Lena Lennartsson: “Vi har ännu inte sett den bästa tölten”

Som en av de första utbildade domarna i Sverige fick Lena Lennartsson snabbt internationella engagemang. Hon examinerades 1986, och redan året innan var hon värdinna för domarna på EM på Vårgårda. Sitt första VM gjorde hon som domarsekreterare åt Göran Häggberg.

– Totalt har jag dömt VM sju gånger, första gången var 1989 i Danmark. Idag tar det ju mycket längre tid att göra motsvarande domarresa. Först ska man bli lokalklubbsdomare, efter det så tar det kanske sju-åtta år innan man kan gå upp och ta FEIF-domarexamen och sedan behöver man vara aktiv och döma internationellt ett antal år till innan det kan bli aktuellt.

– Och när det är uttagningen av domare till VM sker det ju en form av kvotering där man tar hänsyn till att man vill ha med några domare som inte dömt VM tidigare, några som varit med förr för att få kontinuitet, och så ska det också bli en bra sammansättning av ålder, kön och land.

Många svenska domare internationellt

Islandshästridning är en stor sport i Sverige och domarnivån avspeglar ryttarnivån, säger Lena.

– Vi har många duktiga ekipage i Sverige. Det är många svenska domare som är internationellt aktiva idag och det finns många duktiga svenska domare. Om man ska vara domare idag så gäller det att hänga med. Vi vidareutbildar oss och följer forskningen både på internationella och nationella domarseminarier. Det kan handla om biomekanik, skador, placeringen av sadeln och mycket mer. Överlag finns det mycket forskning idag. Och mycket kopplat till hästvälfärd såklart, Helgstrand-skandalen skapade ju ett ramaskri och vi behöver hålla fanan högt inom det området.

– En förändring som jag ser över tid är att det idag är en större öppenhet att diskutera eventuella felbedömningar oss domare emellan. Tidigare kunde det ligga mer prestige i att erkänna ett misstag, men nu sker det både på tävlingar och domarseminarier och det är något som utvecklar bedömningen.

Tävlingar och ridning har utvecklats

Det är inte bara domarbanan som har förändrats, både tävlingar och ridning har utvecklats under decennierna. Ovalbanegrenarna går inte att jämföra, säger Lena, och dåtidens passryttare flaxade med armar och ben på ett sätt som vi inte ser idag.

– Det var först på 90-talet som man ens behövde kvala för att rida SM till exempel, innan dess var det bara att anmäla sig. En annan utveckling är att det har blivit betydligt ovanligare de senaste 10-15 åren med tävlingar som har både uttagningar och final. Förut hade alla tävlingar det. Det finns förstås fortfarande föreningar som anordnar klubbmästerskap och liknande, men kvaltävlingar till SM har tagit över, framför allt på de privata anläggningarna. Det är enkelt att ordna, och ur ryttarperspektiv går det snabbt – man rider en uttagning och sedan är det klart. Men alla ryttare rider ju inte för att rida SM.

– Om jag ser tillbaka fyrtio år i tiden så har det ju skett en enorm utveckling av hur vi rider, men jag tror inte att utvecklingen kommer att stanna av. Vi har ännu inte sett den bästa tölten! Att få till den där tölten vi vill se, med en mjuk överlinje, där hästen går i eftergift från manken med välvd hals och nacke, kommer fram med pannan, med nosen framme och där hästen verkligen bär sig – det är svårt. Svårare än vid trav och galopp, det finns det också forskning som indikerar. Idag ser vi fortfarande spända ryggar, hästar som är hopdragna fram och tappar bukmuskulaturen. Det är ett problem vi delar med dressyren.

Kompletta femgångare är ett utvecklingsområde

Även när det gäller pass så tror Lena att vi kommer se utveckling, särskilt när det gäller teknik på ovalbanan.

– Idag finns det hästar som går i en klassisk pass, där de verkligen vinklar hasen bak och gör en direkt övergång från galopp till pass. Sedan finns det också hästar som tenderar att gå genom tölt till passen, det är en annan rörelse i hasen, och på en ovalbana hinner de inte ens komma till pass. De hästarna har dock ofta lättare för de andra gångarterna än den första typen, medan de mer klassiska passhästarna är lättare att rida pass på.
– Det finns redan idag hästar som är kompletta, som har alla delarna på plats i fem gångarter, men jag tror att vi kommer att komma framåt ytterligare med aveln. Se bara på den utveckling som redan har varit.

Den egna vardagen och planerna

Från april till mitten av juni dömer Lena i princip varje helg, alltifrån klubbtävlingar till WR-tävlingar och mästerskap. Årets VM blir dock sannolikt inte den åttonde, Lena är reserv som domare.

– Nu har jag två hästar, som båda är egna uppfödningar. Det är en unghäst och en sexåring som rids. Vi får se hur det blir, om jag kommer att tävla någonting själv. Jag tävlade deras mamma, men jag är ganska petig med hur hästen ska vara om jag ska tävla och är inte själv en tävlingsmänniska på det sättet.

Bästa tävlingsminnet

Efter de många åren i domarbås och på tävlingsbanor har Lena förstås många tävlingsminnen. Men vilket är det bästa?

– Det är nog en läggning i stilpass. Som bakgrund får jag berätta att jag är en sådan som reagerar rent fysiskt på fina prestationer – när nackhåren reser sig på mig, då är vi och nosar på 9:orna. Men i det här fallet var det värre än så.

– Det var ett antal år sedan nu, Guðmundur ”Gummi” Einarsson red sin Sproti frá Sjávarborg, och det var i Norrköping. De kommer i full galopp, och gör den där klockrena övergången till pass där de accelererar in i passen, den är snabb och ren. De där nackhåren stod upp, och så känner jag plötsligt hur knäna bara viker sig på mig – som om någon knäat mig bakifrån! Som väl var stod jag bara några decimeter ifrån ett domarbås, så jag lyckas ta emot mig med armbågarna, annars hade jag hamnat på marken.

– Jag minns inte riktigt vad jag satte för poäng, det var 9 eller 9,5. Men jag förbannade mig själv ganska många år efteråt att jag inte satte en 10:a. Det har jag berättat för Gummi också, men jag berättade nog inte om den där knäsvagheten då…