Peter Häggberg om sina bästa hästar: ”Han stack ut”

Stora framgångar

Svalur frá Glæsibæ (hingst f -80, e Freyr frá Flugumýri, u Svala frá Glæsibæ) beskrivs ha varit före sin tid och revolutionerade islandshästaveln med sina fina gångarter.

När Peter Häggberg och hans far, Göran Häggberg, var på Island blev Svalur en av de hästar som sedan importerades till Sverige. De såg hingsten hos Gunnar Arnarson på Island 1986 och fastnade för honom direkt. 

– Han stack ut. Vi köpte honom som sexåring, men det fanns mycket att jobba på, säger Peter.  

Den första tiden hjälpte Hreggi Eyvindsson till att träna och visa Svalur innan Peter tog över tyglarna. Hästen visade sig ha fem bra gångarter.

 – Vi jobbade mycket på grunderna och det gav resultat. Vi kom med i landslaget, men det första året gick det väl sådär. Vårt andra år tillsammans gick däremot fantastiskt. Vi tog silver på NM 1988, vann SM i femgång och när han visades samma år var han helt fantastisk. Traven, som var lite av en utmaning först, blev hans bästa gångart. Det var otroligt att en femgångshäst kunde vara så bra i alla sina gångarter på den tiden. På EM 1989 var han en av hästarna som fick högsta poäng för trav, berättar Peter.

– Jag minns när jag visade honom i slutet av 80-talet. På den tiden var det väldigt ovanligt att man fick nior i bedömningen, men det fick han flera stycken. Han var fantastiskt fin med en otrolig utstrålning. Det är nog ett av de finaste minnena jag har tillsammans med honom, säger Peter om den svarta hingsten. 

Svalur lämnade dessutom ett stort avtryck efter sig i den svenska aveln. Han fick 274 registrerade avkommor, varav flera visades med höga bedömningar och många var också framgångsrika på tävlingsbanan.

Peter beskriver Svalur som en stolt häst till personligheten. 

– Han var lite kall till karaktären. Man kunde absolut inte dominera utan behövde jobba med honom. När jag fick honom hade han en del munproblem och var känslig. Det tvingade mig att lära mig att bli lätt i handen. Det var en enastående häst som lärde mig väldigt mycket. 

När hästen fick en spark i samband med betäckning  innan tävlingssäsongen 1991 fick han en paus. Han vann senare år stora gaedingakeppnitävlingar på Häringe. Svalur hittades tyvärr död i hagen en dag när han var 17 år gammal när han gick med ston för betäckning.

”Ridteknisk utmaning”

Atli frá Syðra-Skörðugili (f -80, e Hrafn frá Holtsmúla, u Máría frá Syðra-Skörðugili) var även han en framgångsrik svart hingst importerad från Island.

Svalur och Atli tävlades av Peter under ungefär samma period, i slutet av 80-talet och början på 90-talet. 

– Jag och pappa köpte Atli från gården Skardi Island i ett paket på nästan 20 hästar där flertalet var helt otämjda. Atli var bedömd i första klass. Han var i början en ridteknisk utmaning och han var en av de första hästarna som jag verkligen red med eftergift och bärande överlinje i tölt. Det var inte många på den tiden som red sina hästar så, utan det vanliga var lite för hög form och sänkt rygg. Med kontroll över överlinjen och eftergift blev det en helt annan kontroll och bärighet. Det hjälpte mig att bland annat få ordning på takten i pass som initialt var alldeles för fyrtaktig. Sedan blev naturligtvis trav och galopp också väsentligt bättre, säger Peter.

– Tyvärr tävlade jag inte Atli så mycket. På SM 1990 vann han guld i passlöp och stilpass och silver i femgång. 1994 blev han tvåa i A-flock på passchampionatet som på den tiden var en stor tävling. Jag avelsvisade också honom med en för dåtiden hög bedömning med bland annat nio för pass.

Även Atli gjorde stort avtryck inom aveln. Han tilldelades titeln Elitpremierad för framgångsrika avkommor.

Liten men kraftfull

Smahildur frá Skaði (f -84, e Borgfjörð frá Hvanneyri, u Tinna frá Skarði) var ett litet men kraftfullt fuxsto med mycket utstrålning. Även hon importerades från Island som sexåring.

– Passen var hennes styrka. Vi förlorade inte en enda femgångstävling på svensk mark, berättar Peter. 

År 1993 var de i VM-final. Ekipaget tog SM-guld i femgång både 1993, -94 och -96. De blev även nordiska mästare i femgång 1996. Därefter gick stoet in i aveln innan hon sedan såldes. 

Till personligheten var hon väldigt samarbetsvillig, men samtidigt lite bekväm, berättar Peter. 

– Det kanske man inte tror för hon kunde se väldigt explosiv ut. Med henne behövde man hela tiden motivera och samarbeta på ett positivt sätt. Hon gjorde aldrig motstånd, men blev loj och omotiverad om det blev för mycket. Jag visste därför att jag inte skulle tävla för mycket med henne utan behövde välja mina tävlingar noggrant för att hålla henne fortsatt motiverad, det var väldigt viktigt. Hon fick inte bli trött, för det var när hon var som mest explosiv och sprudlande som hon var som bäst, säger Peter.