Saga Unnerhag: ”Vi måste lyfta ryttarnas självkänsla”

I Ridsports serie Stafettpinnen Island skickade Amanda Oliver pinnen till Saga Unnerhag – en inbiten islandshästryttare som driver verksamhet med fokus på inkludering på flera olika sätt. Hon är en del av SIF:s parasport-projekt med fokus på större inkludering inom islandshästsporten. Hon har även erfarenhet som instruktör för pararidning i liten skala och har jobbat som personlig assistent. 

Frågan löd: Hur ser du på arbetet kring mer inkluderande ridlektioner?

–  Min känsla har varit att det saknas en tydlig inkludering i flera sammanhang och att det finns mycket att utveckla. Den som jobbar som instruktör, ridlärare eller har ansvar för elever på olika sätt, har ett ansvar att möta eleven där de är utifrån deras förutsättningar. Jag tror att man kan bli väldigt bekväm som instruktör, genom att medvetet eller omedvetet välja en viss typ av kundkrets. Inkludering handlar dels om att vara öppensinnad, men också att våga testa olika sätt att ha lektioner och inte alltid fastna i samma mönster.

– Sociala medier utsätter oss ständigt för perfekta bilder och ögonblick som inte alltid visar hela bilden av en verklighet. De flesta vet att livet går både upp och ned, men när du ständigt blir matad med framsteg så tror du att det hela tiden går bättre för alla andra. Du behöver inte känna dig begränsad i din egen ridning bara för att det går bättre för någon annan. 

Vad tycker du är viktigt att elever och tränare kommunicerar kring?

– Oavsett nivå på ekipaget så måste vi lyfta ryttarnas självkänsla. Alla ska känna sig duktiga på en prestigelös nivå. Det handlar mycket om rätt inställning, att vägleda på rätt sätt utifrån ekipagets kunskaper. Vi kan inte begära att en outbildad häst ska kunna saker som vi inte lärt den. På samma sätt kan vi inte begära av oss själva att prestera på topp när vi inte tror på det vi gör. 

– Det handlar också om instruktörens sätt att lära ut, att träna på sin pedagogik och förstå att alla elever inte tar emot information på samma sätt. Det är inte alla som vågar fråga rakt ut i en stor grupp om de inte förstår vad ridläraren menar. Träningsmiljön behöver vara trygg, familjär och prestigelös.

– När det handlar om pararidning kan det i vissa fall handla om begränsningar hos ryttarna som inte syns med blotta ögat, vilket kan vara kämpigt för ryttaren att hela tiden behöva förklara och motivera sin funktionsnedsättning. I sådana fall gäller det att instruktören inte dömer ryttaren för fort, utan att man lär känna individen.

– Det är instruktörens yttersta ansvar att lyfta eleven där de är just nu, inte där de har varit eller vad man tror att de kommer bli. Jobba på självkänslan och detaljerna i träningen, det kommer man långt på tror jag. Det är så kul när man hittar en riktigt bra ridlärare eller tränare som bjuder in till gemenskapen, så jag önskar att flera får uppleva det. Vi behöver sluta exkludera och börja inkludera och lyfta varandra. Ridning är redan svårt som det är.

De flesta ryttare har hört uttrycket ”ridsporten är för alla”. Tycker du att det stämmer?

– Nej, så är det inte. Däremot har jag en egen slogan – att alla har rätt till ett hästliv. Oavsett förutsättningar eller svårigheter i livet så ska man ha rätt att ta sig ut i ett stall och andas lite häst. Jag tycker generellt att tillgänglighets-anpassningen hos ridskolorna har blivit bättre och nu finns det möjlighet att söka bidrag för det. Men samtidigt är det ju komplext med hästar som är flyktdjur. Det krävs kunskap och utbildning kring både paraledare och parahästar. Ofta är det ekonomi som står i vägen. 

– Jag har själv jobbat inom personlig assistans och vet vilka berg man behöver ta sig över för att få en dräglig tillvaro. Men en vistelse i stallet kan åtminstone ge lite energi så att personen orkar ta sig an de andra motgångarna i livet.

Saga skickar stafettpinnen vidare till Lisa Mossberg.