Elin Nilsson om de overkliga framgångarna: ”Är man med i landslaget är man elitryttare”

På gården strax utanför Östersund ligger stallet vackert med utsikt över sjön. Här, långt från de stora träningsanläggningarna och de mest täta tävlingsmiljöerna, har Elin Nilsson byggt upp den satsning som under årets SM bar hela vägen till dubbla SM-guld.

Tillsammans med Þokkadís frá Selfossi (f -14, e Skýr frá Skálakoti, u Dropadís frá Miðey) blev hon svensk mästare i både T2 och T1. Dessutom tilldelades ekipaget Feather Prize – för andra året i rad.

– Jag ryser bara nu när jag pratar om det, säger Elin.

Hon hade kommit till SM med höga poäng i ryggen – topprankad – och en bra känsla i kroppen, men några uttalade guldförhoppningar vågade hon inte ha.

– Det är klart att man drömmer, men jag vågar inte tro på det. Jag är väldigt rädd att tro någonting som gör mig besviken. Men det är klart att jag hade en bra känsla. Vi kan, men i T2 är det också på vinst och förlust man släpper tyglarna.

När hon väl gjorde det i finalen fick hon svaret direkt.

– I lösa momentet släppte jag tyglarna och då kände jag väl att hon gör det här. Vilket hon har gjort varenda start, så jag vet inte vad jag tvekar på.

”Då grät jag bara”

När segern i T2 var klar kom känslorna.

– Då grät jag ju bara. Det var verkligen så här: vad händer?

Men firandet blev kort. T1-finalen väntade, och Elin behövde ladda om både sig själv och sin häst.

– Jag kom ut från banan efter T2 och där stod Dagga, och då började jag gråta ännu mer. Men sedan kände jag att vi måste tillbaka till stallet. Hon måste få av sig sina grejer och få vila.

Inför nästa start kom också tankarna.

– Jag fastnade så himla lätt i att jag tycker synd om henne. Jag försökte prata med alla runt mig: ”Det är inte synd om henne nu va? Jag har inte fel?” Och de sa: ”Nej Elin, det är inte synd om henne. Hon är förberedd för det här. Hon klarar det.” Då vågade jag samla ihop henne igen. Och då kände jag att hon hade minst lika mycket tryck kvar i kroppen.

T1-finalen blev en rysare. Inför sista momentet låg ekipaget strax bakom, men med fyra åttor i ökad tölt klättrade Elin och Þokkadís hela vägen till sitt andra SM-guld.

– När jag sedan förstod att vi hade vunnit igen kändes det typ som: drömmer jag? Det känns fortfarande så. Det är tur att det finns filmbevis, säger Elin med ett skratt.

Priset som väger tyngst

Utöver gulden fick Elin också ta emot Feather Prize, precis som vid SM 2025. För henne är det ett pris som betyder något alldeles särskilt.

– Det känns bättre än alla guld. För det är ju det viktigaste ändå, harmonin.

Redan förra året hade priset en stark betydelse. Då hade Elin och Þokkadís just gjort sitt stora genombrott, med finalplats i T1 och slutligen en sjätteplats på SM. För Elin var det svårt att ta in att domarna inte bara sett prestationerna, utan också känslan och samspelet.

– Jag hade så svårt att förstå att de kom ihåg mig av alla som varit där under hela veckan. Jag tänkte nästan: har de sett att det är jag? Men jag är otroligt tacksam och rörd.

Att just samspelet uppmärksammas är ingen slump. Elin beskriver sig själv som en ryttare som bryr sig mycket om hur hästarna mår även utanför ridningen.

– Jag är alltid så orolig att hon inte ska tycka om mig som människa. Jag får ofta höra av instruktörer att jag behöver mer pondus, och jag försöker. Men man kan ju vara schysst fast man har pondus. Många gånger är det ju schysstare att vara tydlig än att småfråga hela tiden.

Hästen som hittades på Instagram

Þokkadís, eller Disa som hon kallas hemma, kom in i Elins liv hösten 2020. Hon hittade henne på Instagram, fastnade för rörelsemönstret och för hur ”uppe” hon såg ut i kroppen.

– Jag såg filmer och tänkte: den där älskar jag. Priset var egentligen lite över vad jag hade tänkt, men jag ville satsa lite och köpa en häst som jag kunde utvecklas med.

Att köpa häst från Island utan att prova var ändå ett vågspel.

– Man känner sig ju dum i huvudet som köper utan att prova. Men det var under corona, och då litade jag på magkänslan, säger Elin som inte har ångrat beslutet.
– Jag har alltid väntat på att det ska komma något med henne som inte är som jag tänkt mig. Men hon har verkligen varit fantastisk på exakt alla sätt. Hon har lagom mycket vilja, är lagom ambitiös, och ber man henne så gör hon.

Resan har samtidigt inte varit spikrak.

– Det har varit spännande, roligt och svårt stundvis. En berg- och dalbana i självförtroende för min del.

”Jag lilla jag som bor här”

Elin började rida som barn och fick sina första egna hästar när hon var sex–sju år. Islandshästarna kom in i livet när hon var nio, mycket tack vare hennes mamma.

– Jag hade ingen tanke på islandshästar själv, men mamma tyckte att det nog var en bra idé. Hon hittade filmer på hästar på Island, och sedan köpte vi flera hästar därifrån.

Efter ett uppehåll under gymnasietiden kom Elin tillbaka till hästarna igen. Att hon senare vågade köpa häst efter ett längre uppehåll ser hon i dag som avgörande.

– Jag är väldigt glad att jag vågade köpa häst efter mitt uppehåll. Då var jag så tveksam och tänkte: tänk om intresset inte räcker till. Men när min mamma gick bort blev det så här: nej, jag kan inte vara feg längre.

Hösten 2024 tog Elin ytterligare ett steg i sin utveckling när hon reste till Island för att arbeta med hästar. Vistelsen gav både nya erfarenheter och nya perspektiv på ridningen, och när hon kom hem hade viljan att satsa vuxit sig ännu starkare.

Självförtroendet har inte alltid hängt med resultaten. Elins nära vän Dagbjört ”Dagga” Hrund Hjaltadóttir har flera gånger fått påminna henne om att våga tro på det hon gör.

– Hon sa till mig redan vintern 2025 att vi behövde åka på de här tävlingarna, bli varma i kläderna och ta SM. Och jag bara: men tänk om vi inte kommer dit? Men hon var verkligen jättepeppande, berättar Elin som ett och ett halvt år senare hade två guldmedaljer runt halsen.

Från hobbyryttare till landslaget

Nu väntar nästa steg: NM och debut i landslaget.

– Jag ser mig själv som en try-hard hemma. Hobbyryttare plus. Är man med i landslaget då är man ju elitryttare, tänker jag. Nu måste jag bara försöka förstå att jag är värd det här.

Att gå in på en internationell scen känns både stort och lite skrämmande.

– Det känns såklart läskigt, men roligt. Jag får försöka tänka att det är fokus och som vilken tävling som helst.

Þokkadís verkar samtidigt ta det mesta med ro.

– Hon tar allt med en klackspark. Hon kan bli lite stel i kroppen av långa resor, men det ger sig och sedan är hon positiv.

Samtidigt har framgångarna på tävlingsbanan också förändrat vardagen hemma i Jämtland.

Mer häst i vardagen

Samtidigt som tävlingsframgångarna kommit har Elin också tagit ett större steg in i hästlivet. Hon har bytt jobb, gått ner i arbetstid och jobbar nu 30 procent utanför hästarna. Resten av tiden lägger hon på den egna verksamheten hemma i Jämtland.

– Jag har fått fler och fler förfrågningar och kände att det var tråkigt att tacka nej till det jag vill göra. Så nu har jag äntligen vågat.

Hon har haft flera hästar i träning utöver sina egna, men vill hålla det småskaligt.

– Det känns jättekul. Jag tänker att det kanske inte är något jag kommer hålla på med i 20 år, men just nu har jag möjligheten. Jag har inga barn eller något sådant som styr, så nu är det bara att testa. Och det känns skönt att ha tryggheten på 30 procent på ett fast jobb.

Målet är inte att bygga en stor verksamhet snabbt, utan att samla timmar i sadeln och utvecklas som ryttare.

– Jag vill verkligen ha timmarna i sadeln, för det är ändå det som utvecklar ridningen.

Hon har också köpt en unghäst, Ævi från Färjan (f -23, e Heljar från Allemansängen, u Alísa från Spelnästorp), som på sikt ska ge henne mer erfarenhet av att utbilda unga hästar.

– Jag vill träna mer och rida in hästar, men jag har inte tagit på mig någon inridning än. Jag känner att jag inte har nog med erfarenhet för det, men då får jag träna på mina egna. Det är lättare.

Nästa dröm

Redan förra året fanns tankar på att betäcka Þokkadís. Men efter årets SM-succé har planerna skjutits fram.

– Jag hade ändå kommit ifrån att betäcka henne i sommar. Jag vill börja tidigt om jag ska göra det, så det blir inte i sommar och det känner jag mig trygg med.

Samtidigt finns avelstankarna kvar.

– Det är det jobbiga med bra ston. Man vill ju föra dem vidare. Det känns jättespännande och jättenervöst.

Först väntar ändå mer sport. Och kanske är det just där Elin och Þokkadís hör hemma en stund till – på banan, i den där kombinationen av tryck, mjukhet och harmoni som både gett guld och Feather Prize.

Resultaten har redan placerat Elin Nilsson bland Sveriges främsta islandshästryttare. Själv håller hon fortfarande på att förstå det.

– Det har inte sjunkit in. Jag tror att det kommer ta tid. Men det är klart att det känns helt galet.