Från långritt på Island till ordförande i SIF

Det började på en ridskola, som för så många andra. En flicka med hästdrömmar som red varje vecka, tills livet – och tonåren – kom emellan.

– Jag slutade rida som 15–16-åring. Det rann ut i sanden. Men så träffade jag Erkki, min man, och vi insåg att vi egentligen inte hade något gemensamt fritidsintresse, berättar Anna-Lena Berg.

Hästköpet förändrade deras liv

Tillsammans började de rida på ridskola, en traditionell sådan på stora hästar. Men den verkliga vändpunkten kom 1993, när de åkte till Island och deltog i en långritt. Liggandes i gräset efter dagens etapp, med en islandshäst betande bredvid, sa Erkki något som kom att förändra deras liv.

– Han sa: ”Jag ska köpa en islandshäst.” Jag sa att han var tokig. Vi kunde ju ingenting.

Men snart hade de köpt en häst. Sedan två. De bytte bil till en med dragkrok, flyttade ut på landet och hittade efter några år sin första egna gård i Nykvarn. 2011 flyttade de till sin nuvarande gård – och där bor de fortfarande, omgivna av islandshästar.

– I snitt har vi 18 hästar på gården, varav 12 är inackorderade. Det har aldrig varit ett sätt att försörja sig, utan en livsstil. Jag har haft fantastiskt trevliga inackorderingar genom åren. Det är gemenskapen jag värdesätter mest.

Tävlar för utmaningens skull

Anna-Lena är Ridlärare II och nationell domare. Hon tävlar själv också – mest för sin egen skull, för utmaningen. Det märks att hon drivs av en stor nyfikenhet.

– Det är det som är det fantastiska med hästar. Man blir aldrig fullärd. Jag har en kunskapstörst som aldrig tar slut.

När man frågar vad det är som gjort att just islandshästen fångat hennes hjärta, tvekar hon inte en sekund.

– Allroundmöjligheten. Det går att göra allt med dem. Och lynnet – det finns inget som slår den här rasens temperament.

Hon beskriver sig själv som en väldigt ”allround” hästperson. För henne är det inget motsatsförhållande mellan att tävla och att rida i skogen, mellan att vara funktionär och att leda en förening. Allt hänger ihop.

– Jag gillar att ta mig an utmaningar. Det spelar egentligen ingen roll om det handlar om hästar, företagande eller förening. Jag tycker inte om att stå bredvid och gnälla – jag vill påverka.

Med en bakgrund som civilekonom har hon aldrig jobbat renodlat med ekonomi. I stället har hennes yrkesliv kretsat kring försäljning, export, marknadsföring och ledarskap. Hon har varit vd för två olika företag, och beskriver ledarrollen som både en passion och ett ansvar.

Vill gå från prat till handling

– Det är roligt att få människor att växa, att lyfta varandras styrkor. Jag tror mycket på att hitta praktiska lösningar som fungerar här och nu. Jag är rätt pragmatisk. Det måste inte bli perfekt, men det måste bli gjort.

Som person är hon spontan, men rak. En person som ställer upp, som gärna kastar sig in och drar upp den där bilden som kört i diket – bildligt talat.

– Man kan sitta hur länge som helst och prata om problem, men det viktiga är att man försöker göra något. Det är det jag försöker bära med mig in i min nya roll också.

Långt engagemang inom föreningsvärlden

Att bli ordförande för Svenska Islandshästförbundet är inget som kommit ur tomma intet. Engagemanget har funnits där länge. I mitten av 90-talet var hon aktiv i tävlingskommittén i Valfari. Sedan har det fortsatt – i styrelser, i projekt, i då nystartade Dís Islandshästförening där hon var ordförande, och i arbetet med att få till en lokal ovalbana.

– Det har varit en röd tråd. Jag har ofta varit den som säger ja – och plötsligt sitter man där i styrelsen. Men det har också gett mig så mycket tillbaka. Kontaktnät, erfarenhet, och glädjen i att se något växa fram.

Hennes starkaste hästminne? Det är svårt att välja, men hon återkommer till en känsla – inte en prestation.

– Det var där på Island, när vi låg i solen och Erkki sa att han skulle köpa en häst. Det var början på allt. Jag tror aldrig jag känt mig så hemma.

Hittade tölten tillsammans med Magni

Och den häst som satt djupast spår? Det är Magni – den första egna islandshästen.

– Han var helt grön, precis kommit från Island. Vi kunde ingenting. Han sprang mest runt med mig på ryggen. Men sen… vi löste det. Vi hittade tölten tillsammans. Det går, om man bara är öppen och villig att lära.

Det är också hennes budskap till islandshästvärlden i stort – var öppen. Lyssna. Lär. Och våga försöka.

– Det går inte att vänta på att någon annan ska ta tag i det. Vi måste göra det själva. Tillsammans.