Jessica Dahlström: ”Stallet bryter den sociala isoleringen”

I Ridsports serie Stafettpinnen Island skickade Sabina Anderberg pinnen till Jessica Dahlström. 

Frågan löd: Hur löser man hästlivet när man som hästägare är i behov av personlig assistans? 

– Det är lite krångligt. Jag hade samma assistenter, två hästtjejer, i flera år och det fungerade jättebra. Men för ett halvår sedan flyttade jag och köpte ett eget hus i en ny kommun. Då måste man börja om på ruta ett med en ny ansökning kring ett nytt beslut för personlig assistans. Under beslutsprocessen har jag knappt kunnat vara i stallet, eftersom jag behöver hjälp med en hel del. Som tur är står jag i ett bra stall med vänner som kunnat hjälpa mig att ta hand om hästen under den här tiden, säger Jessica. 

– Att ha en hobby, ett fritidsintresse, en livsstil som ger glädje, är något ganska obeprövat i dessa instanser när det handlar om personlig assistans. Hästlivet är en livsstil, men det finns ingen konkret paragraf som reglerar det hela. Det gör därför att alla bedöms lite ur samma fack och inte utifrån sina individuella förutsättningar.

Hur ser en vanlig dag i stallet ut för dig?

– Jag behöver praktisk hjälp att ta hand om min häst. Jag sitter i rullstol och behöver därför hjälp att hämta hästen i hagen, sadla, göra iordning henne, mocka och fixa höpåsar. Jag behöver hjälp att ta mig upp på hästen, men rida kan jag göra själv. Om jag skulle ramla av så kan jag däremot inte ta mig därifrån, så jag är aldrig helt ensam med min häst. 

– Jag föddes med min ryggmärgsskada och började rida på ridskola när jag var åtta år gammal. År 2017 köpte jag min första islandshäst som jag hade i tre år, innan vi var tvungna att ta bort honom på grund av en skada. Idag är jag 27 år och har en islandshäst som heter Pila som jag haft i fyra år. Hon är en väldigt social häst med stor personlighet och den roligaste häst jag någonsin träffat. Hon är världens snällaste och ställer upp på allt, men har samtidigt en stor vilja med mycket häst i en liten kropp.

Vad betyder stallet och hästarna för ditt mentala och fysiska välmående?

– Allt. Det är min stora grej i livet och har varit det sedan jag var åtta år. Där finns min fristad, min tid för avkoppling och återhämtning. Jag har alltid velat ha en egen häst. Nu har jag det och det betyder så mycket. Att rida är mitt sätt att komma ut i skogen, det är i stallet jag kan vara utomhus på riktigt. Där är jag inte begränsad. Stallet bryter den sociala isoleringen. Nu när jag inte kunnat vara där lika mycket så känner jag att något saknas.

Vad tycker du borde förändras i den här beslutsprocessen?

– Gällande assistansen så är det ett väldigt inrutat system där alla dras över en kam. Såklart behövs det riktlinjer för att göra en bedömning av de olika behoven, men en hobby som ger livskvalité prioriteras ofta bort för att enbart göra plats för människans grundläggande behov, såsom att äta och duscha till exempel. Genom att bredda dessa riktlinjer skulle man kunna bryta en social isolering för många människor som kan leda till ökad livskvalité. Det gäller inte bara de som håller på med häst, utan alla andra idrotter också. 

– Om man vill hantera dessa problem på lång sikt så bör den sociala isoleringen brytas så att samhället slipper ta tag i andra problem framöver, såsom depression och ensamhet. Med hjälp av en idrott får du den sociala biten, både umgås med vänner och fysisk träning. För min egen del ger ridningen mig otrolig hjälp med min bålstabilitet. Jag kommer att sitta i en stol hela mitt liv, men genom den här hobbyn anser jag att jag får hjälp direkt, istället för att samhället behöver ta tag i det senare. Jag känner flera personer som varit i liknande situationer och det händer ofta att de slutar rida. Jag har själv funderat på det flera gånger, men vill såklart inte det. 

– Den ständiga ovissheten kring besluten är också jobbig. Jag får bara ett beslut två år i taget, så även om jag får ett bra beslut så vet jag inte hur länge det kommer hålla. Det enda jag vet är att min livssituation och mina behov inte kommer att förändras. Om jag får ett bra beslut som sedan försvinner så förlorar jag allt. Det är också en ekonomisk fråga, eftersom man varje gång man överklagar behöver betala för en advokat.

Jessica Dahlström lämnar över pinnen till Amanda Oliver.