med att de är så olika är alla lärdomar som deras olikheter har gett.
– Jag har nog utvecklat min lyhördhet ännu mer. Jag och Jórik är ganska lika på ett sätt, jag och Rosen har också vissa beröringspunkter, men med honom har jag behövt vara mer lyhörd för vem han är och vad han behöver.

– Vi är lika i att både han och jag gillar relationer. Han är väldigt bra på att ge kontakt när han känner tillit på ett sätt som jag inte har sett i någon annan häst. Rosen har utmanat mig mycket i att vara närvarande, jag kan inte ta med andra känslor och tankar in i jobbet med honom, Jórik var mycket mer tolerant.

Med Rosen är det annorlunda

– Kommer jag lite stressad eller uppvarvad till Rosen kan inte jag fånga honom i hagen, det skulle aldrig hända med Jórik. Han är mer: ”Var är sadeln? Nu kör vi.” Han inte beroende av gos och kel, han är en streber. Med Rosen är det annorlunda. Om jag inte skapar kontakten först blir han spänd i jobbet, där är det relation före jobb som gäller.