Jag får ofta frågan ”varför rider du bettlöst?” när jag dyker upp på en kurs eller clinic med ett bettlöst träns på min häst.
”Varför inte?” svarar jag.
För jag rider mycket bettlöst. Ungefär 90% av ridningen på mina egna hästar är nu för tiden bettlös. Oftast med sidepull, men ibland på ett hackamore med korta skänklar.
Men jag rider ju även på bett ibland, men det blir rätt sällan då jag oftast tycker jag får ärligare svar från hästarna bettlöst och inte känner ett behov av bett. På just mina hästar.
Jag är däremot inte EMOT att rida med bett – jag är dock FÖR bettlös ridning!
Vi har alla sett en häst med orolig mun. Som gapar, klapprar med tänderna, har tungan utanför, skummar rikligt eller fipplar och rör munnen mycket. Det ser inte så nice ut va? Leder inte till högre poäng på tävlingar heller (i alla fall inte i islandshästsammanhang). Men framför allt: det är ett uttryck från hästen på obehag och smärta!
Att hästens mun inte är gjord för att ha ett bett i sig är något vi alla vet. Jo det gör vi! Även du.
Trots det är det en fullkomlig självklarhet för de allra flesta att när hästen är sådär mellan 3-5 år gammal stoppa in en metallbit (oftast, ibland gummiklädd, ibland helt i plast, gummi eller läder) i hästens känsliga mun. Otroligt vanligt är dessutom att direkt från början sätta på en nosgrimma och stänga till munnen ”så hästen lär sig från början att inte gapa” alternativt ”för att bettet skall ligga still i munnen”.
Allt för sällan ser man exempel på att hästen får undersöka bettet först och få lite godis för att den nosar och grejar och kanske till och med smakar på det. När jag ser det blir jag alltid glad!
Ännu gladare blir jag av hästar som blir inridna bettlöst och i det fall ryttaren vill det introduceras till bettet när hittat en bra balans med ryttare och förstår i alla fall de grundläggande hjälperna. På det sättet besparas hästens mun de missförstånd som nästan oundvikligen sker under grundutbildningen och som bonus har man en häst som KAN ridas bettlöst från början.
Här jobbar jag med en av mina träningshästar, som är inriden bettlöst, med att introducera bett.
Jag vill att hästen skall ha en bra känsla när den ser bettet och gärna vilja ta bettet i munnen själv. Jag använder därför en klicker som jag klickar med (och ger belöning) först när hon nosar på bettet och sedan när hon pillar på det och sedan när hon vill smaka på det. Det är tredje gången vi tränar med det på filmen:
Hästens andning påverkas negativt av att ha ett bett i munnen (även utan tryck i tygeln) – visste du det? Läs gärna den här utmärkta översättningen av Dr. Robert Cooks text om hur hästens andning och bettlös ridning fungerar.
Ingen häst är gjord för att ha bett i munnen, men de flesta lär sig att vara helt ok med det.
Men de finns de som aldrig blir helt bekväma med något bett och det oavsett hur många tusentals kronor ägaren plöjer ner i att söka rätt bett för den hästen. Och de hästarna bör i min uppfattning få slippa bett!
Alla hästar bör kunna ridas på någon sorts bettlöst alternativ även för variation, eller om de har en skada i eller i närheten av munnen, som gör att de inte får eller kan ha bett i munnen.
Och en väldigt fin sak inom islandshästsporten är att vi får tävla, i alla grenar och åldersklasser, på nästan alla bettlösa alternativ! (Till exempel indianhackamore/boasal är dock inte tillåtet).
Jag vill dock igen påpeka att jag inte är emot ridning med bett!
Ett bettlöst alternativ är inte alltid ”snällare” mot hästen än ett bett. Det finns jättemjuk och harmonisk, trevlig ridning på bett och brutal, otrevlig ridning på bettlösa alternativ, men jag har ändå sett mer av det omvända.
Och oftast när det gäller den otrevliga, hårda eller rent brutala ridningen så handlar det inte om vad hästen har på huvudet och i munnen, utan om hur den ryttaren hanterar och ser på hästar, hanterar sin egen stress och press, så väl inre som yttre.
Väldigt få människor går ju ut och tänker ”idag skall jag göra min häst riktigt illa och rida hårt”. Det grundar sig ofta i personens grundsyn på hästar, vad och var man från början fått lära sig hästhantering och ridning samt vilka förebilder (eller så kallade förebilder) man har som ryttare och hästmänniska.
Jag tänkte jag skulle berätta lite mera om mina tankar kring bettlös ridning och jag börjar från början och har delat upp det i lite olika kapitel och vi tar de första två idag så fortsätter ”bettlöstskolan” i nästa inlägg.
Hoppas ni finner det intressant!
Del 1. Bakgrunden
Jag har länge lekt lite i träningen av mina hästar med att rida i repgrimma och ibland helt utan träns, men jag började rida lite mera bettlöst för ca 3 år sedan. Dels för att det var enkelt då jag började rida mera med klicker och då gav hästen matbelöningar, men också av nyfikenhet och för att utveckla mig själv som ryttare!
Kunde jag göra det lika bra som med bett? Kunde jag få samma känsla? Vad hände om jag tog bort bettet?
Jag började med att stegvis rida mera på bettlöst, främst på sidepull och jag kände mig bitvis som 1) en nybörjare och 2) som en SÅ DÅLIG ryttare i början!
Nyttigt för ödmjukheten så att säga…
Emellanåt gick jag tillbaka till att rida på bett för att få lite självförtroende igen.
En gång var jag helt säker på att det var någon som inte stämde med min häst, att han hade ont. Han kändes skev, var tung i handen och det kändes som jag knappt kunde styra annat än i skritt. Nästa dag red jag med bett och han dansade fram, mjuk som smör. Jag fattade: han förstod mig inte på bettlöst. Han försökte garanterat göra det som kändes lättast för honom, men kände inte igen signalerna och blev osäker och tung.
Men så jag satte mig ner och tänkte och kom fram till att det är inte min häst som funkar dåligt/mindre bra på bettlöst – det är JAG som måste lära mig rida bättre!
Så jag fortsatte traggla. Red massor i skritt och använde klickern till att belöna upp (förstärka) när han jobbade rätt, var lätt och bar upp sig bra, om än så bara i skritt eller en kort, kort bit i trav eller tölt. Det går så klart att göra utan klicker, men det går fortare och blir tydligare för hästen med en klicker.
Och ganska snart så blev det bättre. Och så en dag råkade jag se skuggan av min hästs huvud när han jobbade (med aktiv och bra överlinje dessutom) i trav och såg hur läpparna ”sladdrade” helt avslappnade. Och där någonstans bestämde jag mig: jag skall lära mig det här!
Alla hästar kan skolas att gå bettlöst!
Men precis som med bett måste vi utbilda dom (och oss!) till att förstå det. Och ibland måste vi omvärdera vad vi trodde att vi kunde och visste.
Att bara slänga på ett bettlöst träns av någon sort och tro att hästen skall gå som vanligt blir inte vidare schysst mot hästen, inte mot dig själv heller.
Du måste bara våga prova!
Fortsättning följer i nästa inlägg!
Följ Ridsport på