Krönika: Det är ingen hemlighet att vi alla måste bli bättre

1 april trädde de nya bestämmelserna i kraft gällande godkända bett på tävlingsbanorna. FEIF släppte den nya listan i början på mars och har meddelat att listan delvis ser ut som den gör för att förbättra hästvälfärden men också med hänsyn till Social Licence to Operate. Begreppet förkortas ofta SOL och är enkelt förklarat: ”samhällets acceptans”.

Ett strategisk drag av FEIF skulle jag säga och helt i linje med den verklighet vi lever i där till exempel hopptävlingar kontinuerligt runt om i Europa ”gästas” av djurrättsaktivister som är helt emot att man tävlar med djur.

Det är ingen hemlighet att vi alla måste bli bättre, vi måste ta hänsyn till aktuell forskning och låta regelverket utvecklas och framför allt:
Att hästen måste sättas i främsta rummet. Alltid.

Misstolka mig därför inte i nedanstående ståndpunkt:

– Den nya listan borde ha släppts i godare tid inför tävlingsäsongen.
Vilka bett som inte är godkända längre bryr jag mig inte så mycket om. Men att ryttare runt om i världen, i alla skikt av sporten ska börja experimentera med bett under en tämligen kort tävlingssäsong är inte vidare hästvänligt. Det är ju nämligen inte bara eliten som ska följa reglementet utan vanliga Svenssonryttare också. En tidigare kommunikation om arbetet hade varit önskvärt, för att i tidigare skede nå ryttare som inte tillhör den innersta kretsen. (Undangömda dokument på hemsidor räknas tyvärr inte.)

Men den ståndpunkten är egentligen småpotatis.

Jag har nämligen av en annan åsikt som är lite mer av en het potatis och det är att islandshästsporten har fler stora problem som borde stå högt upp på agendan om vi ska råda under SOL.

Jag har under årens lopp sett ritter som i vilken annan ridsportdisciplin som helst skulle ge ett rött kort och ett ”tack och hej”. Ritter gjorda på vanliga tränsbett men där verktygen (eller viljan?) inte verkar ha funnits för att diska ryttaren. Det ska inte spela någon roll om hästen har ett tredelat tränsbett och inte blöder ur munnen om ridningen är grov.

Jag tycker också att det är dags att bita i hyperflexion-surdegen. Om FEIF ska ta ett tag om bett borde frågan om hyperflexion också lyftas fram i ljuset. Frågan om rollkur och hyperflexion lyftes senast i dressyrvärlden under Gothenburg Horse Show. Att hyperflexion förekommer inom islandshästsporten är ingen hemlighet.
Hur Ridsport ser på att rapportera kring såna händelser, tycker jag min kollega Lina Nydahl satte väldigt bra ord på i sin krönika för några veckor sen. Den kan du läsa här.

Och så en liten hiss.

Slutligen vill jag lyfta fram tävlingssektionen på SIF, som aktivt arbetat med att förklara de nya bettreglerna både i form av webbinarer och genom att svara på inlägg i grupper på sociala medier. Ett föredöme, heja er!