Pionjären som förändrade svensk islandshästhistoria

Han har spelat en avgörande roll i att introducera islandshästen i Sverige och var med och lade fundamentet till det som idag är Svenska Islandshästförbundet. Göran Häggbergs engagemang har haft avgörande betydelse för islandshästens ställning i Sverige. Han har haft roller i både SIF och den internationella islandshäst-organet FEIF.

Göran föddes 1931, i en tid då Sverige på många sätt såg annorlunda ut. Samhället var fortfarande starkt präglat av jordbruk, men industrialiseringen och moderniseringen hade verkligen tagit fart, särskilt i städerna. Samtidigt bodde en stor del av Sveriges befolkning på landsbygden.
– Så kom kriget, säger Göran.

I september 1939 bröt Andra världskriget ut när Tyskland invaderade Polen. Norrut utkämpade Finland Vinterkriget mot Sovjetunionen, ett krig som pågick till 1940.

För de som bodde i städerna innebar det en evakueringsplan. Den unge Göran placerades två mil från Karlskrona på en bondgård med ett tjugotal kor och tre hästar. En av hästarna var Tor.
– Han var en nordsvensk, men en väldig ädel sådan. De hade nog korsat in någonting där. Han var en fantastisk vagnshäst, men han var också en fantastisk ridhäst.

Tillsammans med Tor lades grunden för hästintresset. Den unge Göran började så småningom arbeta på gårdar. Han plöjde, harvade och hästarna var en självklar del av arbetet.
– En sommar jobbade jag utanför Västervik på en gård. De hade sex hästar så jag hade tre par hästar att byta med. Men på större gårdar kunde de ha upp till 40 par hästar, säger Göran och berättar om en tid när höstlovet hette ”potatislovet” – för då skulle all potatis upp ur jorden.
– Vi lever i ett annat samhälle idag. I dag växer barn upp i stenöken och har massor aktiviteter. På sommarlovet när jag var barn så var det ingen som brydde sig om vad vi höll på med hela sommaren. om brydde sig om vad vi höll på med hela sommaren. Vi hade knivar, kastade yxor, seglade och fiskade. När man var fri så var man fri. Vi hade på ett sätt ett mycket bättre liv än barn har idag.

När Göran gjorde lumpen stod också ridning på agendan.
–  Jag gick hela vägen med kadettskola. Då hade vi tillgång till att rida storhäst och på den tiden var det gamla fanjunkar som stod och röt och svor över oss. Det är egentligen den enda form av ridutbildning jag haft, jag har aldrig varit intresserad av att gå kurser.

Islandshästen tågar in i Görans liv

1968 satt Göran och läste morgontidningen till morgonkaffet.
– Då såg jag en artikel med rubriken ”Skandalimport utav islandshästar”. Så då tog jag med en terränggående lastbil och åkte för att handla hästar.

Flera hundra hästar hade tagit till Sverige av Knut Nilsson och Berl Gutenberg. Den stora importen väckte mycket starka känslor och i tidningarna beskrevs det som upprörande. Berl Gutenberg var känd som en skojare då han tidigare varit inblandad i den så kallade Husebyaffären som fick stor medial uppmärksamhet.

Men det var inget som avskräckte Göran utan han åkte till Åstorp och väl på plats började Göran välja ut hästar att köpa.
– Jag visste ju ingenting. Men jag fick där på måfå och pekade ut hästar. Jag hade ingen aning vad jag höll på med men jag plockade ihop 25 hästar som fick följa med hem till Roslagen.

Ytterligare 75 hästar skickades därefter upp Roslagen. Göran sålde 30 av dem till Finland och hästaffärerna var igång.

Året efter massimporten startade den första svenska islandshästföreningen i Jönköping. Medlemsavgiften var tio kronor. Men ganska snart stötte föreningen på patrull. Dels i samband med en hingstpremiering 1970. Det var starka känslor och stort motstånd mot islandshästen som ras.
– En hel förening med skånska storhästmänniskor satt och buade på läktarna

Totalt visades fem islandshästhingstar.

– Kjellander som var utsänd från staten för att godkänna hingstar underkände alla islandshästhingstar. Han var inte intresserad av islandshästar.

Jordbruksverket vägrade dessutom godkänna islandshästen som ras vilket ledde till ett sammanträde med dåvarande jordbruksministern, Inge Johansson. Göran berättar att det var starka känslor.
– Man skulle ha fyra led på hingstarna. Det hade inte vi, för vi hade tre led. Men premieringförrättaren Curt Graaf förstod att man inte kan gå emot det, så det blev till sist två godkända hingstar: Snæfaxi frá Páfastödum och Styggur frá Álfholum.

Det var turbulenta år. Den första islandshästföreningen upplöstes efter en intern konflikt, där medlemmarna delades i två läger: en grupp som ville avla bort tölt och pass, och en annan som kämpade för att bevara islandshästens unika egenskaper. 1972 upplöstes föreningen.

År 1974 blev Göran Häggberg kontaktad av andra engagerade entusiaster som ville starta ett nytt förbund. Den 22 mars 1975 hölls det första årsmötet på Antens café i Alingsås. Göran Häggberg valdes till ordförande, och blev där med Svenska Islandshästförbundets ordförande.
– Jag har egentligen aldrig varit intresserad av att sitta som ordförande, säger Göran om saken.

Började importera hästar

Det var varierande kvalitet på hästmaterial som kom in i Sverige under 60-, 70- och 80-talet.
– En del var inte bra, många var dåligt ridna – men vi visste inte mycket om islandshästridning då heller. Men det var en av anledningarna till att jag började importera hästar, av kvalitetsskäl.

Göran berättar att det inte var ovanligt att ett hästköpen på Island kom med villkor. Om man köpte en häst kunde det hända att man fick ett ultimatum: ”Om du köper den här hästen, måste du köpa den här också.”
– Island var ett annat land på den tiden. Man får inte glömma att de fick sitt första ridhus runt år 2000.

Kulturen kring islandshästen var annorlunda. Hästarna hade lägre status än kor och det var inte helt ovanligt att hästarna var de djur som fick mat allra sist på gårdarna på Island, förklarar Göran.
– Fanns det ingen mat så fick hästarna gå på fjällen och skava.

Det skulle komma att bli en hel del hästaffärer för Göran Häggberg. En hel del av det nästan osannolika slaget. Ibland köptes stor mängder hästar in, som när Göran fick erbjudandet om att köpa 30 unghästar på gården Skarði,
– Jag sa att ”du får 5 000 kronor styck”, berättar Göran och också berättar om sonen Peter Häggbergs reaktion när hästarna väl landade hemma.
– Peter blev vansinnig när jag kom hem med 30 otämjda hästar, alla var ju oinridna. Det var ett helvete att rida in dem. Men det var kul efteråt.

Av de 30 hästarna blev det sedan flera högt bedömda ston och ett par tävlingshästar.
– Någon skickade jag till slakt.

Svalur frá Glæsibæ (f-80, e Freyr frá Flugumýri, u  Svala frá Glæsibæ) är också en historia från hästhandlartiden.
– Det var en februaridag, 30 grader kallt. Jag och Peter åkte bil och så såg vi en svart häst och jag sa ”stanna bilen”.

Sen körde Peter och Göran fram till ekipaget.
– Jag sa ”Jag köper hästen, men den får inte kosta mer än 100 000”.

Men Svalur var inte till salu – men affären gick så småningom ändå i lås och Svalur. blev en del av svensk islandshästhistoria.

Läs ett längre porträtt av Svalur här.

En annan hästaffär var när Ljúfa frá Eyrarbakka (f-82, e Viðar frá Viðvik, u Þokkabót frá Vatnagörðum) köptes. Ett sto som var blott 128 centimeter i mankhöjd.
– En femgångare, blixtsnabb och rolig som satan att rida. Jag betalade 50 000 kronor för henne på den tiden, konstaterar Göran.

Ljúfa frá Eyrarbakka fick Hederpremie för avkommor och var mor till Snotra från Örvik (f-94, e Mökkur frá Varmalæk) som i sin tur fick Hederspremie för avkommor.

Ljúfa var ett av de ston som la grunden för Örviks avel. 2021 fick Örvik utmärkelsen Hedersuppfödare av SIF Avel.
– Jag minns att vi satt på ett FEIF-möte flera år efter vi köpt Svalur och då var det islänning som sa ”vi borde aldrig ha sålt Svalur, när du köpte honom var du femton år före i tiden”. Det var snällt sagt.

Göran berättar att den allra första hingsten de köpte var Styggur frá Álfholum.
– Honom köpte jag av Gunnar Bjarnason. Nordens högst berömda häst med en totalbedömning på 8,44, varav 8,78 i exteriör. Han hade inte fått de poängen idag. Men han var en fantastisk ridhäst. Otroligt rolig och hoppade som en gud.

På den tiden fanns det en hoppbana vid alla stora tävlingar och var också en gren på SM. Fler hingstar passerade gården, utöver Svalur är även Atli frá Syðra-Skörðugili (f-80, e Hrafn frá Holtsmúla, u Máría frá Syðra-Skörðugili) en hingst som många känner igen.

Ekonomin aldrig en drivkraft

En period föddes runt 15 föl på Örvik per år. Många såldes dock i ung ålder. De första åren var aveln kanske lite mer av en produktion men intresset för kvalitet gjorde snart att aveln förbättrades avsevärt.
– Vi började titta mer och mer på avigsidorna hos stona och då ökade kvaliteten fort. Generellt har många inte tillräckligt bra ston i avel.

Det har aldrig varit några större inkomster på uppfödningen konstaterar Göran.
– 1996 gick jag med 20 000 kronor i vinst, det är enda gången. Det går alltså inte att leva på avel – det går bara inte. Du måste ha fler ben att stå på, säger han.

Göran började leta bättre ston på Island och lynnet var viktigt. Men också gångarterna. Göran är också aveldomare.
– I bedömningen då fanns inte skritt. Jag tjatade om det år efter år, att skritten är en av de mest naturliga gångarterna och viktig överhuvudtaget i träning av hästar. 

Processen att få in skritten i bedömningen tog runt 15 år tror Göran. Han berättar också att han tycker det är bra att tölten delats in ”tölt” och ”sakta tölt”.
– Det har gjort mycket för utvecklingen.

Det har skett en positiv utveckling av islandshästen som ras tycker Göran. Med verktyg som avelsbedömningar och Worldfengur har rasen gjort stora avelsframsteg.
– Problemet med de gamla typerna av hästarna var ju bland annat låg manke. Det var bondhästar, de var ingenting annat än klövjehästar.

Genom åren som avelsdomare red Göran många hästar. På den tiden testade nämligen domarna alla hästar för att bedöma lynne och samarbetsvilja. Det momentet tog bort i slutet av 90-talet.
– Dels för att det tog mycket tid men också för att det var en risk när folk kom med dåligt ridna hästar. Jag minns en gång när de kom med en häst, som jag tänkte redan när jag såg den att ”den där blir inte rolig”. Den hade en polsk sadel som var lite puffig som lät när man satte sig i den. Så satt jag upp på hästen och sen tog det mig flera kilometer innan jag fick stopp på eländet, minns Göran och berättar att han hade domarkollegor som gärna red en extra lång tur om hästen de red var rolig att rida.

Genom åren har Göran dömt både avelsbedömningar och tävling. Han berättar att han var ute cirka 30 helger per år och att det var otroligt roligt.
– Men nu har det blivit lite mindre roligt faktiskt. Dels har det blivit en tydlig uppdelning av fritidsryttare och tävlingsryttare. Förr var man mer tillsammans både fritidsryttarna och tävlande.

Det är mellan 1 500 till 1 800 personer som löser tävlingslicens per år, av SIF:s cirka 8 000 medlemmar. Den stora massan är människor som har en häst för att rida i skog och mark, menar Göran som genom åren varit engagerad i fritidsryttarna. Han tog bland annat in grenen TREC. TREC är en ridsportgren som testar ekipagets orientering, uthållighet och ridteknik i terräng. Den består av tre moment: orienteringsridning, gångartstest och terränghinderbana.
– Men det blev inget större intresse av det.

Han ser hur tävlingskulturen ändrats. Bland annat med ett förändrat reglemente men också kring arrangemangen.
– Positivt är att det finns många bra tävlingsarenor i Sverige och det pågår ett gott samarbete med företagarna.

Han framhåller också Wången och hippologutbildningen.
– Det har blivit en utmärkt central för utbildning av hippologer och instruktörer.

En riktig föreningsmänniska, så beskriver sig Göran Häggberg när han fortsätter prata om hur han ser på förändringarna i föreningskulturen. Han menar att gemenskapen börjat försvinna, både i islandshäst-Sverige men också i samhället i stort.
– Det ökar svårigheterna att få människor att engagera sig ideellt.