Erlingur Erlingsson: ”Varför skulle jag nöja mig?”

Han har över 30 års erfarenhet av träning och utbildning av islandshästar och har en lång meritlista inom både sport och avel. Han har blivit utsedd till Årets Avelsvisare i Sverige ett flertal gånger, ridit fram flera hästar till VM-guld i avel och visat över 1 000 hästar på avelsbanorna runt om i världen.

Erlingur Erlingsson är uppvuxen i Mosfellsbær, en kvarts bilfärd från Reykjavik. I trakterna kring Mosfellsbær finns många hästgårdar, ridleder, tävlingar och evenemang. Hans närmsta familj är inte en helt inbiten hästfamilj.
– Men min farbror var en hestamann. Där fick jag sitta på en hästrygg inne i box och lära mig om eftergift och känsla. Det var ingen mamma som kom och mockade boxen som det är för många ungdomar i dag. Utan om jag mockade 30 boxar kunde jag få sitta på hästen i en timme – det var min belöning.

I området runt fanns många kända hästmänniskor, bland annat Erik Gunnarsson och Sigurður Marinsson.
– Det var eliten på Island på den tiden. De bästa passryttarna, de bästa töltryttarna. Man lärde sig snabbt och jag fick tidigt sitta på riktigt bra hästar. Min farbror hade jättebra tölthästar, hans son hade dressyrintresse och lärde mig dressyrövningar. Intresset var så stort så att man hann knappt sova.

Under uppväxten fanns det dock mer än hästar som intresserade.
– Det var mycket bilar, motorcyklar och snöskotrar. Jag åkte mycket skidor också, berättar han.

En motorcykelolycka gjorde dock att skidorna lades åt sidan och allt fokus landade på hästarna. Då var Erlingur 14 år. Och intresset för hästar växte, för sina konfirmationspengar köpte Erlingur sin första egna häst.
– Ett halvår senare var de tre, konstaterar han.

Studielånet byggde upp en verksamhet

Snabbt bestämde sig Erlingur för att han ville satsa. Han förklarar att det är sådan han är – allt eller inget.
– Det är så många som bara nöjer sig. Jag är aldrig nöjd, jag vill ha bättre häst, bättre ridning. Varför skulle jag nöja mig? Nöjer man sig så slutar man att utvecklas. Sen kan man acceptera saker – men det är en skillnad mot att nöja sig.

Redan som 16-åring började han ta hästar i träning. Men Erlingur valde ändå att flytta till norra Island för att gå på maskinistskolan. Studiepengarna, motsvarigheten till Sveriges CSN, byggde han ett stall för.
– Jag hade 15 hästar på stall så det var de som betalade allt. Så köpte jag och sålde hästar.

Men det blev ingen maskinistkarriär för Erlingur. Snart tog han anställning hos Herman Oláfsson där han blev kvar en vinter.

Därefter tog Erlingur anställning på den anrika gården Fét där han blev kvar i sju år och det blev många fler ridmil i kroppen. Så småningom visade han gårdens uppfödning stoet Bringa frá Feti (f-94, e Orri frá Þúfu de Landeyjum, u Brynja frá Skarði) som fick 9,01 för ridegenskaper och blev högst bedömda 6-åriga stoet på Landsmót 2000.
– Sedan började jag jobba på gården Langholt och blev där i elva år, berättar Erlingur.

Från Langholt kommer bland annat Frakkur frá Langholti (f-04, e Vilmundur frá Feti, u Spá frá Akureyri) som Erlingur 2011 visade till 9,03 för ridegenskaper med 9,5 för tölt och spirit.

Därefter gick flytten till Norge där han blev kvar i två år innan nästa flyttlass gick. Sedan tio år tillbaka bor Erlingur i Sverige, och sedan ett par månader huserar han på Väsby Stuteri i Roslagen där han numera driver sin verksamhet.

Just nu finns flera kundhästar i stallet och det är fullt fokus på avelssäsongen som gäller. Dessutom reser Erlingur runt och undervisar en hel del. Därför är han noga med vad som sker när han sätter sig i sadeln när han väl kommit hem igen.
– Om jag varit iväg under helgen och är trött på måndagen så sitter jag inte upp och rider. Du gör inte hästen någon tjänst av att bara sitta där på ryggen och varken din kropp eller ditt huvud är med.

Där tycker jag sporten måste skärpa sig lite

Intervjun kom osökt in på träning och träningsmetoder, där diskussionen om hästens form kommer upp. Erlingur säger att han upplever att många domare premierar en felaktig form på hästarna.
– Lodlinjen idag har blivit panna och nosrygg – men det är bullshit, det är öga och mun som ska vara i lodlinje. Hästen kan inte lyfta manken om de går i en sådan form – det går bara inte. Det känns som det mer har börjat handla om var hästens huvud är. Om hästens rörelser i kroppen är rätt så spelar det ingen roll om huvudet är här, där, lite uppe eller lite i lod. Där tycker jag sporten måste skärpa sig lite.

Att Erlingur fick en god start som ung med kloka hästmänniskor och bra hästar tror han spelar roll i hans sätt att rida och träna hästar. Men också andra erfarenheter.
– Jag har stått mycket på skidor, åkt mycket snöskoter och motorcykel. Det är samma känsla när jag sitter på hästen. Jag försöker tänka att det är nästan samma känsla när pappa drog mig på skidor bakom snöskotern. Okej, det kommer power, jag möter med kroppen, i handen, så börjar skidorna glida. Det är känslan. Det är så mycket som jag har gjort innan som har hjälpt mig att hitta rätt med hästarna.

Erfarenheten att ha ridit bra hästar som ung är viktig tror han.
– Du lär dig inget om du inte provar topphästar – då vet du inte vad du letar efter. Det är som att du kör runt i en traktor och så ska någon förklara för dig hur det känns att köra en Ferrari. Det går inte. Eller prova att beskriva för någon som aldrig druckit kaffe vad kaffe smakar – det går inte.

Sin egen inspiration till träning och ridning hittar Erlingur bland annat i gamla klassiska rid- och hästhandböcker.
– Allt jag ser som jag tycker om är inspiration. Någon som säger något bra – det är inspiration. Det är viktigt att vara öppen, titta och lyssna, säger han.
– Den som vinner VM ger mig ibland inte inspiration. Det handlar om att vad du tycker är fint – sen kan man tycka något är roligt, men det är en annan sak.

Hur håller man sig fortsatt nyfiken?
– Tävlingar gör mig inte nyfiken. Däremot aveln, hur man matchar olika individer och vad man får. Jag har kommit till sjätte generationen i min egen avel. Det är lite kul att se hur hästarna utvecklats med åren, de har blivit större, vackrare, och bättre.

Aveln ligger varmt om hjärtat hos Erlingur.
– Men vi måste vara klara över en sak: Inga tävlingar – ingen avel, ingen avel – inga tävlingar. Om vi som sysslar med avel slutar att tänka och utveckla aveln, då blir det ingen sport. Det kommer gå tio år så finns det ingen sport kvar.

Det finns en hel del meriter på Erlingurs CV. Flera SM-guld och start på både NM och VM.
– Jag har blivit svensk mästare åtta gånger. Då hade jag en häst där jag gick all in för ägarna. Det var ett uppdrag.

Jag har ingen respekt för det där. Man kan plocka ut för mycket av hästarna.

Erlingur menar att pengarna finns i aveln.
– Sport ger mig inte pengar. Visst om man hade sponsorer eller hästägare som betalar mig för att tävla. I dagsläget kostar det bara massor att tävla. Vad gör att jag kan livnära mig på hästarna – jo, aveln.

Kanske är det också den extra nerven i aveln som lockar Erlingur.
– På en avelsbedömning kanske du har två eller tre gånger på dig att lyckas. Du får inga fler chanser. Har du ridit en sju år gammal häst på Landsmót får den inte komma igen och hästen bär med sig sin bedömning hela livet. Men i sporten, där kan du tävla helg efter helg. Ena helgen rider du på 6,70, nästa 6,50, tredje helgen 5,50. Jag har ingen respekt för det där. Man kan plocka ut för mycket av hästarna.

På listorna över hästar Erlingur ridit finns också hästar som Herjólfur frá Ragnheiðarstöðum (f-06, e Gígjar frá Auðsholtshjáleigu, u Hending frá Úlfsstöðum), Dalvar frá Auðsholtshjáleigu (f-01, e Keilir frá Miðsitju, u Gylling frá Hafnarfirði) och Björk frá Litlu-Tungu (f-00, e Spuni frá Miðsitju, u Brá frá Þverá, Skiðadal).
– Det är svårt att säga vilka hästar som satt speciella avtryck när du ridit 300 hästar till 9 för tölt och 60 till 9,5. På ett sätt har alla satt avtryck, säger Erlingur.
– Jag minns en häst som jag red i två månader i grisepass, efter sex månader fick den 9,5 för tölt.

Återigen kommer vi in på tankar om träning och om att hitta olika vägar. Och att det inte finns en tydlig manual för vad olika hästar kräver. Erlingur berättar att han fått ett annat sto på träning som var introvert och otroligt passtaktig.
– Det var is på vägen och jag satte på henne ett par boots och sen bara red fram. Helt plötsligt gick hon i helt taktren tölt. Många svenska ryttare skulle inte ens ridit på den isiga vägen, säger han och berättar:
– Atli Gudmundsson hade en häst som grisepassat i ett år, men under vintern hade de skottat upp en liten bana på vattnet bakom stallet på gården Dalúr. Han hade inte hunnit rida två varv på den banan så började den hästen gå i ren tölt och jag tror den hästen fick 9,16 för ridegenskaper på våren. Den historien visar för mig att om jag hade stannat och jobbat i ridhuset hade stoet aldrig börjat tölta. Det hade aldrig hänt.

Vill avla fram känsliga hästar

2024 blev Erlingur och hans tidigare sambo Antonia Hardwick utsedda till Årets Uppfödare 2024 av SIF Avel. På avelsbanorna 2024 visades flera uppfödningar. Bland annat den spektakulära Bella från Segersgården (f-20, e Fimur frá Selfossi, u Björk frá Enni) som blev årets högst bedömda 4-åriga sto och Garður från Segersgården (f-19, e Fimur frá Selfossi, u Björk frá Enni) som blev den högst bedömda 5-åringen samma år.

Erlingur har tydliga avelsmål.
– Jag vill att de ska vara samarbetsvilliga och väldigt känsliga. Mycket känsligare än än de flesta andra vill ha det. Jag vill ha dem mycket, mycket snabbare. Det går ju alltid att göra häst okänslig, det är väldigt enkelt. Men det är svårare att göra en okänslig häst känslig.

Erlingur understryker att känslighet inte är synonymt med stress eller flykt.
– Jag vill att de ska vara lugna, men känsliga. Sedan är jag väldigt glad i tölt. Pass är kul när det är fantastiskt, men halvbra hästar i pass intresserar mig inte.

Han vill gärna att hästarna ska lätt för att bära sig och något form av X-faktor.
– Och att hästen har bra rörelse genom kroppen så jag får en bra känsla när jag rider.

Han understryker att stoet är otroligt viktigt i aveln.
– Stoet är 60-65 procent av avkomman. Beteendet kommer till största del från mamman så om mamman inte är bra i huvudet spelar det ingen roll vad du väljer för hingst. Sedan tycker jag att toppston ska vara i avel. Det finns det valacker och hingstar att rida på.

Måste börja satsa

Erlingur säger att svenska uppfödare måste börja tänka till när det gäller vår avel.
– Vi kan inte förlita oss på allt är bra på Island. Det kan ske sjukdomsutbrott. Då måste vi ha en bra egen avel. Danmark har varit bra och köpt bra hästar. De har en bättre genbank än i Sverige och i Tyskland. Det finns en bättre genbank i Norge än Sverige, tack vare Kringeland och Christina Lund, trots att det är färre hästar i Norge.

Erlingur ser också att många köper in högt bedömda hingstar till Sverige men inte har en egen avel.
– De köper för att tävla på, så plötsligt är hingsten 15 år, står bortglömd i skogen och ingen avlar på honom. En topphäst med toppgener. Den hingsten kommer aldrig få chansen att få premie för avkommor. Folk skulle behöva köpa lite fler ston, som Agersta till exempel. De har investerat i två halva ston på Island. De tar föl vartannat år, och har tillgång till alla hingstar på Island.

Det finns också andra möjligheter med avelsbedömningarna på Island konstaterar Erlingur.
– Det pågår många visningar på flera ställen samtidigt. Det kan pågå flera visningar med en halvtimme mellan och det under flera veckors tid. Här, om något inte fungerar på en visning, banan är genomsur av regn eller vad som helst, så kan jag få vänta en månad på att visa hästen igen. Det blir också en extra kostnad för hästägaren som måste ha hästen i träning ytterligare en månad.

Och pengar kostar det. Men att priserna skulle skilja sig fasligt mycket mellan Sverige och Island tycker inte Erlingur. Han tror mycket att det handlar om kultur, att man på Island traditionellt lämnar bort sina hästar under längre tid för att få dem tränade och visade.
– Att få hästen visad som 4- och 5-åring är inte så dyrt. Men ska du ta den hela vägen fram till en 7-årsvisning då kostar det.