Veterinärbloggen: Vi måste vara smarta tillsammans

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriktsveterinärerna.

Antibiotika ger oss en unik möjlighet att rädda liv. För varje behandling riskerar effekten att minska genom att bakterierna blir motståndskraftiga. För att bevara möjligheten att bota infektioner även i framtiden behöver vi använda antibiotika klokt för att rädda liv och i fallen där vi saknar andra möjligheter. Vad betyder det för dig, din häst och ditt stall?

Genom att veterinärer och djurägare jobbar smart och tillsammans kommer vi kunna ge hästar rätt och den bästa behandlingen både nu och i framtiden. Antibiotika används mot bakteriella infektioner. I Sverige är läget jämförelsevis bra, tack vare ett outtröttligt arbete, och majoriteten av gångerna som antibiotika behövs fungerar behandlingen bra.

Läget är betydligt tuffare utomlands och den som har otur kan få med sig bakterier som orsakar oerhört svårbehandlade infektioner från resor runt om i världen. I värsta fall går infektionen inte att behandla alls. Samma sak som gäller hästar och djur gäller oss människor.

Att förbygga och undvika skador och infektioner exempelvis genom vaccinationer och smarta smittskyddsrutiner i stallet, gör att risken för allvarliga sjukdomar som kan leda till direkt eller indirekt bakteriell infektion minskar.

Vi veterinärer vill självklart alltid ge djuren den bästa behandlingen. Det betyder att vi tänker både på hästen framför oss, bedömer skadans eller infektionens egenskaper och hur kritiskt läget är. Vi måste tänka framåt och lära oss av det vi ser utomlands och hur vi gjort tidigare. Det vi gör idag spelar roll för våra valmöjligheter imorgon.

En resa/utveckling mot smartare, säkre och bättre behandlingar

Veterinärmedicin och behandlingarna utvecklas ständigt. Många traditionella behandlingar som saknar stöd i vetenskap behöver utmanas. Genom att följa utvecklingen och visa vägen optimerar vi behandlingarna, och kan lämna gammaldags behandlingar som riskerar att skada bakom oss, och siktar in oss på nya sätt som snabbar på läkningen och har mycket färre baksidor.

Sårsalvor med bredspektrumantibiotika som använts “i alla tider” går att byta ut mot andra salvor med exempelvis zink eller vaselin som bas. Sårhonung kan kännas magiskt bra och har stöd i vetenskap – idag finns det otaliga kompresser och förband som kan både skydda såren från infektion och påskyndar läkningen.

Det kan kännas jobbigt när veterinären vill invänta ett provresultat eller lägger upp en plan istället för att börja behandla med ”allt” direkt.

Att alltid ge “alla mediciner i läkemedelsförrådet” är lätt. Veterinärens roll är att välja behandling till just den patienten som behöver hjälp, och mediciner som antibiotika är kraftfulla verktyg som både kan orsaka skada och hjälpa.

Vi riktar behandlingen med så stor precision som möjligt utifrån kunskap, forskning, egen erfarenhet och det aktuella läget. Ibland är det svårt även för oss experter. Det gör att vi alla måste vara ödmjuka inför att behandlingen som väljs kan behöva justeras längs vägen och att det är viktigt att informera veterinären om vad som händer under behandlingen!

Egna djur och andras djur när det kommer till kritan

För många är det självklart. I andra fall håller man med så länge det gäller andras djur. När något väl händer en själv och man kanske är ledsen, upprörd och förtvivlad så kräver det viss tankekraft att inte falla in i gamla hjulspår. Det är lätt att tänka att det är säkert att gardera sig mot allt, och i kritiska lägen behövs snabba och kraftfulla insatser. Om vi hela tiden garderar oss så har vi snart ingenting kvar att gardera oss med, så därför är det viktigt att vi är smarta tillsammans och alltid tänker efter så att vi väljer att behandla så rätt som det bara går.

Om vi hela tiden garderar oss så har vi snart ingenting kvar att gardera oss med.

Om vi använder antibiotika till färre idag kommer vi kunna hjälpa fler i framtiden

Förenklat går det att säga att det finns antibiotika som har effekt mot ett urval bakterier, och andra sorters antibiotika som har effekt mot många eller väldigt många bakterier. Penicillin som ges i halsen med spruta tillhör den första kategorin, som också kan kallas smalspektrumantibiotika.

Den antibiotika som ges i munnen som finns i Sverige påverkar jämförelsevis många bakterier och kallas därför bredspektrumantibiotika. Det är samtidigt värt att notera att det är mer än bredd som behövs och att effekten mot vissa bakterier tappas i ett ”bredare” antibiotika. I flera fall kan det dessutom vara så att det smalspektriga penicillinet faktiskt är mer effektivt och ”starkare” på den plats där infektionen sitter eller just den bakterien det gäller.

När antibiotika behövs är penicillin förstahandsvalet för väldigt många sjukdomar i Sverige. Det vet vi tack vare forskning, prover och erfarenhet. Utomlands är bakterierna ibland väldigt mycket mer motståndskraftiga och rekommendationerna om infektioner behöver därför vara lokala, även om det finns gemensamma drag. Det är också tydligt att antalet svårbehandlade infektioner ökar på samhällsnivå både för djur och människor ju mer bredspektrumantibiotika som används.

Penicillin-allergi är sällsynt hos hästar men det är viktigt att vara medveten om att hästar ändå kan reagera på ett sätt som påminner om en allergisk chock när penicillin ges i muskeln. I praktiken är det ett hjälpämne som behövs för att förlänga effekten av penicillinet som kan orsaka reaktionen om det kommer in i ett blodkärl. Därför är det viktigt att följa instruktionerna från veterinär både för att minska risken för att det ska hända – och för att kunna minimera effekterna av en så kallad PC-chock.

Resistens gör bakterier svåra eller omöjliga att behandla

Bakterierna är extremt snabba på att ”lära sig” knep för att klara av en antibiotika-behandling. Varje behandling eller kontakt med antibiotika i miljön är ett tillfälle där fler bakterier får chans att utveckla egenskaper eller mekanismer som hindrar medicinerna från att hjälpa. Förutom att lära sig själva så kan bakterier “tipsa varandra” genom att föra över DNA med “instruktioner” om hur de ska kunna gömma sig för antibiotika – både sjukdomsorsakande bakterier och de stora mängder bakterier som alltid finns i exempelvis tarm, på huden och i omgivningen.

Att väga fördelarna mot nackdelarna

Varje enskild behandling påverkar alla bakterier som exponeras – både de ”snälla bakterierna” som behövs för att överleva och de ”elaka” bakterierna som orsakar sjukdom. Bakterier finns överallt och varje behandling kan påverka både den behandlade hästen, spridas till andra hästar, djur och människor och miljön där hästen lever och göra framtida behandlingar svårare. Det finns visat i studier att bakterierna påverkas i månader upp till år efter antibiotikabehandling.

Att anpassa och tänka på både vilken sorts antibiotika som ges och hur det ges spelar därför jättestor roll. En kortare kur som ges i muskeln eller direkt i blodet kan ge ett mindre ”fotavtryck” än antibiotika som ges i munnen och tas upp i tarmen och därmed påverkar tarmfloran. Flera saker har betydelse. Att ge rätt dosering och med rätt intervall är också viktigt. Vi vill behandla så kort som möjligt och så riktat som möjligt.

Det gäller att behandla på ett sätt så att det är värt riskerna i framtiden och för patienten. Förutom de direkta och indirekta effekterna på bakterierna så finns det även andra biverkningsrisker, som till exempel allvarliga mag-tarm-störningar som setts bland annat vid anaplasma-behandling. Många hästar klarar samtidigt av att läka ut anaplasma-infektionen utan antibiotika så länge de får annan hjälp och sammantaget finns det ett tydligt stöd för att det är klokast att spara antibiotikan till de sämsta hästarna.

Anledningar att tänka klokt och att spara antibiotika

Sammanfattningsvis ska vi behandla med antibiotika när det behövs! Unga föl som blir sjuka är en patientgrupp som i princip är beroende av antibiotika. De är väldigt känsliga och behöver ofta all behandling de kan få. Det är bland annat för att ha kvar fungerande antibiotika till fölen som vi behöver tänka smart och hitta nya, ofta smartare vägar som ger bättre resultat. Ju mindre resistens vi driver på med antibiotika, desto fler gulliga, härliga föl kommer vi kunna rädda i framtiden!

Unga föl som blir sjuka är en patientgrupp som i princip är beroende av antibiotika.

I grunden ska antibiotikan sparas till de fallen som inte går att rädda på annat sätt och tillspetsat för att rädda liv. Sverige har ett bra läge när det kommer till antibiotikaresistens och det är värt att vara rädda om – för både vår egen skull och för alla djur.

Tänk på att:

• Antibiotika är en värdefull resurs som ska användas till rätt patienter!
• Vacciner förebygger och minskar risken för infektioner och att behöva behandla med antibiotika.
• När hästar reser (särskilt internationellt) så kan de ha resistenta bakterier med sig hem.
• Behandlingar och tillverkning av antibiotika driver resistensutvecklingen.
• Håll miljön ren och fin för att kunna jobba bra när du ska spruta hästen. Även spill driver resistens. Spruta inte ut antibiotika i miljön.
• Följ alltid de instruktioner du får av din veterinär när du ska behandla din häst. Rätt dos under rätt tid minskar risken för resistens.
• Använd handskar för att skydda dig när du sprutar en häst. Även dina hudbakterier kan utveckla resistens. Släng handskarna.
• Se till att medicinen är fräsch och har varit i kylen. Skaka om så den inte klumpar.
• Stå i en box med mycket halm när du sprutar en häst med penicillin. Stå med ryggen fri mot utgången om hästen ”svimmar av” (”chockar”).
• Dra upp penicillinet med en nål. Stick hästen med en annan nål. Kontrollera noga att det inte kommer blod när du drar tillbaka sprutan innan du injicerar i muskeln. Om läkemedlet och hjälpämnena hamnar i blodet ökar risken för chock.
• Överblivet läkemedel ska lämnas in till valfritt apotek. Det ska inte säljas vidare.
• Köp inte med medicin när du är utomlands. Mediciner som du får av veterinär i Sverige är säkra och effektiva. Anlitas veterinär får du hjälp även efter att veterinären åkt från stallet.

/Michael Segall, överveterinär antibiotika och vårdhygien för hela Distriktsveterinärerna

Fakta

Lär känna Michael Segall

Gör: Veterinär på Distriktsveterinärerna i Dalsland (Bäckefors) och överveterinär antibiotika och vårdhygien för hela Distriktsveterinärerna.

Utbildning: Legitimerad veterinär, examen vid SLU, Uppsala 2013. Överveterinär sedan 2021.

Om mig: Med en pappa som veterinär och rötterna i en medicinfamilj har jag biologi och vetenskap i blodet. Jag strävar efter att hitta lösningar på problem, hjälpa till och att utveckla vården för våra djur tillsammans med alla mina kollegor och att vi ska ha bevis och vetenskap bakom våra arbetssätt. När jag inte jobbar så finns det chans att hitta mig i skog och mark med djuren eller i en kajak på en spegelblank sjö.

Expandera

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriktsveterinärerna. 

Många hästägare ställs förr eller senare inför ett av de svåraste besluten i sitt liv med häst. Redan när vi väljer att bli hästägare vet vi att den dagen kommer – men det gör den inte lättare att möta. När är det egentligen dags att låta sin bästa vän, kanske en trogen följeslagare genom många år, få somna in? När är det rätt att sätta punkt?

Oavsett om orsaken är ålder, sjukdom eller en akut olycka är beslutet om avlivning alltid tungt och känslomässigt krävande. Många brottas med tankar som: ”Vem är jag att avgöra någon annans liv?”, ”Varför ligger det ansvaret på mig?” och ”Tänk om jag fattar fel beslut?”. Sådana känslor är helt naturliga. I den svåra stunden kan det ändå vara till hjälp att se beslutet som en sista omtanke – att ge sin häst möjligheten att slippa lidande.

Lidande kan yttra sig på olika sätt. Det kan handla om tydlig smärta, som vid ett kolikanfall som inte svarar på behandling, tandproblem eller en hälta som inte går att åtgärda. Men det kan också vara mer subtilt, till exempel att hästen inte längre kan hålla hull eller tillgodogöra sig tillräckligt med näring. Ingen vill att det ska gå så långt att hästen inte längre får det värdiga avslut den förtjänar efter allt den har gett.

När du står inför beslutet kan det vara värdefullt att ta stöd av andra – stallkamrater, vänner och inte minst din veterinär. Det är lätt att bli hemmablind när man ser sin häst varje dag; små, gradvisa förändringar kan vara svåra att uppfatta. En veterinär, som träffar hästen med längre mellanrum, kan ofta bidra med ett mer objektivt perspektiv.

När dagen väl är inne finns det olika metoder för avlivning. Vad som känns rätt kan variera beroende på erfarenhet och personliga preferenser. De vanligaste alternativen är mekanisk avlivning med bultpistol och efterföljande avblodning, eller medicinsk avlivning med injektion.

Vid mekanisk avlivning får hästen vanligtvis lugnande medel innan ingreppet. Därefter får hästen ett skott i pannan med bultpistolen, vilket omedelbart gör hästen medvetslös och får den att falla omkull. I samband med detta kan muskelryckningar förekomma. Hästen avblodas därefter genom ett snitt mellan hals och bringa. Det kan upplevas som dramatiskt eftersom det innebär att mycket blod rinner ut, men hästen är då redan medvetslös och känner ingenting. Metoden kan i vissa fall utföras av annan än veterinär, men då utan föregående sedering.

Vid medicinsk avlivning sätts en kanyl i halsvenen, antingen före eller efter att hästen fått lugnande medel. Avlivningsvätskan ges via kanylen, varpå hästen snabbt blir medvetslös och faller till marken. Ibland sker detta innan hela dosen har administrerats, och då ges resterande mängd när hästen ligger ner. Hjärtat stannar kort därefter. Det kan förekomma enstaka djupa andetag, men hästen är då inte vid medvetande och upplever inget obehag.

Ingen av metoderna är i grunden bättre än den andra. Vad som är mest lämpligt beror på den enskilda situationen och vad som känns tryggast för dig som hästägare. I akuta fall är det dock veterinären som avgör vilken metod som är mest lämplig.

Det finns tyvärr inget entydigt svar på när det är rätt tid. Om du befinner dig i de tankarna, tveka inte att kontakta din veterinärmottagning för rådgivning. Som hästägare har vi ett ansvar att ge våra djur ett värdigt slut.

Den dagen hästen vandrat vidare till de evigt gröna ängarna, får man försöka bära med sig alla fina minnen man har av sin bästa vän.

/Amelia Åkesson, Distriktsveterinärerna.

Fakta

Lär känna Amelia Åkesson

Gör: Veterinär på Distriktsveterinärerna Östhammar Tierp

Utbildning: Veterinärexamen från SLU Uppsala 2022

Om mig: Arbetar främst med hästtänder och häst i största allmänhet. Tycker mycket om den stora variationen som distriktsveterinär och alla akutfallen man får hantera. Hästtjej sen barnsben, men hemma finns ”bara” två dvärgschnauzrar. 

Expandera

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriktsveterinärerna.

En eftermiddag ringer telefonen. Det är ägaren till en av de hästar jag träffar regelbundet. Hennes treåriga krigermustang har kommit in från hagen med en svullnad framtill på framknäet, carpus.

Hon beskriver svullnaden som mjuk och svampig. Hästen är inte halt, har ingen feber och verkar inte särskilt öm när hon känner igenom området. Jag ber henne ändå att noggrant leta efter sår – även små sår kan vara avgörande, särskilt om man misstänker en möjlig infektion i leden. Hon går igenom huden noggrant men hittar ingenting mer än själva svullnaden.

Även små sår kan vara avgörande, särskilt om man misstänker en möjlig infektion i leden.

I sådana här situationer blir kommunikationen med djurägaren helt central. Genom frågor och hennes beskrivningar försöker jag skapa mig en så tydlig bild som möjligt på distans. Tillsammans resonerar vi kring vad det kan vara och hur bråttom det är att agera. I det här fallet lutar det åt ett trauma – något som hänt ute i hagen. Eftersom hästen är ohalt, feberfri och utan synliga sår, bestämmer vi oss för att avvakta. Hon får rådet att kyla området dagligen och höra av sig igen om svullnaden inte går tillbaka.

Några dagar senare ringer hon igen. Svullnaden har visserligen minskat något, men samtidigt blivit mer tydligt avgränsad. Den sitter nu mer distinkt över framknäet och sträcker sig något ned över skenbenet. Hästen är fortfarande ohalt. Den här gången är vi överens om att det behöver undersökas närmare, och vi bokar en tid.

När jag kommer ut börjar jag med en allmän undersökning. Jag tittar på hästens rörelsemönster, hur den belastar benet och hur den mår i övrigt. Därefter undersöker jag svullnaden mer noggrant – hur den ser ut, hur den känns och exakt var den sitter. Samtidigt går jag igenom i huvudet vilka strukturer som finns i området: sträcksenor, senskidor och leden. Det är framför allt dessa jag vill utesluta skador på.

Eftersom det inte går att avgöra orsaken enbart genom klinisk undersökning väljer vi att gå vidare med ultraljud. Hästen får lite lugnande för att undersökningen ska kunna genomföras säkert och noggrant. Området rakas och tvättas innan vi sätter igång.

På ultraljudet ser jag att svullnaden ligger under huden. Senorna verkar ligga under förändringen, men det är svårt att följa dem helt där svullnaden är som mest omfattande. Eftersom jag nyligen börjat arbeta med ultraljud sparar jag bilder och filmer för att diskutera fallet med en mer erfaren kollega. Det är en stor trygghet att kunna få stöd i sådana här bedömningar.

Efter genomgången är vi överens – det ser inte ut som en infektion. I stället talar fynden för en kraftigare blödning i området, ett hematom orsakat av trauma. Behandlingen blir vila och lokal antiinflammatorisk behandling.

Under den följande veckan minskar svullnaden något, men en tydlig avgränsad förändring finns fortfarande kvar över framknäet. Vi väljer därför att göra ett uppföljande ultraljud. Den här gången syns senorna tydligare, och de ser fina ut. Dessutom ser vi att svullnaden har börjat organisera sig, vilket ytterligare stärker misstanken om en blödning som håller på att läka.

En påminnelse om hur långt man kan komma med noggrann kommunikation, tålamod och ett stegvis kliniskt resonemang.

Jag ordinerar fortsatt vila i en mindre hage i ytterligare någon månad för att minska risken att området slås upp igen. Vid den här typen av skador finns alltid en risk att en kvarstående svullnad blir permanent, även om den inte påverkar hästen funktionellt.

Men i det här fallet går det åt rätt håll. Med tiden drar svullnaden tillbaka mer och mer – tills den till slut nästan helt försvinner. Och kvar finns inte bara en frisk häst, utan också en påminnelse om hur långt man kan komma med noggrann kommunikation, tålamod och ett stegvis kliniskt resonemang.

/Sofia Petersson, Distriktsveterinärerna i Älvsbyn

Fakta

Lär känna Sofia Petersson

Gör: Veterinär hos Distriktsveterinärerna i Älvsbyn.

Utbildning: Tog veterinärexamen 2012 på Köpenhamns universitet, Danmark.

Om mig: Har arbetat som Distriktsveterinär i Piteå/Älvsbyn sedan hösten 2012. Trivs med det varierande arbetet det innebär att arbeta på distrikt, där ingen dag är den andra lik. Arbetar idag framför allt med häst och smådjur. Har tidigare ridit under flera år men tillbringar nu fritiden tillsammans med mina hundar eller i trädgården.

Expandera

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriktsveterinärerna.

Hästen är ett utpräglat flyktdjur, och det medför att den ofta försöker dölja om den är sjuk eller har ont någonstans. Den vill inte framstå som svag, för då finns det risk att ett rovdjur känner av det och väljer ut den till sitt byte.

Även vi hästmänniskor kan ibland ha svårt att se om hästen har ont, och därför är det viktigt att lära känna sin häst väl för att snabbt kunna upptäcka om det är något som inte stämmer.

En häst som mår dåligt ändrar ofta sitt beteende. Den kan till exempel stå med huvudet sänkt, dra sig undan från övriga hästar i flocken, stå och hänga inne i boxen med bakdelen mot boxdörren, undvika social interaktion med människor eller sluta äta.

En häst som mår dåligt ändrar ofta sitt beteende.

Som distriktsveterinär träffar jag ofta hästar som har ont. Det kan exempelvis vara en häst med en hovböld eller fraktur som gör den blockhalt, en fånghäst som inte vill röra sig eller en stressad kolikhäst som inte vill äta och rullar sig, skrapar med hovarna och uppvisar flera tecken på oro.

I de fallen är det inte svårt att se att hästen har ont, men ibland är inte symptomen lika tydliga. Hästägaren kanske ringer för att de har märkt att hästen blir sur och försöker bitas när sadelgjorden ska spännas, hästen kanske har börjat snubbla oftare i ridningen eller väljer att fatta korsgalopp.

Kanske står den ibland och kniper lite med ena ögonlocket? Tuggar den långsamt, eller ramlar det ut bossor av hö eller gräs från munnen när den äter? Förutom ett förändrat beteende hos hästen, finns det andra tecken som är viktiga att känna till.

Under många år har det både talats om och forskats på hästens pain face, eller smärtuttryck i ansiktet. Med vad innebär det egentligen att hästen uppvisar ett pain face?

En lugn och frisk häst som inte har ont har ett avslappnat uttryck i ansiktet.

En lugn och frisk häst som inte har ont har ett avslappnat uttryck i ansiktet. När hästen däremot är smärtpåverkad ses flera förändringar:

• Ett ökat avstånd mellan öronen som sänks och kan peka i olika riktningar samt ofta rör sig asymmetriskt.
• En spänd blick där musklerna drar ihop sig runt ögonen och ger upphov till ett tydligt vinklat utseende på hästens ögonlock.
• Utvidgade näsborrar med ett kantigt, spänt utseende.
• Spänd ansiktsmuskulatur.
• Spända och sammanpressade läppar, som leder till ett kantigt uttryck och en platt kontur av hakan, som i normala fall är mjukt rund och avslappnad.

Ibland kan det vara svårt att se om hästen har ett smärtuttryck i ansiktet. Ett tips är att observera den lite på avstånd utan att den märker att den är iakttagen, eller filma hästens huvud från sidan under några minuter för att lättare kunna avgöra om den har ett pain face.

Hästen har ett aktivt minspel och kan uppvisa en rad olika ansiktsuttryck beroende på situation och hur den mår. En stressad häst kan ibland ha ett ansiktsuttryck som påminner om pain face, men då försvinner det snabbt igen när ”faran” är över.

Det är viktigt att alltid kontakta en veterinär om du misstänker att din häst inte mår bra. Veterinären undersöker hästen och kan därefter avgöra om den är sjuk, har ont eller om det är något annat som påverkar den.

/Julia Lundberg, Distriktsveterinärerna i Karlskrona

Fakta

Lär känna Julia Lundberg

Gör: Veterinär på Distriktsveterinärerna i Karlskrona, hästodontolog och Senior distriktsveterinär.

Utbildning: Veterinärexamen 2009 i Köpenhamn, Danmark.

Om mig: Jag har jobbat på Distriktsveterinärerna i Karlskrona i 16 år. Har alltid varit intresserad av djur och har ridit och haft egen häst sedan jag var barn. Äger idag shetlandsponnyn Chanel och har även en medryttarhäst. Rider sedan ett par år tillbaka på ridskola igen efter flera års uppehåll, det är jätteroligt! Det är fantastiskt att få arbeta med olika djurslag, och även om hästtandvård är mitt favoritområde, trivs jag väldigt bra med variationen i mitt yrke som distriktsveterinär.

Expandera

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriktsveterinärerna.

En viktig del av mitt arbete som distriktsveterinärer är att samarbeta med räddningstjänsten när djur är inblandade i allvarliga olyckor. För att kunna göra detta på bästa sätt övar räddningstjänsten och Distriktsveterinärerna tillsammans ibland. Vid en olycka är jag som veterinär den medicinska experten, men räddningstjänsten för befälet på plats.

Det händer tyvärr varje år att hästar fastnar i diken, går ner i kärr eller är inblandade i andra allvarliga olyckor. I Skåne är våren en god bit på väg, men efter en händelse där jag kallades ut som veterinär för att assistera räddningstjänsten i vintras vill jag utfärda en varning för isar!

Det är många hagar som utan staket gränsar till vatten av olika slag, vilket sommartid går alldeles utmärkt. På vintern innebär det dock en olycksrisk, som man kanske inte tänker på förrän det är för sent. Om isen intill land är stabil och kanske till och med snötäckt, så är det ingen större skillnad för hästarna jämfört med en frusen, snötäckt mark. Risken finns då att de promenerar ut på isen och, om isen är svagare någonstans, går ner sig i en vak.

Precis detta hände två ponnyer i Skåne i januari. När de skulle tas in på kvällen så var de puts väck och hästägarna började leta överallt. Till slut hörde någon en svag gnäggning utifrån sjön och de lyckades lokalisera hästarna ca 150 meter ut. De hade gått igenom isen och man såg bara huvudena på dem där de förtvivlat simmade på stället för att hålla sig flytande.

Räddningstjänsten tillkallades omedelbart och djurägaren var förutseende nog att inse att även jag skulle behövas så de kontaktade mig direkt. När jag kom till platsen så rådde organiserat kaos med ett stort antal fordon och personal ifrån flera olika räddningstjänster i Skåne. Ledningen var dock mycket tydlig och arbetet sköttes effektivt, så efter några hektiska timmar hade räddningstjänsten lyckats såga upp en lång ränna i isen så att hästarna till slut kom ända in till strandkanten. Där kunde de kliva upp ur vattnet själva, rejält medtagna men ändå så pass starka att de tog sig till stallet för egen maskin.

Med olycksfåglarna väl uppe ur vattnet så började mitt arbete. Hästarna fick omedelbart täcke på sig och under promenaden från sjön kunde jag konstatera att de förvisso rörde sig stappligt och stelt, men att inga större skador verkade finnas.  När de kom in i stallet bäddade vi in dem på alla upptänkliga sätt – dubbla täcken med ett tjockt halmlager under, halstäcke, öronhuva och höga benlindor. Kroppstemperaturen låg på bara 32-33 grader så nu gällde det att långsamt låta dem återfå normaltemperatur.

Vid nedkylning måste man vara försiktig med tillskottsvärme så det vi gjorde förutom påklädningen, var att jag gav dem varmt vatten via sond och varmt intravenöst dropp för att värma kroppen inifrån. Dessutom sattes en byggfläkt utanför boxarna så att det blev både något varmare i stallet och en ökad luftcirkulation som hjälpte till att vädra bort fukten.

Båda hästarna hade några mindre skrapsår och kraftiga ödem/svullnader på halsen efter att ha simmat mot iskanten i ett par timmar, men i övrigt fanns det inga uppenbara skador. Efter att ha fått värme både utifrån och inifrån återhämtade de sig snabbt och började snart nappa efter höet. God aptit är ju alltid ett gott tecken!

Det var två unga och starka ponnyer som drabbades den här gången, vilket säkerligen bidrog till att utgången blev så lyckad. De var båda lite stela och ömma i kroppen några dagar efteråt, men återhämtade sig fullständigt inom en vecka. Under samma period inträffade ytterligare ett par liknade olyckor på andra ställen i landet där hästarna tyvärr förolyckades, så vi hade verkligen änglavakt den här gången.

Om olyckan skulle vara framme:          

• Ring räddningstjänsten omedelbart.
• Tänk igenom på vilket sätt man kan ta sig till olycksplatsen? Fyrhjuling, till fots? Vilken utrustning behöver följa med?
• Möt upp räddningstjänsten om möjligt för att kunna leda till olycksplatsen.
• Tänk på djuret, men prioritera din egen säkerhet. Säkra platsen och se till att ingen kommer till skada.
• Vid allvarligare händelser rekommenderar vi att tillkalla en distriktsveterinär som kan göra upp en plan tillsammans med räddningstjänsten. Hästar är stora, tunga flyktdjur och ofta är det mycket säkrare att jobba med en häst som fått lugnande.

När den akuta situationen är avvärjd:

• Ta tempen på hästen. Om hästen blivit nedkyld, värm upp hästen långsamt, i första hand med hjälp av dess egna kroppsvärme.
• Risk finns att hästen är uttorkad, så erbjud den ljummet vatten att dricka.
• Rengör hästen om den är smutsig och undersök den för att hitta skador.
• Rör på hästen för att se om den är halt.
• Tänk på att en häst som kämpat länge ofta är utmattad och kan ha ont i sina muskler.
• Hästen kan vara i behov av dropp och smärtstillande för att underlätta återhämtningen.

Förebygg olyckor:

• Nu är det vår – se över staketen, komplettera vid behov och byt innan det går sönder.
• Stängsla bort risker för hästarna. Vintertid behövs staket mot isbelagda vatten.
• Tänk igenom vad som kan hända i ditt stall och på din gård. Vilka risker går att bygga bort?
• Gör en grovplan för hur ni ska agera och vilka hjälpmedel ni har att tillgå. Har man tänkt igenom vad man ska göra har man en stor fördel jämfört med om man ska börjar från noll.
• Se till att ha aktuella telefonnummer lättillgängliga i stallet – räddningstjänsten, veterinär i beredskap, hästägare och nyckelpersoner som kan hjälpa till. 

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriktsveterinärerna.

Hunden sägs vara människans bästa vän. Det gäller ju även hästmänniskan! Att förutom sin hästkompis ha ytterligare en trogen fyrbent vän i stallet – en stallhund – är ofta perfekt. Hunden kanske håller koll på vem som kommer och går, kanske erbjuder besökare en välkomnande slick eller svansvift, håller dig sällskap under sena kvällar eller kanske precis som du, faktiskt gillar att bara hänga med hästarna.

Beroende på ras och personlighet kan stallhundens roll se olika ut. Vissa är outtröttliga följeslagare som springer med vid sidan ut på ridturen, medan andra föredrar att vila lugnt på ett hästtäcke i sadelkammaren. Någon kanske är lite väl intresserad av de spännande hästarna, medan en annan alltid håller sig på behörigt avstånd. Oavsett vilken hund du har med till stallet finns det flera saker att tänka på. Du vill ju inte missa chansen att få njuta av alla dina fyrbenta vänner samtidigt, så se till att ordna det väl för din hund, hästarna och de andra som vistas i stallet.

Här kommer några tips för att få till bra och säkra dagar i stallet med alla sina fyrbenta vänner.

Ätbara faror

I stallet finns mycket gott. Hundar har konstig smak när det kommer till godsaker, och äckligt för oss är ofta delikatesser för dem. Hästbajs är en sådan sak. Själva hästbajset är normalt inte farligt, att få i sig rikligt med fibrer och snälla tarmbakterier är inte alls ett problem för de flesta hundmagar. Däremot kan hästbajs innehålla exempelvis avmaskningsmedel, och mängden i bajset kan vara tillräckligt stor för att det ska bli farligt för hunden. Det kan vara ett viktigt skäl till att inte låta hunden hjälpa till för mycket när du mockar.

I ett stall finns också ofta många intressanta föremål. En hund som kanske får tråkigt när du tar lång tid på dig i stallet kan istället börja bedriva tiden med att tugga. Och den som tuggar riskerar att svälja. Har du en hund som du vet kan tänka sig att äta saker – se till att grimskaft, bandagelindor, transportskydd, sadelgjordar och annat tuggbart är utom räckhåll för hunden så du slipper föremål som fastnar halvvägs genom tarmen.

Något som de flesta hundar gillar är hornrester från verkade hovar. Här gäller det att vara med – hovbitar kan fastna och ge stora problem i tarmen. En mindre bit gör sannolikt ingen skada, men förebygg att hunden alls får chansen. Noggrann städning direkt efter verkning är att rekommendera. Kanske passar det även hovslagaren bra att hunden inte är och hjälper till just vid skoning.

Skulle din hund ändå ha fått i sig hovrester, eller kanske tuggat i sig något annat gott från sadelkammaren eller stallgången, kan du alltid kontakta veterinär för att rådgöra. Försök dock aldrig själv att få din hund att kräkas. Dels finns inga säkra sätt att göra det på som djurägare, och dels är det inte alltid rätt åtgärd att framkalla kräkning. Det kan ibland vara direkt olämpligt. Börjar din hund kräkas eller på annat sätt må dåligt efter att ha fått i sig fel saker ska du alltid kontakta veterinär.

Rått- och musgift

Inte bara hästar, hundar och människor trivs i stall. Även råttor och möss har förstått tjusningen med att hänga i stallet. Det säkraste och trevligaste sättet att lösa det problemet är att ha stallkatt. Att placera ut rått- eller musgift är ett annat sätt. Råttgift kan därför förekomma i stall. Råttgift ska placeras ut i stängda betesstationer och på ett sådant sätt att hundar inte kommer åt det, men trots detta kommer hundar ibland över råttgift. Särskilt små hundar kan också bli förgiftade om de äter råttor eller möss som fått i sig giftet.

Råttgift kan ge allvarliga inre blödningar, och musgift kan ge svåra neurologiska symptom. Om en hund får i sig gift är den mest effektiva behandlingen att hos veterinär få hunden att kräka upp giftet så att det aldrig når kroppen. För att lyckas med det är tid helt avgörande. Misstänker du att din hund har fått i sig rått- eller musgift ska du därför alltid genast kontakta veterinär. Ta gärna en bild på eller läs på giftstationen medan du ringer, där ska finnas info om vilket gift det rör sig om.

Spark- och trampskador

En viktig skaderisk för hundar i stall är som för oss andra – risken att bli trampad eller sparkad. Hundar rör sig ofta snabbt och kanske inte alltid med självbevarelsedrift, och även de tryggaste hästar kan råka skada en hund som är på fel plats vid fel tillfälle.

Det bästa för att minska riskerna för skador är att skapa rutiner och strukturer kring hur hunden är med i stallet. Om hunden ska vara lös behöver den få lära sig var den får vara och inte. Hagarna är sällan en bra plats för hunden. Även parkeringen kan innebära risker.

Kanske går det utmärkt att ha hunden lös i stall och stallgång, men det är ofta klokt att undvika specifika risksituationer. Vid intag och uttag av hästar, när det finns uppbundna hästar på stallgången eller andra tillfällen när hästar rör sig i stallet kan man med fördel låta hunden vänta i en tom box eller sadelkammaren eller på en annan säker plats.

Stallhund – mysigt för alla?

Det är en ynnest att kunna ha med sig hunden till hästen. Vad kan vara bättre än att få umgås med ett favoritdjur – det är nog att få umgås med två, samtidigt. Så när det funkar bra är hund och häst ihop underbart. Men kanske njuter inte alla lika mycket av det som du. Det är viktigt att komma ihåg att stallet först och främst är hästarnas hem. Vissa hästar trivs inte med hundar alls, eller trivs inte med vissa hundar. Det behöver respekteras. Att hunden är med får inte innebära att hästens hem blir en otrygg och stökig plats.

Dessutom kan det finnas människor som inte uppskattar hundens närvaro i stallet. Att älska hästar är ingen garanti för att också älska hundar. Och även den hundälskande stallkamraten kan ha önskemål om hur det blir bäst för alla i stallet. Lyhördhet och respekt för andras åsikter är alltid viktigt för dem av oss som önskar ta med oss hunden dit vi går.  

Att skapa bra rutiner och träna hunden i var den får vara och inte och hur den får bete sig kräver både planering, tid och tålamod. Men det är väl värt insatsen. Då kan man få till avslappnande, mysiga dagar i stallet där alla fyrbenta och tvåbenta kan få chans att trivas och njuta av varandras sällskap.

Tips

• Ha gärna reflex på hunden. Tiden går fort i stallet och plötsligt har det blivit mörkt.
• Lär hunden att inte gå in i hagarna om den är lös ute.
• Träna hunden i var den får vara och inte inne i stallet.
• Se till att hunden har en trygg och bekväm plats att vila på om den är med under många timmar.
• Är ni många i stallet, stäm av med de andra att de är bekväma med hundens närvaro i stallet.
• Vistas hunden självständigt i stallet, se till att alla vet vem som äger hunden och vem de ska kontakta om något händer den.
• Förvara mediciner, kemikalier och gifter i stängda/låsta skåp.
• Placera eventuellt råttgift så att hunden inte kan nå det.
• Försök aldrig själv att få en hund att kräkas.
• Kom ihåg att stallet är hästens hem.

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriktsveterinärerna.

Idag ska vi grotta ner sig oss i hovbölder, främmande kroppar i hovar, konsten att lägga bedövningar för att lokalisera hältor och hur man röntgar en hov på bästa sätt.

På Distriktsveterinärernas hästklinik i Örnsköldsvik håller vi idag en vidareutbildning i allt som rör hovar, både teori och praktik, för våra kollegor som är distriktsveterinärer från hela Sverige. Till vår hjälp har vi den mycket meriterade Henrik Jansson, klinikhovslagare på SLU.

Vi heter Beate Lundbäck och Monika Wartel och är Överveterinärer på häst på Distriktsveterinärerna. Våra arbetsuppgifter är att fungera som stöd åt våra kollegor inom området häst. Vi tar fram behandlingsriktlinjer, arrangerar utbildningar, följer forskningen och är ett stöd till ledningsgruppen i hästfrågor. Som Överveterinärer är vi också med på konferenser runt om i världen och tar med oss den senaste kunskapen hem till våra kollegor.

Vi arbetar för att bredda och öka kunskaperna hos alla våra veterinärer, även de som inte har så mycket erfarenhet av hästar sen innan. Som veterinär vill man naturligtvis utvecklas och lära sig nytt under hela sitt yrkesliv. Vi arrangerar många hästkurser årligen med varierande tema och erfarna föreläsare. Några exempel på våra kurser för året är en ultraljudskurs med Christian Pedersson, ultraljudsexpert, ISELP certifierad. Under våren kommer vi ha vår årliga röntgenkurs tillsammans med radiologen Ellen Law, expert på bilddiagnostik på häst. Och till hösten har vi tandkurs med våra egna duktiga odontologer Ellen Winqvist och Julia Lundberg.

Inom distriktsveterinärerna jobbar vi ju med många djurslag och man kan välja att utvecklas inom flera djurslag eller specialisera sig på ett. Du kan till exempel vara duktig på både hästtänder och att operera hundar och katter.  Sedan en tid tillbaka finns även möjligheten att genomgå examen för att bli Specialist inom Hästen sjukdomar. Våra kollegor Moa Hällbom och Linnea Birgitsdotter går just nu utbildningen för att bli specialister. Ni kanske har läst deras inlägg tidigare i veterinärbloggen som handlar om deras specialistarbeten inom EMS respektive ammabehandling.

Vårt mål är att erbjuda utvecklingsvägar och bygga långsiktig utveckling för hästintresserade distriktsveterinärer. Det ger i sin tur dig som hästägare tillgång till hästveterinär där du bor. Hästkliniken här i Örnsköldsvik där vi har utbildning idag är ett bra exempel. Härifrån är det långt till närmaste remissinstans. Att arbeta som Överveterinär är väldigt varierande och det bästa med vårt jobb är kicken vi får av att se våra kollegor växa och utvecklas.  

Fakta

Lär känna Beate Lundbäck och Monika Wartel

Beate Lundbäck

Gör: Veterinär på Distriktsveterinärerna Stenungsund och Överveterinär häst på Distriktsveterinärerna.

Utbildning: Veterinärexamen år 2001 vid Universität Leipzig.

Om mig: Hästtjej som haft hästar nästan hela livet. Inom veterinäryrket är mina intresseområde främst ortopedi och bilddiagnostik.

Monika Wartel

Gör: Veterinär på Distriktsveterinärerna i Fjärdhundra och Överveterinär häst på Distriktsveterinärerna.

Utbildning: Veterinärexamen år 2008 på SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, i Uppsala.

Om mig: Jag är hästtjej sen barnsben och som veterinär är jag intresserad av mycket men speciellt av endokrina sjukdomar och sår.

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriktsveterinärerna.

EuroHorse och Gothenburg Horse Show betyder alltid intensiva dagar i Göteborg. Det är mycket folk, mycket intryck och framför allt mycket häst. För oss på Distriktsveterinärerna är det också en arbetsvecka – och en väldigt rolig sådan. 

Vår monter är belägen bredvid polisrytteriet, precis intill paddocken. Paddocken är ett av mässans mest levande inslag. Där pågår ett fullspäckat program med clinics, prova-på-ridning, uppvisningar med polishästar, voltige och andra inslag som speglar bredden inom svensk hästsport. Under vissa tider används paddocken dessutom som träningspaddock där ryttare från Gothenburg Horse Show får möjlighet att förbereda sina hästar mellan tävlingarna – en ny satsning av mässan för i år.  

Jag heter David Köster och är treating vet. i paddocken, det betyder att jag tillsammans med mina kollegor ansvarar för akutsjukvård, men också att jag är delaktig i det förebyggande arbetet – att underlaget är säkert, att rutinerna fungerar och att smittskyddet håller högsta nivå. För samtliga hästar gäller samma regler som inne på Gothenburg horse show. Vi finns på plats om något skulle hända i eller kring paddocken under hela mässan. 

Det kommer det vara full fart med militärens hundar, islandshästar och mycket mer. En personlig favorit är att se polishästarna visa upp sig, det är alltid fart och fläkt. Det skall även bli väldigt roligt att se tävlingshästarna träna i paddocken. Då jag själv jobbat med och ridit en del islandshäst är det alltid lite extra kul att se islandshästarna, i år representerade av bland andra Louise Löfgren och hennes Tyr. 

I Distriktsveterinärernas monter med temat ”Fråga veterinären” möter jag och mina kollegor besökare under hela mässans öppettider. Vi brukar få många frågor kring hältor, tandhälsa och förebyggande arbete men också metabola sjukdomar såsom EMS och fång. Själv arbetar jag mycket med hästtänder så för min del brukar det bli en hel del samtal kring detta spännande ämne. 

Ibland kommer det frågor om hundar och andra djur också och då försöker vi svara även på dessa, de flesta av oss i montern har lång erfarenhet även av hund, katt och andra djurslag. Vill du testa dina kunskaper? Då skall du vara med i våra quiz – en för barn och en för vuxna. Har du koll på våra hästfrågor så kan du vinna fina priser! 

Jag ser fram emot fantastiska dagar i Göteborg! Alla glada människor, möten med kunder och branschkollegor och alla de djurägare som brukar komma förbi vår monter och berätta historier när vi varit ute och hjälpt deras djur. Och sen måste man ju smita in och kolla på tävlingarna ibland – världscuphoppningen är ju väldigt, väldigt rolig att se. 

Så om du är i Göteborg – kom förbi vår monter. Ställ dina frågor, diskutera din hästs utmaningar eller bara säg hej. Vi finns där under veckan och ser fram emot många bra samtal. I slutändan är det just där, i mötet och i engagemanget för hästens bästa, som ridsportens och våra hästars framtid formas.

Väl mött!

Fakta

LÄR KÄNNA DAVID KÖSTER

Gör: Treating vet. för EuroHorse de senaste fem åren. Klinikchef på Distriktsveterinärernas mottagning i Vårgårda, där jag även jobbar kliniskt med framför allt häst.

Utbildning: Veterinär sedan 2011. Vidareutbildad inom hästtänder.

Övrigt: Ponnypappa med två ponnyer i familjen, Joe och Fancy. Två hundar och en katt finns också där hemma. Brinner för att utveckla vår verksamhet varje dag så vi på bästa sätt kan hjälpa våra djur och djurägare. 

Expandera

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriktsveterinärerna.

Det finns många bakterier, virus, svampar och andra smittsamma ämnen som kan drabba våra hästar. Smittoämnen kommer ofta in i ett stall eller en hästanläggning genom att det kommer en ny häst eller att man är ute på tävling och träning eller via besökare. Det förekommer tyvärr ibland även att hästar som varit på klinik eller djursjukhus har med sig en smitta hem därifrån. Egentligen innebär alla ställen där hästar från många olika anläggningar blandas en risk för att sprida smitta.

Vissa smittor, som till exempel Streptococcus zooepidemicus (kvarkaliknande sjukdom/falsk kvarka) finns normalt i miljön och är ofarlig men kan i vissa fall bli sjukdomsframkallande, till exempel om hästen av någon anledning har nedsatt immunförsvar. Andra smittoämnen som hästens herpesvirus (EHV) eller hästens coronavirus (ECoV) kan ge allvarlig sjukdom på individnivå och leda till långtgående konsekvenser för en anläggning som långtidsisolering och spridning till andra avdelningar eller anläggningar.

En av grundprinciperna för smittskydd är att hästarna ska vara motståndskraftiga, här kan vi gå tillbaka så långt som en stressfri miljö, välbalanserad foderstat och motion till att vaccinera mot de sjukdomar som det finns godkända vaccin för. I dagsläget kan hästar vaccineras mot stelkramp, hästinfluensa, kvarka, herpesvirus, botulism.

En viktig rutin är att isolera nya hästar i tre veckor. De bör vara helt skilda från de andra hästarna, undvik både direkt och indirekt kontakt via till exempel personer eller utrustning. Det bästa är om olika personer kan hantera de isolerade hästarna och de friska hästarna.

Vad är då en smitta? Vissa smittor kan gå närmast obemärkt förbi, beroende på vilken smitta det rör sig om och hur motståndskraftig individen är. Ibland har en häst i stallet varit lite hängig för ett par dagar sedan, och sen blir boxgrannen allvarligt sjuk i samma smitta med till exempel feber och diarré en knapp vecka senare. Symtom att hålla utkik efter är bland annat feber, hosta eller andra luftvägssymtom, vissa sjukdomar ger även diarré, men det är inte nödvändigtvis symtom på en smittsam sjukdom.

Vissa smittor kan gå närmast obemärkt förbi, beroende på vilken smitta det rör sig om och hur motståndskraftig individen är.

Om ni har en sjuk häst med något av dessa symtom bör ni alltså isolera stallet i 21 dagar efter att de sista symtomen har avtagit. För ett par sjukdomar finns lagstiftning som styr detta, och även andra isoleringsrekommendationer. För kvarka rekommenderar SVA, Statens veterinärmedicinska anstalt, isolering i 4-6 veckor från sista symtom hos den sist sjuka hästen. För hästens coronavirus är rekommendationen 28 dagar. Din veterinär kan hjälpa till med isoleringsrekommendationer och vara ett stöd under denna tid.

Skulle en smitta drabba ditt stall eller hästanläggning bör du:

• Kontakta veterinär
• Informera om smittan – sätt till exempel skyltar på dörrarna, glöm inte att informera hovslagare, tränare och besökare.
• Isolera sjuka hästar så fort som möjligt, gärna i eget karantänstall.
• Tänk på att upprätthålla isoleringen även om hästarna vistas utomhus.
• Ha en tydlig gräns mellan rent och smittat område där klädbyte sker, använd skyddskläder och separat utrustning (grepar, skottkärror).
• Ha god hygien (tvätta händer, använd handsprit) även om du bara har hanterat till synes friska hästar.
• Om kläder, skor och utrustning trots allt måste användas i ett annat stall ska de tvättas i 60 grader och desinficeras innan.
• En grundregel är att luftburna smittor kan transporteras ca 50 meter.

Mycket kan göras för att förebygga och vara förberedd. Skulle smitta ta sig in på anläggningen eller i stallet är det bra att ha en plan, både för hur man ska hantera de sjuka hästarna, hur smittspridning ska minimeras eller i bästa fall stoppas, hur en isolering i stallet ska gå till och hur kommunikation till hästägare och besökare på anläggningen ska ske. Prata gärna om smittskydd tillsammans i stallet och med din veterinär.

Checklista för smittskydd

• Minska risken för att hästarna träffar på smittsamma sjukdomar. Stanna hemma om ni har tecken på sjukdom i stallet, undvik att vistas i stall eller ridhus där smittor finns.
• Om du måste vistas i ett stall med smitta är det viktigt att byta kläder, skor och tvätta händer innan du går in i ett nytt stall. Har du otur kan några viruspartiklar transporteras mellan smittade hästar på skor, i hår och så vidare. Korsa inte vägar med smittade/ej smittade transporter, ex smittat/ej smittade stall tömmer skottkärror på samma ställe
• Ingen utrustning får flyttas mellan stall, alla hästar har egen uppsättning utrustning, borstar, vattenhinkar.
• Var uppmärksam på hästens allmäntillstånd, om något avviker, ta tempen, håll koll och ta kontakt med veterinär för provtagning om du upplever hästen så sjuk att den behöver vård eller om du behöver rådgivning.
• Ha ett karantänstall och hagar för nya hästar där de får stå i 3 veckor innan de flyttas till det vanliga stallet. Under den här tiden är det mycket viktigt att man är noga med hygien och att man inte transporterar en potentiell smitta mellan olika stallavdelningar. Kontrollera temperatur på nyanlända hästar dagligen.
• Undvik transporter som blandar hästar från olika anläggningar.
• Ge hästarna ett skydd mot smitta med ett i grunden gott hälsotillstånd och vaccinationer.

Tips på vidare läsning

SVA – Smittskydd för häst
SVA – Råd för isolering och rengöring vid smittsamma sjukdomar
Hästsverige – Smittskydd, smittspridning och rutiner
SVA – Checklista om en smitta drabbar stallet

/Adam Rääf, Distriktsveterinärerna i Flyinge

Fakta

Lär känna Adam Rääf

Gör: Veterinär på Distriktsveterinärerna i Flyinge sedan sex år.

Utbildning: Veterinärexamen från Köpenhamns universitet 2017.

Övrigt: Tycker hältor och ögonsjukdomar hos häst är extra intressant, men jobbar också som insatschef i Jordbruksverkets krisorganisation där vi bekämpar smittsamma djursjukdomar.

Expandera

Veterinärbloggen presenteras i samarbete med Distriktsveterinärerna.

Fakta

Lär känna Linnéa Birgitsdotter

Gör: Veterinär på Distriktsveterinärerna i Stenungssund, Specialistaspirant inom Hästens sjukdomar

Utbildning: Veterinärexamen år 2017 på SLU, Sveriges lantbruksuniversitet, i Uppsala. Internship ett år på Mälaren Hästklinik, Sigtuna. Hästodontolog.

Övrigt: Arbetat hos Distriktsveterinärerna i snart 4 år, dessförinnan på större hästklinik. Har ett specialintresse för tänder och är med i Distriktsveterinärernas tandgrupp för hästtänder. Har varit ”hästtjej” sedan barnsben men just nu finns bara två katter i hemmet för att kunna ha tid för småbarn, studier och jobb.

Expandera

Fölsäsongen närmar sig, och även om det för de flesta ston är ett tag kvar, står du kanske just nu och kikar på den allt större magen och funderar på vad det är för ett nytt litet liv som ska se världens ljus i stallet?

De allra flesta fölningar går bra, men tyvärr händer ibland det som vi alla fruktar, att förlossningen innebär allvarliga komplikationer för sto eller föl. Att plötsligt stå med ett moderlöst föl är en omvälvande situation för vilken djurägare som helst. Men det finns nya metoder som kan underlätta situationen.

Ett nyfött föl diar mycket ofta (i början upp till tio gånger per timme!) och är helt beroende av att få i sig råmjölk inom de första 12–24 timmarna för att bygga upp sitt immunförsvar. Visst går det att föda upp ett föl på flaska, men det kräver en enorm arbetsinsats, innebär stora kostnader och det finns dessutom en överhängande risk för beteendeproblem senare i livet, eftersom fölet saknar stoets naturliga uppfostran. För både fölet och dig som djurägare är det därför oftast bättre om fölet kan få en fostermamma – en så kallad amma.

Har man möjlighet är ett lakterande sto, till exempel ett som nyligen förlorat sitt eget föl eller precis avvant ett fjolårsföl, det bästa alternativet. I vissa fall går det även att hormonellt stimulera mjölkproduktion hos ston som inte nyligen har fölat. Det är oftast lite lättare att få stoet att acceptera fölet om hon någon gång haft ett eget föl. I Sverige finns Ammajouren, som hjälper till att förmedla kontakt mellan föl och tillgängliga ammor.

Att få ett sto att acceptera ett främmande föl är dock inte alltid enkelt, då det inte faller sig naturligt för ston att ta sig an ett okänt föl. Tidigare har man ofta använt olika former av tvång, som att fixera stoet, använda brems eller lugnande läkemedel tills hon accepterat fölet, vilket kan ta flera dagar. Andra metoder har handlat om att försöka dölja fölets doft genom att smörja in det med fostervatten, stoets svett eller till och med lägga på huden från det döda fölet.

I dag använder vi veterinärer allt oftare en mer skonsam metod, där vi försöker efterlikna kroppens egna hormonsignaler vid en förlossning. Behandlingen sker hemma i stallet och går till som följande; Sto och föl hålls först åtskilda. Stoet får smärtlindring och därefter ges prostaglandin, ett hormon som naturligt frisätts i samband med fölningen och utdrivningen av fostret.

Det har även setts på andra djurslag att hormonet i sig själv kan inducera modersbeteenden. Det ger som biverkning bland annat kraftig svettning, och den svetten används för att smörja in fölet så att dess doft maskeras. Prostaglandinet kan även ge övergående koliksymtom, och det är därför vi först ger smärtlindring.

Därefter ges oxytocin, ett hormon som är avgörande i den naturliga förlossningen, dels för kraftiga livmodersammandragningar vid fölningen, att stimulera mjölkproduktion och är väldigt viktigt för modersinstinkten. Några minuter efter sista injektionen får sto och föl mötas under lugna former och noggrann övervakning. Visar stoet intresse, nosar på fölet och börjar ”prata” med det, kan man försiktigt hjälpa fölet mot juvret. När behandlingen fungerar accepterar många ston fölet direkt – ett ögonblick som känns lika magiskt varje gång det sker!

Ibland behöver behandlingen upprepas två till tre gånger, och i vissa fall lyckas det tyvärr inte alls. Metoden kan även provas på ston som inte accepterar sitt eget föl, men då är chanserna ofta något sämre. Behandlingen är inte farlig och kan vara väl värd att prova, eftersom vinsten är så stor när den fungerar.

Kunskapen kring ammabehandling är fortfarande begränsad ur vetenskaplig synvinkel. Därför genomför vi på distriktsveterinärerna just nu en studie för att beskriva metoden som används i Sverige och utvärdera hur effektiv denna hormonella metod faktiskt är. Målet är att i framtiden eventuellt kunna förbättra behandlingen samt att ge fler föl chansen att växa upp med en mamma.

/Linnéa Birgitsdotter, Distriktsveterinärerna Stenungssund