Läsarberättelse: Islandshästen, i med- och motgång

Min resa med islandshäst började som tidigt 70-tal som 6-åring då jag efter månader av tjat om en hund, en cocker spaniel, fick frågan av föräldrarna om jag kunde tänka mig en häst i stället.

Ingen fråga helt ur luften då det bedrevs jordbruk med arbetshäst och hästintresset var större än hundintresset. Efter en stunds funderande och med bilden på näthinnan av vår granne Ann på sin stiliga Welsh Cob ridande genom byn tackade jag ja till erbjudandet och målbilden etsades fast i huvudet, jag skulle också bli lika elegant som Ann till häst.

Den målbilden var inte riktigt rimlig. Mitt 6-åriga jag var en rätt krasslig unge som lätt kunde tas för Tjorven från Saltkråkan vid en snabb anblick och Ann var lång, stilig och hamnade så småningom som fotomodell i Milano. 

Isabella, en islandshäst på knappa året gammal, importerad från Island av Karlgrens i Gällivare, landade hemma på gården och vår tid tillsammans började med att hon följde med vår arbetshäst på många turer med vagn eller kälke, ibland lös, ibland i grimskaft.

Så småningom hamnade hon en period på Bodens ridskola som på den tiden var bemannad av officerare och min mor som jobbade inom försvarsmakten lyckades övertala en av officerarna att ta sig an mig och hästen.

Han skred till verket och red in henne och vi fick några fina år tillsammans. Tyvärr råkade hon ut för det gissel som så många av oss fått stifta bekanskap med, hon fick fång, och slutade sina dagar.

Parallellt med islandshäst red jag fjordhäst, halvblod och till och med en före detta slätlöpare från Täby, men en gång islandshäst alltid islandshäst, så det blev så mitt liv blev.

Idag är jag på mitt 62:a år, i stallet har jag min Gorm från Lermansbo som äger mitt hjärta, min framtid Vilhjamina från Sörsidan och hennes mamma Thryma från Sommarbo.

Hästarna har burit mig genom glädje och sorg, gett mig vänner för livet, kunskaper om mig själv och en livskvalitet som jag är tacksam för varenda dag.

Att få rida tillsammans med ett gäng goda vänner, som i många fall är 40 år yngre än mig, är en ynnest. Man får vara barnslig och busgaloppera, man får vara seriös och sitta och skritta miltals och vända ut och in på bekymmer som tynger en, man får dela glädjen över sin häst med likasinnade som förstår precis vad man menar.

Man blir trött i kroppen på ett sunt sätt och uppskattar vilan när stallet är klart för kvällen. Föreningslivet med funktionärsuppgifter på tävlingar, träffar, uppdrag och kontakter över hela Sverige inte att förglömma, en guldkant på hästlivet.

Jag bor fortfarande på samma gård, i samma by, kan nog fortfarande förväxlas med en något överårig och övervuxen Tjorven från Saltkråkan, och Ann hon är tillbaka i byn, snyggare än någonsin, och även om hon inte rider längre ser jag ändå bilden på henne och hennes fina häst framför mig när vi möts på byavägen! 

Skrivet av Lili-Marie Lundström.